Anteckningar om Göteborg

Härom dagen hamnade jag på ett seminarium på stadsmuseet, där tre goa göbbar spånade om vad som har hänt med den här staden som vi alla bor i.

Ekonom-historikern Jan Jörnmark talade om Göteborgs globalisering och beskrev de snabba kasten i Göteborgs historia som det sex månader långa mannaminnet har förträngt. Så sent som för tio år sedan var Göteborg fortfarande en stad på dekis, fortfarande sargad av 1970-talets industrinedläggningar. Men genom en konstruktiv avindustrialisering har stan omskapats till en servicesstad i den globala ekonomin, för att tala i klyschor.

Hur kunde den processen gå så smidigt? Jörnmark pekade på raka motsatsen till Göteborgsandans armkrokar: Institutionell konkurrens. Att regionens kommuner driver olika markpolitik har kunnat frigöra ny mark där nya verksamheter kunnat expandera medan de gamla monteras ned. En åker i Mölndal blev Astra Zeneca.

Kalle Palmås drev tesen att industrieran under 1900-talet omvandlade Göteborg från pluralistisk nätverksstad till hierarkisk centralortsstad, från bazarer till katedraler, från Ostindiska Companiet till Volvo. Det omvandlade också stadens kulturella flöden, från hamnstadens myller av månglare och mottänkare, en transitpunkt för varor, människor och idéer från hela världen, till centralortsstadens homogenisering och hierarkisering av normer och traditioner.1

Kultursociologen Ove Sernhede, som i övrigt mest tycktes nostalgisk över ett svunnet folkhemskt femtiotal, kontrade med att kosmopolitismen finns i förorten i dag, där utanförskapet är en utgångspunkt för gemenskapen. Vilket förstås är en bra poäng: Det är i dag inte hamnen utan nordost som i dag är Göteborgs främsta gränssnitt mot världen.

Sernhede talade om gymnasierna som en av få mötesplatser i en segregerad stad. Jag tror det finns betydligt fler sådana brytpunkter. Ta Gamlestan som exempel, där resterna av industrieran håller på att växas över av ett myller av kulturella mötesplatser, ljusskygga verksamheter och bokstavliga bazarer. På loppisarna i Kviberg krängs dalahästar och åttitalsporr jämte halalkött och telefonkort. Men politikerna drömmer om att sätta tänderna i det.

Och när Göteborg ska utveckla de områden som industrialismen lämnat bakom sig, ger de uppdraget till samma kommunala konglomerat. Noll institutionell konkurrens. Det är som under efterkrigstidens riv- och byggera: En ohelig konsensus där rågångarna mellan politik och näringsliv har lösts upp. En röd tråd från det folkhemska — och en invertering av Göteborgsliberalismens anda, där kapitalisterna donerade till staden, istället för tvärtom.

Kalle hade också en poäng om att det genuint ogöteborgska i att smöra för kung och centralmakt. Jag drar mig till minnes en anekdot om när Karl XV besökte Göteborg 1860 och sattes på pottan (bokstavligen) av Oscar Dickson. Skotskättade Dickson, stormrik på sitt exportimperium för norrländskt timmer, hade precis uppfört sitt palats mitt emot Stora Teatern.

Den kände Londonarkitekten V Buolnois kallades hit och ritade ett hus i renässansstil med inflytande av engelsk smak. Huset i tre våningar och med 30-talet rum fick en påkostad konstnärlig utsmyckning. Från Italien kom Bellini och gav väggar nya prov på sina berömda reliefer i stuck. Från Libanon kom cederträ som blev till vackra golv lagda i stjärnmönster. Möbler, konstverk, mattor och textilier var av dyrbaraste slag.

Stora salongen kom nästan att överträffa en kunglig slottssalong. För paret Dickson gällde de mest praktfulla gustavianska möbler, böhmiska kristallkronor, persiska mattor, jättelika vägg-speglar, kornischer i guld och draperade tofsbehängda gardinstycken i engelska tyger.

Hösten 1860 besökte Karl XV Göteborg. Dickson bjöd in kungen på en husesyn och skröt över sitt nya hem.

Kungen muttrade och såg allvarlig ut. När Dickson visade sin hypermoderna badanläggning såg monarken besvärad ut.

Tänka sig, här i rikets andra stad kunde Dicksöner lägga sig i vackra marmorkar som fylldes av varmt eller kallt vatten via ledningar och tappkranar. På slottet i Stockholm fylldes det kungliga badkaret med vatten framburet i hinkar.

När kungen fick se husets ringledning, som var ett för den tiden underverk, blev han mäkta imponerad. Hans hovmarskalk antecknade i dagboken:

“Lyxen syntes fullkomligt självklar hos Oscar Dickson.”

Stackars kungen.

När Dickson och andra rika stadens herrar bjöd Karl XV till Börsen på middag, serverades 20 rätter och 15 viner. Kungen lär ha blivit arg över denna vräkighet.

I hovmarskalkens dagbok finns antecknat:

“På äkta göteborgsmaner skröt man dessutom vad man kostat på. Tusen riksdaler för sköldpaddorna till soppan och niotusen för desserten som tagits direkt från London.”2

  1. Jag vet att Kalle har mer om det på hårddisken, så håll utkik på 99 our 68. []
  2. Bengt A Öhnander: “Göteborg berättar”, Göteborgs-Posten 2001-05-14, sida 19. []

3 thoughts on “Anteckningar om Göteborg

  1. Kalle P

    Vilket vackert citat.. inte ett öga torrt. Visst är det är en stolt tradition vi har i stan? Dessutom är det kul att vi är flera som är suckers för detta halvglömda arv.

  2. Kalle P

    PS. Det som finns på min hårddisk kommer snart att publiceras i nästa nummer av Ord & Bild – en flödesontologisk beskrivning av Göteborgs utveckling från hamnstad till industristad. Texten heter “Hamnstadens flöden”.

  3. Pingback: Popper och utopismen | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *