De onordiska danskarna

Jag börjar tröttna på Muhammed-såpan. Men hos Vänstra stranden hittar jag en ny, spännande vinkel på kalabaliken som gör mig förbryllad: Felet med danskar är att de har svikit det nordiska samförståndet.

Vänstra stranden sätter in den danska politiken i ett större sammanhang:

“Genom närvaron av ett parti som uttryckligen vill rensa Danmark från utlänningar, ett parti som utgör regeringsunderlag, och ett aktivt kaxigt deltagande i den amerikanska krigföringen i Irak har Danmark sedan en längre tid visat att det är andra lojaliteter än de nordiska som är avgörande. Den liberala danska regeringen har tagit steg efter steg från det jämlikhetsideal som kännetecknat de nordiska samhällena.”

där har vi felet med danskarnas provokation mot världen: De har avfallit från den nordiska lojaliteten! Det är den mest spännande läsning av Muhammedbråket jag har stött på hittills.

Mellan raderna får vi förklarat vad Norden står för: Jämlikhet (i det riktiga Norden är också utlänningarna välkomna). Tolerans (i Norden finns inga främlingsfientliga partier). Fredlighet (Norden står över väpnade konflikter och deltar inte i krig på USA:s sida). Och lojalitet (ett nordiskt land rättar sig i ledet).

Det är den nordiska identitet som statsvetaren (tillika dansken) Ole Wæver så träffande fångar: Norden är annorlunda, fast bättre (“Nordic nostalgia: Northern Europe after the Cold War”, International Affairs 68:1, 1992).

Wæver noterar att medan resten av världen firade murens fall, reagerade Norden med skepsis och frustration och försökte begränsa den demokratiska revolutionens följder. Plötsligt kunde inte Norden hålla upp kontintenten — den splittrade, konfliktfyllda, kluvna mellan kapitalism och socialism — som en självförhärligande spegel.

Det kalla krigets slut innebar att Norden förlorade sin identitet. Försöken att göra Östersjön till ett nordiskt innanhav har inte kunnat återupprätta den nordiska identiteten, eftersom de tilltänkta baltiska lillebröderna hellre vänt sig till det EU och Nato som Norden (allra mest i storsvensk tappning) distanserat sig ifrån.

I det perspektivet kommer det nya bråket mellan öst och väst som ett brev på posten, som en möjlighet att fylla Norden med en vacker nygammal mening. Än en gång har vi en tacksam konflikt ute i stora världen att ställa vår fredliga avkrok över. Vi är annorlunda, fast bättre. Och särskilt bättre än de nordiska avfällingarna i Danmark (har de hur som helst inte länge varit misstänkt kontinentala, med sin pilsner, sitt gemyt och sina gladporrfilmer?).

Intressant nog är de specifikt nordiska värderingar som vi utläser ur Vänstra stranden-citatet precis desamma som danska nationalpopulister framhäver som urbota danska. Så ville till exempel den socialdemokratiska inrikesministern Karen Jespersen för några år sedan uppfostra invandrare, särskilt muslimer, i “danska värderingar“: demokrati, jämlikhet, jämställdhet, tolerans.

I den andra frågan: läs Copyriots kommentar.

3 thoughts on “De onordiska danskarna

  1. Pingback: Nordisk exceptionalism och mänskliga rättigheter | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *