The Rough Guide to Castroland
Jag åkte till Kuba två veckor i början av sommaren och tog med mig The rough guide to Cuba, den pinfärska tredje upplagan som damp ned dagen innan jag reste. En perfekt reskompis för demokratituristen? Sällan.
Sarajevo 1995? Nej, Havanna 2005.
Sist jag var på Kuba köpte jag en gräslig Lonely planet-bok i en turistbutik. I den står det till exempel att Havanna, till skillnad från andra latinamerikanska storstäder, inte har någon slum. Naja, som så många sanningar om Kuba är den högst relativ: Förfallet gör att Havanna ser ut att ha bombarderats. Som Sarajevo för en tio år sen, tänker jag mig.
The rough guide är dock inte ett dyft bättre. Snarare tvärtom.
Här kan vi till exempel läsa att även om press, radio och tv kontrolleras och censureras av staten, så har det fått den trevliga följden att medierna i Kuba är inriktade på att producera ”socially valuable content, refreshingly free of any concern for high ratings and commercial success.”
Och varför finns det inte några böcker i Kubas bokhandlar, förutom Che-biografier och en och annan möglig naturkunskapsbok från 70-talet? Jo, förklarar våra guider Fiona McAuslan och Matt Norman, under den så kallade speciella perioden – sedan Sovjetunionen upplöstes och med den stödet till det kubanska broderfolket – har det rått brist på papper.
Cubanet beskrivs som ett insiktsfullt forum för den politiska oppositionen, ”so conspicuous by its absence on the island itself”. Hur många politiska fångar krävs för att göra oppositionen synlig för en guideboksförfattare? Fler, åtminstone, än de drygt 70 fångar som fortfarande sitter inne efter Kubavåren 2003.
2003? Ja, det var faktiskt i mars det året som regimen slog till mot oppositionen – inte 2002, som The rough guide påstår i den enda mening på 640 sidor som ägnas åt Varelaprojektet och demokratirörelsen. Låt mig gissa att faktarutan på 37 rader om de fem fängslade kubanska spionerna i USA har granskats av Ministerio del Interior innan den gick i tryck.
Att den fantastiska kubanska sjukvården går på knäna och saknar mediciner beror förstås på USA:s handelsembargo, fortsätter vår råa guide att förklara. Embargot är ett gissel och jag skulle gärna se ett McDonalds i varje gathörn i Havanna (det vore ett lyft för det kubanska köket). Men mat, mediciner och böcker hör i alla fall till de saker som inte blockeras.
Men inte är det misär och förtryck på hemmaplan som har fått så många kubaner att riskera livet på allt som flyter (eller inte) för att ta sig till det förlovade landet i norr. Nej, istället sjappar de för att USA:s Cuban Adjustment Act skapar en orättfärdig morot för kubanerna, som Miamimaffian tvingat igenom för att kunna visa upp desperata flyktingar i USA:s medier. Jojo.
Och så kan man fortsätta lista exempel på hur The rough guide vilseleder sina läsare. Medvetet? Ja, man kan rimligen inte få en guidebok så uppåt väggarna – till råga på allt i tre upplagor – av misstag.
Kanske tror The rough guides redaktörer att alla som åker till Kuba gör det för att uppleva myten om salsa, rom och revolution. Och då fyller boken väl sitt syfte: Med The rough guide som sällskap behöver man inte känna dåligt samvete för att man gör kubanernas misär till en turistattraktion.
