…och samma sak kan man ju säga om extremhögern: Så fort de får chansen faller de tillbaka i gamla mönster och vad hjälper då en demokratisk fernissa? En skinnskalle är en skinnskalle om än i kostym.
I dag rapporterar DN om att nationaldemokraternas toppnamn i EP-valet Tor Paulsson, som drev kampanj mot muslimska mäns våld mot kvinnor, har polisanmälts för att ha misshandlat sin sambo.
När Johan Lönnroth och andra förnyare i vänsterpartiet kickade igång Vägval vänster med ett upprop i Vänsterpress våren 2003, sade de sig vilja de se ett vänsterparti som ”slår vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning” och ”representerar en vänsterpolitik som slutligen lämnat dogmatism och teskommunism bakom sig”.
Att vara för demokrati och mot teskommunism kanske låter självklart så här 85 år efter demokratins genombrott och 15 år efter Berlinmurens fall. Men vid kongressen i våras valde majoriteten i vänsterpartiet istället den andra vägen åt vänster, riktning avgrunden. Femtekolonnarna i Vägval vänster fick stryka på foten och istället valdes stenhårda gammelkommunister in i partistyrelsen, till exempel Eva Björklund, som i mer än 30 år var ordförande i Svensk-kubanska föreningen.
Desto tråkigare är det då att se att inte heller Vägval vänster kan hålla fast vid att stå för en modern. I en artikel på Vägval vänsters hemsida vevar en Amanda Duregård (till vardags tydligen knattereporter på Bohusläningen) de gamla vanliga urvattnade Svek-myterna om Fidel Castros 45-åriga diktatur:
”Som inget land i världen erbjuder Cuba en sådan trygghet för invånarna och ett system med så små klyftor mellan människor. Det är den nation som lyckats bäst hittills med att skapa socialistiska inslag i sitt system. Revolutionen på Cuba och dess efterspel har för det mesta fungerat bra, och det i socialismens anda. Låt oss stödja det cubanska folket och lära oss av deras revolution. Vi ska segra, Venceremos!”
Tjofaderittan! Det om ett land som dömmer folk till 20 års fängelse för att de startar politiska partier, organiserar arbetare i fackföreningar, startar tidskrifter, öppnar oberoende bibliotek, om ett land som under Fidel Castros 45 år vid makten inte har hållit några fria, demokratiska val.
Jag hoppas att inte Lönnroth et consortes håller med Duregård, men de har faktiskt valt att publicera hennes träiga Castrokram. Var det inte sånt Vägval vänster skulle lämna bakom sig? Det är allt lite trist att inte ens förnyarna i vänsterpartiet tycks kunna skilja mellan demokrati och diktatur. Vissa ränder går visst aldrig ur.
Nej, Espresso House på Vasagatan erbjuder inte längre som stans enda kafé gästerna trådlöst nätverk, fick jag reda på i går. Men de står fortfarande listade på Wifi 411. Och annars verkar det mest vara hotellen i stan som har trådlöst för sina gäster.
Kanske lika så bra. Att inte få slippa ut från nätet ens när man fikar känns egentligen ganska osympatiskt.
Som en bekräftelse på att folkpartiet har bytt fot i flyktingpolitiken petar Lars Leijonborg nu Erik Ullenhag från posten som flyktingpolitisk talesman och ersätter honom med Mauricio Rojas, skriver DN 21/6 (tipsar Karl).
”Det är tabu inom folkpartiet att tala om minskade biståndsanslag trots att mycket av dagens biståndspolitik kan ifrågasättas”, skriver Nyamko Sabuni (fp) på dagens DN Debatt.
Vad härligt det är med det nya, Leijonborgska folkpartiet, som vågar bryta tabun, som struntar i den politiska korrektheten, som säger sånt som vanligt folk tycker! Svartskallebudgeten är ju dessutom begränsad – om vi nu måste hjälpa dem som kommer hit kan vi ju inte skicka kulorna till en massa länder långt borta som ingen ändå har hört talas om.
Det kan ju till och med vara så att biståndet ställer till mer skada än nytta. Var det inte bättre förr – som en annan skön tabubrytare, nydemokraten John Bouvin, lär ha uttryckt det – när lejonen åt upp barnen i Afrika?