Fri television i egen sak
Okej, jag har aldrig betalat tv-avgift, så därmed kanske jag inte borde lägga mig i, men jag hajade ändå till över SVT:s reklamfilm för sig självt. Kanske inte så mycket över innehållet (men i sak skulle jag nog kunna citera Subjektivs citering av Lena Mellin) som över principen.
På den tiden när public service fortfarande skulle översättas till ”i allmänhetens tjänst” snarare än ”publikfrieri” brukade det heta att SVT och SR skulle vara ännu mer oberoende och opartiska än de oberoende och opartiska icke-statliga medierna.
Man kunde därför tycka att SVT borde kunna nöja sig med att motivera sin existens genom att göra tv av hög kvalitet i allmänhetens tjänst, men vi kan förstå om SVT-cheferna inte tycker att programutbudet håller måttet utan måste ta reklam till hjälp för att kränga sin produkt.
Men frågan om huruvida vi ska ha public service-medier eller inte är en politisk fråga som alla andra. Nog hade vi kunnat kräva av en verkligt fri public service-television att den inte tar ställning i en så fundamental demokratisk tvistefråga. Reklamkampanjen blir därmed en performativ självmotsägelse: Kampanjen i sig falsifierar sitt eget budskap. ”Fri television” demonstrerar att SVT inte är fri television.
Och då behöver vi alltså inte ens gå in frågan om ifall SVT ska skriva sina tittare åsikter på näsan. Men att SVT lägger licenspengar på att propagera för sitt eget existensberättigande är ungefär som om Skatteverket skulle köpa reklamtid i tv för att berätta hur bra det är att betala skatt.
Och det vore ju helt befängt.
