”Bokstavsvänsterns tid är förbi. Därför är vi nu kommunistiska partiet”, säger partiordförande Anders Carlsson i ett pressmeddelande från kpml(r):s fjortonde kongress i Göteborg 6–8 januari. Så vad finns kvar av det kommunistiska partiet när marxismen, leninismen och revolutionen har strukits ur partinamnet?
Ärrarna har inte bytt bort sin bokstavstrogna kommunism, påstår partiordförande Carlsson. Partiorganet Proletären hävdar likaledes i en ledare att det inte ligger några ideologiska förändringar bakom beslutet: Bokstavskombinationer som VPK, KFML, SKP, MLK, FK, RMF, KAF, SKA, KPS med flera ”motiverade varenda bokstav i vårt tidigare partinamn”.
Sant, den enda bokstavens skillnad mellan ett ML och ett ML(r) kunde avgöra om man skulle hängas i lyktstolpen efter revolutionen eller hålla i snaran. I dag konkurrerar färre om de kryptiska akronymerna.
Men varje kremlolog vet att man inte ska lita enbart till propagandan. Tillsynes obetydliga detaljer som i vilken ordning talarna äntrar tribunen kan tyda på interna stridigheter, maktskifte och ideologisk omorientering. Så även om en kommuniké fredjigt rapporterar att kongressen samlade hundratals delegater, utländska gäster (japp, bland annat kamrater från Nordkorea och Kuba) och partimedlemmar på ”militant humör”, anar man ett annat spel bakom kulisserna.
Till exempel beslöt kongressen att byta namn på ”centralkommitten” till ”partistyrelse” och ”politbyrån” till ”verkställande utskott”. Vad är det för ett kommunistiskt parti som kasserar den leninistiska partidoktrinen och faller till föga för den borgerliga kapitalisktiska klassdiktaturens demokratiska begrepp? Vad blir nästa steg? Att döpa om revolutionen till ”socialdemokratiska reformer”?
Kongressen ska tydligen också ha gett sitt stöd till ungdomsförbundet RKU ”mot liberalernas och samhällsmaktens attacker”. Ungdomsstyrelsen har ju beslutat att dra in bidragen till den samhällsomstörtande ungdomen. Därför ägnade partiordförande Carlsson en stor del av sitt inledningstal åt att uppmana partikamraterna att anteckna sig för ett månatligt bidrag för att rädda kvar en kanslist på RKU:s förbundscentral.
Kan det tyda på annat än ideologisk förvekling? Jag menar, vem blir rädd för en rörelse som inte är mer revolutionär än att den behöver den socialfascistiska statens föreningsbidrag och kommunala samlingslokaler till hjälp för att avskaffa kapitalismen?