Dagen då Dawit blev fri

Efter mer än fyra år i fängelse är Dawit Isaak alltså fri. Helt sanslöst fantastiskt!

När jag får glädjebeskedet på lördagmorgonen åker jag ut till Leif och Elisabet Öbrink i Lerum, där Dawits familj samlats för att fira. Vid Dergården får jag lift med en fotograf som också har svårt att hitta till Per Thams väg. Huset är fullt med journalister från i stort sett alla nyhetsmedierna.

TV4 filmar Dawits fru Sofia medan hon pratar med utrikesminister Laila Freivalds, som ringt för att gratulera. Och lyckönskningarna strömmar in per telefon, e-post och blomsterbud. ”Det ser ut som om någon tagit studenten”, skrattar Elisabet.

Sofia strålar av glädje. Hon och dottern Betlehem pratar länge med Dawit på en garanterat avlyssnad telefon. Hans svenska sitter tydligen perfekt. I cellen har han kunnat lyssna på Radio Sweden.

Lillasyster Danait, som hunnit börja skolan, tröttnar på att svara på frågor, hittar ett block och en penna och börjar istället intervjua själv. ”Hur känns det?”, frågar hon mig. ”Jo, jag är väldigt glad att din pappa har släppts”.

Dawit har problem med hjärtat och högt blodtryck, berättar Sofia. Typiska åkommor som drabbar politiska fångar. Men han har inte tappat förståndet, övertygelsen eller humorn.

Under dagen hinner tusen tankar fara igenom huvudet. Men om jag ändå ska försöka mig på en analys förtjänar fem saker att nämnas:

  1. Arbetet måste fortsätta tills Dawit får komma hem, för det tycks ju nu som att det inte är säkert att regimen låter honom lämna landet. Andra politiska fångar som har frigivits har istället skickats att göra militärtjänst, vilket i praktiken innebär hårt arbetsläger. Det drabbade Dawits Setit-kollega Simret Seyoum, som vi skrev om härom dagen. Och med tanke på hur nyckfull och omedgörlig den eritreanska regimen varit hittills, så får vi inte ta ut segern i förskott.
  2. När Dawit väl får komma hem lär landningen ändå bli tuff. Familjen kommer att behöva stöd även då, för att bli hel igen efter fyra års helvete. Vi i stödföreningen fortsätter förstås den delen av vårt arbete.
  3. Ambassadör Bengt Sparre ska ha en stor eloge. Hans linje att bygga förtroende hos sin eritreanska motpart har uppenbarligen burit frukt. Samtidigt får vi inte glömma att det tog tre och ett halvt år innan regeringen slutligen gav fallet Dawit den tyngd det förtjänar genom att tillsätta en kompetent ambassadör. Och det hade aldrig hänt utan kampanjen.
  4. Tusentals andra politiska fångar sitter kvar i Eritreas fängelser, inte minst ett femtontal kolleger till Dawit. Sveriges, EU:s och omvärldens påtryckningar för att få dem fria och för att demokratisera Eritrea får inte sluta här.
  5. Det lönar sig att bråka med diktaturer. Länder som Eritrea behöver mer kontakt med omvärlden, inte mindre. Men i de kontakterna – oavsett om de sker på högsta diplomatiska nivå eller gräsrotsorganisationer emellan – måste vi alltid vara stentuffa när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Och framför allt måste vi veta vad vi vill.

Det är en fantastisk dag för Dawit Isaaks familj, men också för alla som tror på demokrati i Eritrea. Av de tio journalister som fängslades i september 2001 är Dawit den förste att släppas. Hans frigivning ger hopp också åt dem.

2 thoughts on “Dagen då Dawit blev fri

  1. Gösta Andersson

    Hej Johan m.fl. och grattis till framgången i er arbete för Eritreas demokratisering. Lycka till med Davits återförening med familjen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *