Konsten att skriva dåligt
– Det finns tre saker som är gemensamma för hela universitetet, sa en lärare på min första A-kurs en gång i tiden; Vi läser, vi skriver och vi talar. Och det finns tre saker vi aldrig lär ut: Att läsa, att skriva och att tala.
Jag kommer att tänka på den gamla klyschan när Memefirst skriver om en bok där Judith Butler, Gayatri Spivak och några till försvarar sin rätt att skriva ogenomtränglig akademisk prosa gentemot Dennis Duttons fem år gamla Bad writing contest (Butler vann 1999).
Som akademiker – oavsett ämne – tvingas man tränga sig igenom hyllmeter illa skrivna böcker, artiklar och konferenspapper, och det vore ju konstigt om man inte blev miljöskadad på kuppen. En del börjar till och med att tala lika illa som de skriver. Paradoxalt nog är det ofta de post-anstrukna tänkare som gör störst poäng av språkets makt över tanken och verkligheten som kommunicerar sina idéer sämst. Spivak är bara det mest katastrofala exemplet i en lång tradition.
Men om man – till skillnad från Butler och Spivak – tycker att det är viktigt att skriva så att folk begriper, så kan man lära sig det. Knepen är ganska enkla. Själv gillar jag Joseph M. Williams Style: Ten lessons in clarity and grace, inte minst för att Williams sågar den regelfascism som så många fått sig ipiskade i grundskolan och som fortfarande hindrar dem att uttrycka sig. Williams tio lektioner hjälper också den som skriver på svenska, eller vilket språk man nu föredrar – att skriva bra hänger inte på språket man använder.
Därför kan man inte ta andraspråksargumentet till försvar för att man skriver dålig akademisk engelska. Engelska infödingar skriver ju ofta minst lika illa, och den som skriver obegriplig engelska gör sig sällan bättre förstådd på svenska.
Naja. En fråga: Vem skulle bli svensk mästare i dålig akademisk svenska?
