Nu gör de akademiska förlagen som musik- och filmbranschen: Trappar upp kriget mot dem som undergräver deras affärsmodell (via Mymarkup).
Association of American Publishers har anlitat Eric Dezenhall, “the pit bull of public relations”, för att kasta skit på open access-publicering. Tidigare har Dezenhall jobbat åt Exxon med att skjuta Greenpeace i sank. Han tycker att förlagen ska satsa på enkla budskap som “Public access equals government censorship”. Hm, har vi inte hört den förut?
Och man ser ett scenario blixtra förbi framför ögonen där Lars Leijonborgs utbildningsdepartement på order från USA låter polisen gör en razzia på Lunds UB för att stoppa piraterna och i förbifarten beslagtar halva deras bibliotekskatalog.
Nej, det låter kusligt. Så istället skriver vi på uppropet för fri och öppen tillgång till offentligt finansierad forskning i Europa (också det via Stattin). Cudos!
3 replies on “Fri forskning — nästan som fildelning”
Brabra! Läste just om detta i The Guardian.
Har inte tänkt så mycket på detta innan, men det är faktiskt en sak som vi forskare bör förhålla oss till: Vill vi bli en del av katedralerna, eller vill vara med och skapa basarerna?
Jag tror inte att detta är en förlorad kamp. Saker händer redan. I Storbritannien så måste alla resultat finansierade av ESRC vara offentligt tillgänglig. Såg även att vissa publishers, som Reed Elsevier, börjar mjukna något; de tillåter att författare även lägger ut sina texter på sina hemsidor.
OK, allihopa – in och skriv på uppropet!
Kalle, vi kanske borde försöka få vår egen trögrörliga koloss till katedral att göra som LU? Vad nu ett sådant statement betyder i praktiken vet jag dock inte.
Å andra sidan är det förstås lätt att prisa open access i teorin, utan att för den skull kunna föredra det i praktiken. Darcusblog sätter fingret på huvudet på spiken.
Absolut,
det är ju detta som gör allt så krångligt: De akademiska förlagen är ju bara en liten del av problemet. Den “stratifierade” katedral-struktur som måste lösas upp utgörs även av professorer som väljer att arbeta inom de gamla strukturerna, av det akademiska meriteringssystemets sammansättning osv.
Det som ger mig hopp är att man ser tecken på att denna rigida katedralstruktur håller på att utkonkurreras av andra, öppnare strukturer.
– De intressantaste tankarna skapas idag inte inom akademiska institutioner, utan inom fristående forskningsinstitut, inom tankesmedjor, inom civilsamhällesorganisationer och inom företag.
– De intressantaste tänkarna är i allmänhet människor som inte är produkter av, eller beroende av, akademikatedralen.
Professorer och rektorer som klagar på brist på offentligt stöd till universiteten verkar inte ha insett att det faktiskt finns bra skäl till att forskningspengar hamnar utanför akademin. Något tillspetsat – som det ser ut nu så gör skattebetalarnas pengar bättre forskningsnytta inom andra strukturer.
Om akademins ledare inser detta i tid – och börjar göra någonting åt det – så kan universitetssystemet fortsätta åtnjuta sin priviligierade ställning som kunskapsproducenter. Om de tvekar kommer akademin mista än mer av sitt tolkningsföreträde – vilket kanske inte vore så dumt?