Och i det läget — säger jag — är det fånigt och förmodligen motsägelsefullt att säga att den idealiserade deliberationen bara är ett ideal. Poängen hos Habermas är ju att det inte är bara ett ideal.

(Det vi inte kan veta är alltså vilka normer alla berörda skulle samtycka till under ideala förhållanden eftersom hela den offentliga sfären aldrig kan deliberera på samma sätt som tidningsläsare på ett kaffehus och därmed har vi inte heller något regulativt ideal att använda som måttstock för de icke-perfekta deliberativa samtal vi ägnar oss åt i t ex parlament eller i bloggkommentarer.)

Ett problem med att använda det som ett regulativt ideal som verkliga deliberanter ska använda som en idealiserad måttstock är att det är fullständigt omöjligt att veta vad det är. Skalproblemen gör inte bara att vi aldrig kommer att deliberera under något som ens liknar en karikatyr av de ideala förhållandena, utan också att vi inte kan veta vad vi skulle ha kommit fram till under ideala förhållanden (ens om det gick).

Hur ska vi kunna använda något som vi inte kan veta vad det är som ett regulativt ideal för våra faktiska samtal? Nä, snömos säger jag.

I The public and its problems skriver ju Dewey om att offentligheten inte kan hitta sig själv eftersom det finns för många offentligheter och han gnäller som värsta konservativ elitist över att teknik och lättsam underhållning — då exemplifierat med bilen och filmen, i dag hade väl internet och reality-tv varit motsvarande hatobjekt — avleder folks uppmärksamhet från de viktiga frågorna, från politiken. Och vad som då behövs är något i stil med en, hrm, strukturomvandling av offentligheten:

”The essential need is the improvement of a unified system of methods and conditions of debate, discussion, and persuasion, that is the problem of the public.”

Denne Dewey skulle alltså precis som Habermas vara allt för fäst vid tanken på den offentliga sfären och delar även den odemokratiska tendensen i den pessimistiska utopismen.

Samtidigt snackar ju Dewey, som du nämner, om publics, som grupper av berörda lekmän och experter som formerar sig kring vissa ansträngningar att lösa konkreta, gemensamma samhällsproblem. Denne Dewey torde väl ha mindre problem med fragmenteringen av offentligheten, tvärtom är det något positivt när publics uppstår, samtidigt som det är svårt att bygga en teori om demokratisk legitimitet på sådana självkonstituerade publics.

(2) Definitivt.

gött att se dig blogga med forskarhatten på! Jag är helt vilse i allt tyskt, och har därför en fråga:

Du talar om ”idealet att (1) alla ska delta i (2) faktisk deliberation”. Jag undrar, gäller detta för alla deliberativnissar?

Jag har fått uppfattningen att de som stöder sig på Deweys tankar om publics menar att poängen är att alla inte måste delta. MAO: De som känner sig engagerade i, eller nära, en sakfråga skall tillåtas engagera sig i den (deliberera, I guess) – då uppstår ett skönt meshwork av collective intelligence, en kunskapsmassa som bygger på en en mångfald av subjektiva erfarenheter, som ofta kan ersätta förment ”objektiv”, ”vetenskaplig” kunskap. (Jag tror att Mats Rosengren pratar om dessa två kunskapsbegrepp, doxa och episteme, i boken Doxologi.)

En Deweyansk public är alltså inte ett kollektiv, som skall representera något, eller ha rättigheter: Det är ett spontant uppkommet ”samtal” som bygger en kunskapsmängd. Men en bra demokrati skall kunna ”bära upp” en expanderande flora av publics – och ofta ersätta experter med just publics. (Läs ersätta kunskapskatedraler med kunskapsbasarer.) Jag antar att bloggosfären bör kunna vara bra exempel på ett sådant meshwork av kollektiv intelligens.

Frågorna lyder:
A: Har jag missuppfattat publics-tanken?
B: Brukar detta tänkande sorteras in bland deliberativnissarnas läror?

Hur som, den centrala diskursprincipen går ju ut på att normer och beslut är demokratiskt legitima om alla berörda skulle kunna acceptera dem som deltagare i ett rationellt samtal. Samma sak gäller ju t ex hos Benhabib: ”Legitimacy in complex democratic societies must be thought to result from the free and unconstrained deliberation of all about matters of common concern.”

Vad betyder då detta ”skulle kunna”? En av Habermas centrala poänger gentemot t ex Rawls är ju att det inte är en hypotetisk deliberativ situation utan verkliga människor ska delta i faktisk deliberation, eftersom verklig insikt uppstår först i verklig dialog: Jag kan inte veta vad vare sig min eller din vilja verkligen är förrän vi har upptäckt dem genom en dialog.

Nu försöker Habermas och de flesta deliberativdemokrater tråckla sig ur de uppenbara skalproblem som följer av idealet att (1) alla ska delta i (2) faktisk deliberation — även en bokstavlig handfull personer som följer strikta regler får svårt att deliberera om något alls — vilket vanligen går ut på att tumma på antingen (1) eller (2). Men t o m deliberativnissarna tycks hålla med om att det inte har funkat nåt vidare.