”Vägval vänster leder åt höger”, skriver America Vera-Zavala, Tove Fraurud, Ali Esbati och några till i Ung vänsters nomenklatura i SvD:

”Ett vänsterparti baserat på Vägval vänster skulle utgöra ett irrelevant vänsteralibi, som lämnade fritt spelrum för högern inom socialdemokratin”

Jupp, där måste vi hålla med. För det är ju enbart på grund av att kamrat Ohly i dag dikterar villkoren, som vår socialdemokratiska regering håller borgerligheten stången och för en så himlans radikal vänsterpolitik som den faktiskt gör.

Tsunamikatastrofen, politiseringen av utrikesförvaltningen, det skrala stödet till svenskar som fängslats utomlands – nej, vi kan inte riktigt få nog av UD-bashing just nu. Men det här tar nog priset för dagen: Kinas generalkonsul i Göteborg har återigen försökt stoppa falun gong-rörelsen, rapporterar GT. Och den här gången får han oväntat stöd av utrikesdepartementet.

I stort sett dagligen demonstrerar en handfull falun gongare stillsamt utanför Kinas konsulat i Göteborg. Generalkonsul Yuan Wenjin har krävt att polisen ska inskränka mötestillståndet, men hittills har han fått kalla handen.

Men nu blandar sig UD i ärendet. I ett brev till polismyndigheten i Västra Götaland kräver Ulf Håkansson på UD:s protokollsenhet att polisen ska ”försvåra direkt kontakt mellan besökare till konsulatet och demonstranter”. Utrikesdepartementet ger alltså ”direkt stöd åt det kinesiska konsulatets uppfattning om att den svenska grundlagsstadgade mötes- och yttrandefriheten i detta fall ska åsidosättas”, konstaterar riksdagsledamot Cecilia Wigström (fp) i en interpellation till Laila Freivalds.

När generalkonsuln 2003 försökte stoppa falun gongs sändningar i närradion fick han kalla handen av lokalpolitikerna. Då skrev jag att ”en utländsk diplomat som försöker inskränka medborgerliga rättigheter i Sverige förtjänar mer än en symbolisk näsknäpp från utrikesdepartementet.” Men nej, jag syftade inte på uppbackning och stöd.

Torbjörn Björkman har besökt Världskulturmuseet för Proletärens räkning, men finner stora ”liberala brister”.

Museet försummar helt att sluta upp i kampen mot USA-imperialismen ”som krossar världens folk och världskulturarvet”. Utställningen om Orinoco i Venezuela domineras till exempel av det västerländska, trots att det pågår en revolution fullt jämförbar med det kulturella uppsvinget under sandinisterna i Nicaragua.

”Revolutioner skapar folkligt nationella kulturer. Se Kuba och kanske speciellt Nordkorea. Ett världskulturmuseum måste stödja dessa kulturbyggen mot imperialismens kulturkross.”

Ja, hade vi inte hellre sett lite nordkoreanska gymnastikspel i mastodontklass, eller kanske uppläsningar av kubanska dikter av det där slaget som alla börjar och slutar med ett ”kamrat Fidel”? (Tipstack till Mathias)

Vi förstår migrationsminister Barbro Holmberg. Migrationsverket avvisar ju dagligen rutinmässigt horder av flyktingar till tortyr och andra övergrepp, så varför ett sånt herrans liv för två ynka egyptier?

Nä, det luktar billig partitaktik när samtliga riksdagspartier kritiserar regeringen för att ha utvisat Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery till tortyrlandet Egypten och dessutom låtit dem utsättas för kränkande behandling på svensk mark. Bara folkpartiets Johan Pehrson tycks ha visat förståelse för att regeringen inte kan vara så nogräknad med misstänkta terrorister, om man får tro DN.

Jojo. Man kan inte laga omelett utan att knäcka ägg, eller hur var det nu Lenin sa?

”Bokstavsvänsterns tid är förbi. Därför är vi nu kommunistiska partiet”, säger partiordförande Anders Carlsson i ett pressmeddelande från kpml(r):s fjortonde kongress i Göteborg 6–8 januari. Så vad finns kvar av det kommunistiska partiet när marxismen, leninismen och revolutionen har strukits ur partinamnet?

Ärrarna har inte bytt bort sin bokstavstrogna kommunism, påstår partiordförande Carlsson. Partiorganet Proletären hävdar likaledes i en ledare att det inte ligger några ideologiska förändringar bakom beslutet: Bokstavskombinationer som VPK, KFML, SKP, MLK, FK, RMF, KAF, SKA, KPS med flera ”motiverade varenda bokstav i vårt tidigare partinamn”.

Sant, den enda bokstavens skillnad mellan ett ML och ett ML(r) kunde avgöra om man skulle hängas i lyktstolpen efter revolutionen eller hålla i snaran. I dag konkurrerar färre om de kryptiska akronymerna.

Men varje kremlolog vet att man inte ska lita enbart till propagandan. Tillsynes obetydliga detaljer som i vilken ordning talarna äntrar tribunen kan tyda på interna stridigheter, maktskifte och ideologisk omorientering. Så även om en kommuniké fredjigt rapporterar att kongressen samlade hundratals delegater, utländska gäster (japp, bland annat kamrater från Nordkorea och Kuba) och partimedlemmar på ”militant humör”, anar man ett annat spel bakom kulisserna.

Till exempel beslöt kongressen att byta namn på ”centralkommitten” till ”partistyrelse” och ”politbyrån” till ”verkställande utskott”. Vad är det för ett kommunistiskt parti som kasserar den leninistiska partidoktrinen och faller till föga för den borgerliga kapitalisktiska klassdiktaturens demokratiska begrepp? Vad blir nästa steg? Att döpa om revolutionen till ”socialdemokratiska reformer”?

