Barn älskar Ekström

Den där Andreas Ekström är genialisk. Alla trillar i hans fälla på Sydsvenskans kultursida.

Så här skriver han: “Konsekvensen är, tills vidare, att vi får ett kulturliv befolkat av glada amatörer.” Och för att ingen ska missa ironin kastar han invektiv — tjuvar, gapiga, okunniga, hatisk lobby, mobb — mot sin halmdocka, för att därefter presentera de sämsta motargument han kan formulera mot argument (skivförsäljningen?!) som ingen egentligen har fört fram i fildelningsdebatten. Dålig, ohederlig argumentation by the book i ett inlägg som till synes — bokstavligen — handlar om heder och god argumentation i fildelningsdebatten. Fattas bara att spela ut Hitler-kortet (även Hitler stal från kreatörer, som bekant).

Och så går budskapet dem helt förbi. Vi som minns det ironiska 90-talet får väl förklara för ungdomen. Ekström illustrerar ju bara poängen att de som befolkar kulturlivets finrum är just amatörer, som står där utan kläder nu när vem som helst kan publicera välargumenterade kulturessäer (inklusive Habermas-referenser) utan en papperstidning att sitta på. Och så agnar han ironifällan genom att bekänna sin bävan för de våldsamma attacker han nu väntar sig. Ett mästerverk, helt enkelt.

Den pensionsfärdiga generation som minns Bob Dylan (kille med gitarr med sin storhetstid för 40 år sedan), den generation vars fickpengar byggde upp skivindustrin, rekommenderar vi Seth Godins 14 musiklektioner. Som den här, om just Dylan:

7. Remember the Bob Dylan rule: it’s not just a record, it’s a movement.
Bob and his handlers have a long track record of finding movements. Anti-war movements, sure, but also rock movies, the Grateful Dead, SACDs, Christian rock and Apple fanboys. What Bob has done (and I think he’s done it sincerely, not as a calculated maneuver) is seek out groups that want to be connected and he works to become the connecting the point.

By being open to choices of format, to points of view, to moments in time, Bob Dylan never said, “I make vinyl records that cost money to listen to.” He understands at some level that music is often the soundtrack for something else.