Gudmundson ger sin sista spelning. Och publiken gråter.

”I'm feeling happy now”, säger Oscar Espinosa Chepe, som tillsammans med minst sex andra kubanska dissidenter i dag kunde lämna fängelset. Det betyder att tio av de 75 som fängslades i tillslaget mot oppositionen i mars 2003 nu är ute ur fängelset.

Allt tyder på att dissidenterna släppts som en eftergift till att Spanien brutit upp EU:s gemensamma linje mot Castro-regimen. Vad jag kan förstå har Zapatero-regeringen – med tyst stöd av handelsintressen – töat upp Kubapolitiken mestadels för att distansera sig från den tidigare regeringen.

När den spanska nationaldagen nyligen firades på ambassaden i Havanna förklarade ambassadören att han skulle sluta att bjuda in dissidenter, eftersom regimföreträdarna då inte ville komma till evenemangen.

Den spanska blundern tycks nu i alla fall ha fört det goda med sig att Chepe och de andra frigivna nu kan återförenas med sina familjer, även om frigivningen bara är villkorlig.

Läs nyheterna om frisläppandet på Google. Och läs Chepes Förbjudna sanningar om Kubas ekonomi, utgiven i Bertil Ohlin-institutets skriftserie.

”Det är en skyldighet för Sverige att engagera sig för svenskar som råkar i trubbel med rättvisan utomlands. Men engagemanget tar sig olika former”, skriver Expressen 27/11 i en ledare som jämför fallet Dawit Isaak med Calle Jonsson.

Subjektiv kollar hur det är ställt med Expressens eget engagemang: Under de tre år Dawit suttit fängslad har Expressen skrivit 26 artiklar om Annika Östberg, 32 om Calle Jonsson och sex om Dawit. Och av de sex artiklarna, kan jag tillägga, är tre insända debattartiklar (bland annat den här) och en notis.

I torsdags antog Etiopiens parlament en fempunktsplan för att sparka liv i fredsprocessen med Eritrea. President Meles Zenawi säger att Etiopien ”i princip” accepterar den oberoende gränskommissionens utslag från april 2002. Men sedan september 2003 har regeringen i Addis Abeba vägrat erkänna Eritreas gräns.

Inget snack om saken alltså: Etiopien har mögat mest, även om Eritrea har gjort sitt till för att försvåra för de FN-trupper som sedan vapenvilan 2000 bevakar gränsen till Etiopien.

Isayas-regimen i Asmara – liksom dess anhängare i diasporan – har sedan dess hänvisat till gränskonflikten för att avvisa all internationell kritik: ”Hur kan ni kräva att vi ska respektera mänskliga rättigheter när vi är i krig, och varför ställer hela världssamfundet upp för Etiopien?” Så skriver till exempel Eritreas ambassad i Sverige i sitt öppna brev till svenska medier om Dawit Isaak, som vi skrivit om tidigare.

Men nu kopplar alltså Etiopien på charmen. Den etiopiska planen föreslår en dialog om konfliktens orsaker och om hur gränsbeslutet ska kunna implementeras, att Etiopien ska betala sina skulder till gränskommissionen och att man ska utse representanter som ska hjälpa till att administrera demarkeringen av gränsen. Planen välkomnas av bland annat Javier Solana och Gerhard Schröder.

Så hur reagerar nu Eritrea när Etiopien tycks visa en gnutta vilja att lösa den förödande gränskonflikten? Jo, precis som man kunde vänta sig: I Asmara heter det att Etiopiens fempunktsplan är en lönlös PR-ploj för att köpa tid.

• Sudan Tribune: ”Eritrea dismisses Ethiopian border announcement as time-buying ploy”
• Xinhuanet: ”Germany praises Ethiopian decision on border with Eritrea”
• ABC News: ”Ethiopians see affront in Eritrea border decision”
• Noticias: ”UN studying Ethiopian five-point plan for peace with Eritrea”
• Eritra Daily: ”Debunking Ethiopia’s ’Five-point plan’”

Hela 2,2 miljoner eritreaner av en befolkning på 3,8 miljoner kommer att behöva humanitär hjälp nästa år, enligt FN. Nu vädjar hjälporganisationer om 157 miljoner USD till mathjälp. Mer hos
Sudan Tribune och Irin News.

I går höll Reportrar utan gränser internationella stöddagen för fängslade journalister. Runt om i världen sitter 207 personer i fängelse för att de utnyttjat sin yttrandefrihet:

”Of this record number, 128 are journalists and 70 are cyber-dissidents. The biggest prisons are China (26 journalists and 62 cyber-dissidents), Cuba (26 journalists), Iran (15), Eritrea (14), Nepal (12) and Burma (11). These six countries account for more than 80% of the total.”

”Viktor Jusjtjenko hotar med kaos: Oppositionsledaren kräver att bli Ukrainas nye president”, skriver Aftonbladet.

Eh? Medan l'ancien regime i Ukraina mobiliserar gruvarbetare mot de fredliga protesterna mot dess framfuskade presidentkandidat, så framställer Aftonbladet den demokratiske utmanaren som orosstiftare.

Det låter som i november 1989: Medan resten av Europa korkade upp champagnen för att fira att Östeuropa befriats, konstaterade Aftonbladet dagarna efter murens fall att utvecklingen ”chockar och skrämmer” Västtyskland och oroades över att problemet med det delade Tyskland består. Samtidigt manade tidningen Västmakterna till ”statsmannamässig försiktighet” och framställde Sovjetunionen som den resonliga parten (som Mats Wiklund skrev i Smedjan 1999).

Det var förvisso inte bara Aftonbladet som oroades över att Österuopa befriade sig självt från kommunismen. Som Jens-Christian Brandt skrev i DN på 15-årsdagen var de flesta svenska politiker, opinionsbildare och journalister rörande överens hösten 1989. Neutralitetspolitiken hade förvandlat Berlinmuren till en fredssymbol. Och i Aktuellt-studion 10 november 1989 satt Aftonbladets reporter Dieter Strand och formulerade ett försvar för muren. Lars Ohly var alltså långt ifrån ensam om att gråta när Berlinmuren föll.

Det var då. Men femton år senare tycks kalla kriget leva kvar på Aftonbladets redaktion, och den västvänlige, demokratiske utmanaren mot den post-sovjetiska ordningen frejmas som the bad guy. Om man nu får dra sådana växlar på en rubrik.

This is what democracy looks like: En webbkamera över Självständighetstorget i Kiev visar demonstrationerna för Viktor Jusjtjenko (via Johan Norberg).

Gudmundson länkar en kamera till och två bloggar från demonstrationerna i Ukraina: Le sabot post-moderne och Neeka's backlog. DPT tipsar om Tulipgirl, som tipsar om Ukraine oh my!

…och Kyiv Post rapporterar på engelska från Ukraina.

”It is time that the regime in Asmara has to be familiar with the international norms and procedures,” säger Mussie Ephrem, talesman för Eritrean Democratic Party till Eritrea One, apropå Europaparlamentets resolution i torsdags.

Mussie Ephrem, som också är v-politiker i Örebro, är för övrigt den första enskilda person som fått ett afrikanskt land fällt för brott mot mänskliga rättigheter. Han stämde Eritrea inför ACHPR, som i mars i år dömde Eritrea att släppa de elva politiker ur den så kallade 15-gruppen som fängslats i september 2001 och att kompensera dem ekonomiskt för deras lidande.

Ett historiskt domslut, alltså, och ett makalöst exempel för människorättskämpar i hela Afrika. Men vem har hört talas om det? En sökning i Presstext och Mediarkivet – från Aftonbladet till Västerbottens-Kuriren – ger inte en enda träff, förutom i Nerikes Allehanda.

I boken The Ruling berättar dock Mussie tillsammans med Semere Kesete om processen som fällde Eritrea. Och den finns på ett bibliotek nära dig.

”Extremt olämplig”, kallar Yemane Gebremeskel, stabschef hos president Isaias Afeworki Europaparlamentarikernas resolution mot Eritrea.

”The European Parliament doesn't know the facts, but endorses all that Amnesty International, which has no presence in Eritrea, says”, säger Yemane. Jo, och det beror ju på att Amnesty, liksom alla andra internationella människorättsorganisationer, inte släpps in i landet…