Kongressen ska tydligen också ha gett sitt stöd till ungdomsförbundet RKU ”mot liberalernas och samhällsmaktens attacker”. Ungdomsstyrelsen har ju beslutat att dra in bidragen till den samhällsomstörtande ungdomen. Därför ägnade partiordförande Carlsson en stor del av sitt inledningstal åt att uppmana partikamraterna att anteckna sig för ett månatligt bidrag för att rädda kvar en kanslist på RKU:s förbundscentral.

Kan det tyda på annat än ideologisk förvekling? Jag menar, vem blir rädd för en rörelse som inte är mer revolutionär än att den behöver den socialfascistiska statens föreningsbidrag och kommunala samlingslokaler till hjälp för att avskaffa kapitalismen?

Stockholm Spectator Stambords Paul O'Mahony refererar en story ur Expressen (ej på nätet) om Claes Erik Jarneberg, som satt fängslad på Kuba för att ha hjälpt sin frus familj att försöka fly landet. Men trots att Jarneberg var hjärtsjuk och den kubanska regimen inte ville ge honom den vård han behövde, lyfte svenska utrikesdepartementet inte ett finger för att hjälpa honom och utrikesminister Anna Lindh avspisade hans familj.

Jarneberg är förvånad över hur svenska UD agerade. Men lägg Jarneberg jämte Dawit Isaak, Kifleyesus Ogbacristos, Hemo Amedsson, Calle Jonsson, Mehdi Ghezali och några till som Stambord listar och det blir uppenbart att vilken hjälp man får av UD beror på medierna skriver. Och den som undrar hur medierna väljer och vrakar mellan fall som dessa – läs Katrin Kasströms avslöjande reportage i Dawit och friheten.

Så bestäms värdet av ett svenskt medborgarskap. Alla må vara lika inför lagen, men inte inför utrikesdepartementet.

I veckan har Kuba och Iran skrivit på ett avtal för att öka sitt bilaterala ekonomiska samarbete, läser jag på Xinhua. Kuba får krediter för att utveckla jordbruk och industri, Iran får farmaceutisk teknologi för att tillverka mediciner.

En schyst deal för båda. Men så är ju Fidel Castro och Mohammad Khatami gamla polare. När Kubas diktator besökte Teheran 2001 (bilden) välkomnades han med röda mattan och hedersvakt vid shahens gamla palats. Castro prisade Iran som en ”pionjär på oberoendets och frihetens väg” och för landets kamp mot imperialismen. Han ska också ha böjt på huvudet för Irans framlidne revolutionäre ledare, ayatolla Khomeini.

Den kommunistiska enpartistaten och den revolutionära islamiska republiken tycks alltså inte låta ideologiska motsättningar stå i vägen för sitt samarbete mot den gemensamma fienden. En efter en har Castros och Khatamis likar fått käka grus, så det är klart att de måste hålla ihop, kolleger emellan.

Operera in sändarchips på män som fått besöksförbud, föreslår riksdagsledamot Ragnwi Marcelind (kd). Med en enkel GPS-mottagare ska den hotade kvinnan då kunna se när mannen befinner sig i närheten.

”Tekniken har kommit så långt i dag att man kan operera in ett sändarchips i kroppen på en person. Här uppstår förstås viktiga integritetsaspekter, men jag anser absolut att förslaget bör utredas”, säger Marcelind till TT.

Jovisst. Och nog borde den tekniska utvecklingen ha kommit så långt att vi kan sätta elkoppel på kristdemokrater, så att Ragnwi får sig en kyss nästa gång hon inte kan hålla tassarna borta från den personliga integriteten. Integritetsaspekter? Nä, hur tänker du då?

Med Lars Ohlys kommunism och Gudrun Schymans avhopp tacksamt begravda under riktiga politiska debatter får man anta att de olika fraktionerna i vänsterpartiet slipar sina knivar inför den oundvikliga sammandrabbningen.

Men hur mår egentligen den del av vänstern vi trodde var den trevliga och antiauktoritära? På Vägval vänsters hemsida är det Johan Lönnroth hit och Johan Lönnroth dit så man blir helt snurrig.

Om drygt en vecka håller Vägval vänster riksting på Årsta teater i Stockholm för att diskutera de viktiga frågorna om vilken väg vänstern ska välja och hur den ska organisera sig. Och som för att se till att alla förstår vartåt det barkar ”formulerar Vägval Vänsters ordförande Johan Lönnroth sitt svar på de berörda frågeställningarna” i god tid inför rådslaget.

Vägval vänster kan också ”med stort nöje” publicera första delen av Johan Lönnroths studiebrevsserie i Västgötaskolans regi. Liksom andra och tredje delen – och ytterligare fyra som är på gång. För ynka 15 kronor till föreningens postgiro kan man beställa Johan Lönnroths ”Program för en frihetlig vänster” i tryckt form.

”Hej kamrater! Alla rörelser har en inneboende tendens att bygga hierarkier”, läser jag i ett medlemsbrev, som fortsätter: ”Inom arbetarrörelsen har vi den så kallade ’demokratiska centralismen’ som många av oss fostrats in i och som i det långa loppet leder till stagnation och jasägeri.”

Kloka ord – signerade Johan Lönnroth, så klart.

Nazi-terroristerna i Västerås registrerade frimurare, skriver pseudonymerna Peter Karlsson och Katarina Larsson i VLT: ”Frimurarna är helt oförstående till varför nazisterna uppfattar dem som fiender och vill skada dem.”

Själv skulle jag nog bli mer förbryllad (och förolämpad) om nazister ville mig väl.