Sverige hjälper Eritrea att fylla fängelserna

Jamil Burhan kom tillbaka med vändande plan. Eritrea släppte inte in honom. Men runtom i Sverige väntar ytterligare ett hundratal flyktingar på att avvisas till Eritrea.

För ett par år sedan slutade Sverige i praktiken att direktavvisa flyktingar till Eritrea. Policyändringen följde inte minst efter ett intensivt lobbyarbete från AEASS, en organisation för eritreanska asylsökande i Sverige, som grundades av bland andra journalisten Khaled Abdu. AEASS bedrift är i sig anmärkningsvärd: Hur ofta ser vi asylsökande, utan röst och rättigheter, inte bara organisera sig utan också lyckas förändra politiken?

Men nu avvisar Sverige alltså återigen flyktingar till Eritrea. En medlem i en flyktingkommitté mejlar och berättar att de möter många som ska avvisas till Eritrea:

“Vi träffar just nu många asylsökande från Eritrea som ska utvisas. Ensamstående mödrar med ett eller flera barn likaväl som ensamma män. Gemensamt för flera av dessa är att pappa, make, bror… sitter i fängelse i Eritrea. Eller fängslades när de flydde.” ((För att stoppa strömhoppen har Eritrea i avskräckande syfte börjat fängsla de anhöriga till dem som flyr eller deserterar.))

Ändå har ingenting förändrats i Eritrea. I alla fall inte till det bättre. Som Annie Hellquist skriver i Yelah:

“Sverige är också relativt ensamt i Europa om att tvångsavvisa människor till Eritrea. Tyskland skickade dock tillbaka en asylsökande för två år sedan och Storbritannien skickade tillbaka en person under hösten. Amnesty rapporterade att båda hade fängslats vid återvändandet. Både Amnesty och FN:s flyktingorgan UNHCR avråder från tvångsavvisningar till Eritrea då kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande.”

Avvisningarna till Eritrea är alltså en skam för Sveriges regering, i synnerhet som flera av dess ledande företrädare i opposition gjorde stora insatser för att föra upp kampen för mänskliga rättigheter i Eritrea på dagordningen i både Sverige och EU. Vart har det engagemanget tagit vägen i dag?

Som Carina Hägg (s) sa i riksdagens utrikespolitiska debatt härom veckan:

“[J]ag är mycket bekymrad för det som jag har hört i dag om avvisningar till Eritrea. Jag hade hoppats att regeringen skulle fortsätta det aktiva arbete som man bedrev i opposition för att få hem Dawit Isaak till sin familj. Tvärtom verkar man nu i stället ha strategin att se till att folk gör honom sällskap i fängelset genom de uppmärksammade avvisningar som har skett.”

Flera politiker har lyft upp det orimliga i att Sverige och EU ger bistånd till Eritrea, trots att regeringen i Eritrea har skärpt förtrycket och inte lever upp till de krav på respekt för mänskliga rättigheter som biståndsavatalen ställer. Logiken är enkel: Vi måste sända tydliga signaler till regimen i Eritrea.

På samma sätt kan vi inte frikoppla de politiska kraven på Eritrea från Sveriges och EU:s flyktingpolitik. Det är två sidor av samma mynt.

Oppositionen och civilsamhället i Eritrea har i stort sett utrotats. Ledande reformister och oberoende journalister sitter i hemliga fängelser sedan oppositionen krossades 2001. Flera lär ha dödats i fängelset, bland annat Dawit Isaaks kollega från tidningen Setit, Fessehaye “Joshua” Yohannes. Landet är det enda i Afrika som helt saknar oberoende medier och regeringen förföljer till och med journalister som jobbar för de statliga medierna. Regeringen fängslar och dödar människor som tillhör andra samfund än de statligt godkända kyrkorna.

Så alternativet till PFDJ-regimens totalitära maktmonopol finns i exilen, i diasporan (precis som den eritreanska kampen för självständighet från Etiopien en gång hade en viktig livlina till stödtrupperna i exil). Här kan kritiska röster göra sig hörda och politiska alternativ formeras.

Bara genom att lämna sitt land kan befolkningen i Eritrea uttrycka sitt desparata missnöje: De röstar bokstavligen med fötterna. Att fly är det enda sätt att protestera mot sin regering som eritreaner har kvar.

“Vi engagerar oss på bred front för att ge stöd till de demokratiska krafterna och bidra till en positiv förändring i länder som Kuba och Zimbabwe där människors fri- och rättigheter grovt och systematiskt kränks,” sa Carl Bildt i utrikesdeklarationen. Detsamma borde förstås gälla Eritrea.

Men engagemanget måste börja på hemmaplan och det måste drivas konsekvent. Sverige kan inte med ena handen kräva att Eritrea friger Dawit Isaak och med den andra skicka andra tillbaka till fängelserna. Vi kan inte i ena stunden kräva att Eritrea respekterar sin befolknings mänskliga rättigheter för att i nästa stund hjälpa diktaturen att hålla folket i schack.