Diktaturkram som diktaturkram
Visst förtjänar vänsterpartiet att sättas dit för att de under sin 85-åriga historia konsekvent ställt sig på fel sida i valet mellan diktatur och demokrati.
Jag börjar tröttna på kommunistbashingen mest för att vi redan har tjatat om det här i åratal. Då är jag ändå som bekant ingen anhängare av ahlmarxistisk McCarthyism, så jag kan hålla med mina hobbyvänstervänner om en viktig poäng: Om kritiken mot vänsterpartiet ska vara trovärdig, måste alla bedömas efter samma kriterier.
Vänsterpartiet förtjänar kritik för att de åkt på mingelresor till allehanda diktaturer runt om i världen utan att andas ett uns av kritik, utan tvärtom hyllat sina värdars förtryck mot sin egen befolkning. Och de förtjänar kritik för att diktaturkramandet fortsätter än i dag och för att översteprästinnan i Svensk-kubanska föreningen, Eva Björklund, sitter i deras partistyrelse.
Rätt så.
Men om vi tillämpar samma standarder på andra partier, borde inte – för att bara ta ett exempel – Göran Johansson (s) och Lars-Åke Skager (m) få löpa samma gatlopp i medierna? Kan de tillåtas som medlemmar i sina respektive partier, som ju gör anspråk på att ta mänskliga rättigheter på lite större allvar än vänsterpartiet?
Nej, naturligtvis inte. Deras gullande med den världens största diktatur är ju minst lika vämjeligt som Lars Werners partyresor till DDR, Lars Ohlys murnostalgi och nämnda Björklunds årliga Kubasemestrar.
Men därutöver är skytteltrafiken mellan Göteborg och Shanghai snäppet allvarligare, eftersom kommunalpamparna som frotterar sig med kommunistpamparna gör det som valda företrädare för Sveriges andra stad.
Men även det har jag förstås tjatat om rätt länge: till exempel här och här och här.
