Men från Stockholm hörs det inget
Åke Wredén skriver i Västervikstidningen (18/10) om varför Stockholmsmedierna fortfarande inte intresserar sig för Dawit Isaaks öde, trots kampanjen som pågår sedan ett år tillbaka.
Det som däremot återgått till tystnad och likgiltighet – i stort sett – är intresset för Dawit Isaak och de andra samvetsfångarna hos de verkligt ledande redaktionerna som mer än andra bestämmer vad som blir stora frågor i Sverige.
Och nog är det märkligt. För även om det skrivs mer om fallet Dawit Isaak i dag än tidigare, skaffar medierna sällan själva fram någon ny information. Jag har knappt sett något i svenska medier under det gångna året som inte fanns i Rickard Sjöbergs reportage i Dawit och friheten redan för ett år sedan.
Varför har ingen redaktion på fyra år skickat en reporter till Eritrea för att undersöka fallet? Varför gräver ingen i ryktena om att Eritreas ambassad anställer svartjobbare, tvättar pengar i sin städ- och taxiverksamhet och spionerar och övar utpressning mot eritreaner i Sverige?
Varför granskar ingen av alla våra mediekritiker hur eritreanska närradio- och lokaltvstationer med svenska föreningsbidrag sprider regimens propaganda och hotar regimkritiker här i landet? Varför lyfter ingen stora mediekanonen mot regeringens och UD:s svala intresse för den svenske samvetsfången?
Nog för att de dominerande massmedierna inte tycks ha mycket till övers för pressfrihet och en fängslad landsman. Men de borde väl i alla fall ha näsa för bra nyheter?

