Åsa Linderborg, vänsterns lika onda som skarpa stjärnskott, fäller storvilt när hon outar ingen mindre än DN:s förre chefredaktör Hans Bergström som diktaturkramare i Aftonbladet.

Visst, mängden lik i garderoben spelar roll. Åsa Linderborg får förvrida historien rejält för att få de svenska liberalerna att bli lika goda kålsupare som vänsterpartiet. Vänstern är oöverträffad både i mängd, konsekvens och hyckleri när det gäller att gulla med odemokratiska regimer.

Samtidigt glädjer vi oss här på Mothugg åt vatten på vår kvarn om att diktaturkramarna finns i alla partier – från Alf Svenssons Tunisien-resa härförleden via socialdemokraternas gullande med allsköns diktatorer till moderaternas krälande för den kinesiska diktaturen i dag. Och att folkpartiet har sina egna lik i garderoben har vi ju känt till länge. På Lars Leijonborgs tid som FPU-ordförande var Kuba ett demokratiskt föredöme.

Och vi är särskilt förtjusta att finna att till och med Hans Bergström kramat diktaturer. Som han själv brukar säga: ”Jag gillar att kramas”.

Fick just tips om den underbara sajten Dictator of the Month, ”bringing you the greatest and smallest dictators, autocrats and monarchs of the world since 1900!” (tack Tobias!)

Just denna månads diktator är Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, president på livstid i Ekvatorialguinea sedan 1979. Med sina 27,75 diktatorpoäng ligger han på en respektabel tjugofemteplats på den rankinglista som förstås toppas av nästa månads diktator Adolf Hitler (42,97), tätt följd av Stalin (41,44) och Mussolini (39,25).

Den 26 april föreläser jag om Dawit Isaak och Eritreas inställda demokratisering på Utrikespolitiska föreningen i Stockholm. Kolla in deras hemsida för mer info.

• Kenneth Jonsgården i Arbetarbladet 14/3 (”Sätt press på Eritrea”):
  

  ”I veckan fick vi veta att [Dawit Isaak] fortfarande befinner sig i livet därför måste alla krafter till för få Isaak frigiven och det så snart som möjligt. Annars är risken uppenbar att han ’försvinner’ i sitt eritreanska fängelse. Det har hänt politiska fångar förr i Eritrea.”

• Martin Jönsson i Journalisten 15/3 (”Dags att skruva upp volymen?”):
  

  ”I den utsatta position som yttrandefriheten och pressfriheten befinner sig i dag är det, inte minst för medieföretagen själva, av största vikt att ett fall som Dawit Isaaks får maximalt stöd av den svenska opinionsbildningens alla aktörer. Och det är medierna själva som sitter på den största möjligheten att skruva upp volymen.”

För den som vill veta mer om hur det eritreanska fängelsesystemet fungerar kan jag rekommendera Awates intervju med Mehari Yohannes, fångvaktaren som hjälpte studentledaren Semere Kesete att rymma ur fängelset.

Läs mer →

Dawit Isaak lever. Han sitter fängslad i Karsheli-fängelset i centrala Asmara, berättar en trovärdig källa. Han får utföra hårt arbete i fängelset, vilket tyder på att han behandlas som en dömd brottsling och inte som en häktad. Dawit hjälper sina medfångar genom att sköta smärre inköp åt dem. De övriga journalister som fängslats sedan tillslaget mot pressen i september 2001 sitter dock inte i samma fängelse (även om de fängslade regeringsmedlemmarna i G15 enligt Gedab News också ska ha suttit i Karsheli).

Detta är det första oberoende livstecknet från Dawit Isaak sedan CPJ i april 2002 rapporterade att han förts till sjukhus för att få vård för post-traumatisk stress som skulle ha uppstått genom tortyr.

Källan bekräftar uppgifter från Amnesty om att Dawit hålls fängslad i polisstation 2 i Eritreas huvudstad Asmara (bilden), också känd som Karsheli eller Karchele (av carcere – italienska för fängelse). Dit ska de fängslade journalisterna ha förts efter sin hungerstrejk våren 2002.

Dawit har nu suttit fängslad i 1265 dagar. Det är lika fantastiskt att höra att han lever som det är förfärande att höra under vilka villkor han hålls fängslad, utan vare sig åtal eller rättegång. Läs mer på Freedawit.com – och skriv på protestlistan!

Rättelse: Vi hade fel och posten har korrigerats – Karsheli är polisstation 2 och inte polisstation 1, klargör Semere Kesete som själv har erfarenhet av Eritreas fängelser. Och för att citera honom: ”Anyway, it is all the same place of agony.”

Nu svarar Laila Freivalds på frågorna från de svenska EP-ledamöterna om vad hon avser att göra för att få med EU i kampen för att få Dawit Isaak fri. Så vad har UD i görningen? Inte mycket, visar det sig.

I november i fjol skrev samtliga svenska ledamöter i Europaparlamentet under ett brev till utrikesministern. De föreslog att Freivalds ska göra ett besök i Eritrea och frågade om hon är beredd att driva att EU ska anta Sveriges linje att enbart ge humanitärt bistånd till Eritrea.

Trots att UD redan i höstas lovade att försöka skicka någon företrädare på hög nivå till Eritrea har det ännu inte blivit någon resa – eftersom UD inte kan bestämma sig för vem som ska åka.

Och i ett brev daterat 18 januari 2005 svarar Freivalds nu att den svenska regeringen har slutit upp bakom EU:s linje att fortsätta biståndet till Eritrea:

”Två motiv låg bakom EU:s beslut att fortsätta biståndet; dels att säkerställa att den dialog som EU för med landet om mänskliga rättigheter och demokrati ska kunna fortsätta, dels vikten av att EU skulle kunna fortsätta att agera för att bidra till en lösning på gränstvisten.”

Inget av de målen har uppfyllts.

Drygt tre och ett halvt år efter den eritreanska regimens tillslag mot 15-gruppen och den fria pressen sitter reformisterna och journalisterna fortfarande i fängelse. Situationen för mänskliga rättigheter har blivit allt värre i Eritrea. Så fortsätter till exempel kampanjen mot kristna. Bara i år har över 200 personer arresterats för att de praktiserat en annan tro än de fyra statligt godkända religionerna.

Det verkar heller inte som att Eritreas regering är särskilt intresserat av att föra den dialog EU påstår sig ha med landet. Freivalds har själv påstått att Eritreas utrikesminister Ali Said Abdella vägrat träffa henne i samband med FN:s generalförsamling i New York i höstas. Och vem kan kalla ambassadör Araya Destas utfall mot svenska medier och folkvalda för dialog?

Gränskonflikten är i dag inte närmre en lösning än vid vapenstilleståndet för fyra år sedan. Både Eritrea och Etiopien mobiliserar sina trupper längs gränsen, vilket bekymrat både FN och EU. Ett nytt krig kan bryta ut när som helst.

”Om biståndet och dialogen inte får den avsedda effekten får vi anledning att på nytt se över frågan”, skriver Freivalds i sitt brev.

Men redan i dag kan vi se att EU:s strategi har misslyckats. Och det är svårt att se avgöra huruvida EU:s bistånd till Eritrea har haft några positiva effekter. Möjligen har det tvärtom bidragit till att legitimera president Isaias Afeworkis allt mer brutala envälde.

Det borde räcka som skäl för att ”se över frågan” redan i dag. Dawit Isaak och hans kolleger har suttit fängslade i drygt tre och ett halvt år. Ska Freivalds låta dem vänta i tre år till innan hon försöker få EU att byta spår?

”Det liberala förlaget Silc förtjänar allt beröm för att de vill lyfta fram Isaaks fall”. I Amnesty Press 1/2005 recenserar Ulf B Andersson Dawit och friheten av Rickard Sjöberg och undertecknad. ”Det enda som saknas är en karta” hade nästan kunnat bli en baksidesblurb. Köp boken via Silc förlag eller de sedvanliga nätbokhandlarna.

Efter nästan 18 månader i en container i Adi Abeto-fängelset har journalisten Aklilu Solomon släppts, rapporterar CPJ. Aklilu arresterades i juli 2003 sedan den USA-baserade radiostationen Voice of America sänt hans reportage om det folkliga missnöjet med förlusterna i kriget mot Etiopien. Enligt regeringen sörjer de eritreanska familjerna inte sina döda, utan firar de fallna som martyrer.

Regeringen påstår att Aklilu Solomon blev inkallad för att fullgöra sin militärtjänst, trots att han hade fått frisedel av medicinska skäl. Han varken åtalades eller dömdes för något brott.

Aklilu släpptes den 31 december 2004 och journalisten Simret Seyoum släpptes i januari 2003. Men 16 journalister sitter fortfarande kvar i Eritreas fängelser, de flesta sedan tillslaget mot den fria pressen i september 2001. En av dem är den svenske medborgaren Dawit Isaak.

Uppdatering: Aklilu Solomon är kanske inte så fri trots allt. Uppgifterna från VOA och RUG går isär, enligt Allafrica.com:

”A VOA spokesman said Solomon was ’released in December and is today at his home in Asmara’ in ’reasonably good’ health. But a local source told Reporters Without Borders he was still in the western town of Agordat, ’perhaps for a debriefing, or to receive military training or reeducation.’ The same source said he was hospitalized several times while in prison because of malaria or tuberculosis attacks. Eritrean political prisoners are not automatically sent home after release because they may have to do military service.”

Knäckebrödsmiljonären Carl Lundström ska hjälpa sverigedemokraterna att göra en kupp på årsmötet i Skattebetalarnas förening i april, avslöjar Expo.

Nej, de har nog inte riktigt alla bollar i korgen, sverigedemokraterna. Jag menar, att de nu infiltrerar Skattesmitarna är ungefär lika begåvat som om partiet formerly known as kpml(r) skulle försöka ta makten över Svensk-kubanska föreningen.

Men för all del, fortsätt så. Precis som bokstavsvänstern på sin tid förökade sig genom delning, så tycks extremhögerns olika falanger vara bättre på att intrigera mot varandra än mot demokratin.