I GT föreslår Mats Wångersjö att vi kan stoppa okynnesöverklaganden i PBL-ärenden genom att sätta en prislapp på dem så att den som förlorar ett planmål får stå för kostnaden.

Varför ska enskildas behov av att bo ”ostört” väga tyngre än ungdomarnas berättigade krav på någonstans att bo?
En lösning är att låta folk som överklagar betala. I första instans ska det vara fritt fram. Men därefter måste det komma regler som gör att man – om man förlorar – åtminstone får betala samhällets kostnader.¹

PBL-kommitténs slutbetänkande Får jag lov? (SOU 2005:77) pekade dels på att det politiska ansvaret var otydligt och föreslog att instanskedjan skulle kunna kortas. Dessutom ska man, vad jag förstår, baka samman miljöprövningen med PBL-processen, vilket verkar vettigt.

Men vad kan man göra mer för att komma ifrån överklageriet? Wångersjös lösning skulle förmodligen kunna avskräcka många okynnesöverklagare, men utan att erbjuda någon bättre kanal för att påverka processen. Jag tror det vore vettigt att göra planprocesserna mindre juridiska och mer politiska — och därmed demokratiska.

Det finns inget demokratiskt i att erbjuda högljudda, resursstarka minoriteter ett veto i de här frågorna. Det är knappast ensamstående vårdbiträden i Hjällbo som driver planärenden upp i regeringsrätten.

Stadsplanefrågor spelar stor roll för folk — varenda kotte har en åsikt om hur staden borde förändras. Och de fattar ofta saken bättre än både arkitekter, planbyråkrater, byggherrar och politiker. Om inte annat visar de det genom att rösta med fötterna och flytta dit där staden funkar som bäst. Men den enda formella mekanism vi har för att påverka byggandet i vår egen stadsdel sker genom en juridisk överklagandeprocess.

Ett sätt att öka de boendes demokratiska inflytande i planprocessen vore att flytta ned en avgörande del av makten över stadsplaneringen till stadsdelsnivå (samtidigt som stadsdelsnämnderna förstås bör vara direktvalda, så att väljarna som bor i en stadsdel kan utkräva ansvar av misshagliga politiker). Då skulle planärenden kunna avgöras med majoritetsbeslut på lokal nivå istället för att ett gäng störiga jävlar ska kunna sätta käppar i hjulet för alla andra.

Noter

1. Samhällets (svenska för statens och kommunens) kostnader för processen, får man förmoda.[⇑]

Relaterade inlägg

1. Cyklismens politik
2. Mindre frihet under 2003
3. Anteckningar om Göteborg
4. Demokrati via valberedning
5. Politik som geschäft