Categories
Diktaturkramar

Dödligt medlidande

Live Eight är ju överspelat, men jag vill ändå tipsa om David Rieffs artikel i senaste Prospect. Under rubriken ”Dangerous pity” granskar han Live Aid förra gången det begav sig:

”In reality, donors became participants in a civil war. Many lives were saved, but many more may have been lost in Live Aid's unwitting support of a Stalinist-style resettlement project.”

Vi lägger till, som en fotnot, att även om Bob Geldof och hans aningslösa välgörenhet skramlade in uppåt 70 miljoner pund till Derg-regimen, står de sig slätt mot Östblockets internationella solidaritet. Sedan Haile Selassie störtats och USA lämnat sin forna bundsförvant på Afrikas horn i mitten av 1970-talet rullade det sovjetiska militärbiståndet in för att backa upp diktatorn Mengistu i hans krig mot sin egen befolkning.

Den socialistiska broderkärleken visste inga gränser. På ett par månader vintern 1978 hade Sovjet pumpat in mer stöd till Addis än USA gjort sammanlagt under de föregående 25 åren.

År 1982, till exempel, skänkte Sovjetunionen vapen värda två miljarder dollar för att understödja en offensiv mot rebellerna i Eritrea. Med 2 600 militära rådgivare på plats under svältens år 1984 lär Sovjet också ha utklassat de västerländska biståndsarbetarna i antal.

Under Michail Gorbatjovs töväder svalnade vänskapen till Etiopien. År 1985 – när vi fortfarande nynnade på Do they know it's christmas? – bistod Moskva ändå med militär hjälp för motsvarande 774 miljoner dollar och 262 miljoner året efter.

I jämförelse blir förstås Live Aid en spottloska i havet. Men – av Rieffs granskning att döma – var det likväl en loska i ansiktet på dem som Geldof med band påstod sig hjälpa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *