Skräckens liberalism

Efter FRA-lagen behöver liberaler idka självkritik. Jag menar då inte att ni som svek ska rannsaka era samveten — ni borde göra det, men jag tror inte att ni kommer att göra det. Tvärtom tvår ni nu era händer och ägnar er åt retoriska ombeskrivningar av ert svek. Massavlyssning är stärkt integritetsskydd.

Nej, jag tänker mig mer att FRA-debaclet säger något om den liberala debatten i Sverige, en gammal käpphäst för oss oberoende göteborgsliberaler. Dr Palmås diss av panglossliberalerna förra sommaren framstår så här i efterhand som profetisk:

”Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till? Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ’liberala scenen’ har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon.”

TIllåt mig plocka fram den gamla halmdockan panglossliberalismen.1 Den utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel. Den sköna nya världens liberaler älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino och ser ”idéer om självspäkning” som enda hotet. Det blir bättre och bättre dag för dag, vi gå över daggstänkta berg, fallera, munnen den ska sjunga trallala.

Det vill säga, vi lever i den bästa av världar.

Men panglossliberalismen är fullständigt oanvändbar när det går åt andra hållet, när det inte blir bättre dag för dag, när våra friheter inskränks, och när fienden inte är självspäkarprofeter utan en förment liberal regering. Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.

Så vad är det för en liberalism vi behöver? Jag tänker här förstås på den andra liberala traditionen, som i det här sammanhanget representeras väl av Judith Shklars ”liberalism of fear” — en liberalism som bygger på skräck eller fruktan för staten, snarare än på hopp om en ständigt ljusnande framtid:

”For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites. [...] The liberalism of fear [...] regards abuses of public powers in all regimes with equal trepidation. It worries about the excesses of official agents at every level of government, and it assumes that these are apt to burden the poor and the weak most heavily. The history of the poor compared to that of various elites makes that obvious enough. The assumption, amply justified on every page of political history, is that some agents of government will behave lawlessly and brutally in small or big ways most of the time unless they are prevented from doing so.”2

Här delas alltså ut var sin känga till bland annat Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism, två viktiga trådar i panglossliberalism. Shklars liberala tradition faller istället tillbaka på Montaigne och Montesquieu. Precis som John Grays modus vivendi-liberalism utgår från att tolerans inte är en strävan efter en ideal livsform utan ett sätt att nå fred mellan olika sätt att leva, ser Shklars fruktanliberalism den liberala demokratin som ”more a recipe for survival than a project for the perfectibility of mankind.” Samtidigt är staten, regeringen, den första fienden: ”No liberal ever forgets that governments are coercive.”

Fruktans liberalism är Machiavellisk, och gör sig inte några illusioner om makten och de mäktiga, utan delar den politiska realismens idé om staten — men blir skraj. Den lånar från Isaiah Berlin, förstås, men gör färre problematiska antaganden om värdepluralism och har desto fler politiska följder i en pluralism av mäktiga institutioner, som Bernard Williams skriver i en kommentar till Shklar.3

Men även den liberala staten måste vi frukta, som den tyske sociologen Wolfgang Sofsky påminner:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”4

Och som Shklar-citatet ovan visar: Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

En del kritiserar Shklar för att hennes liberalism fokuserar för mycket på staten. Globaliseringen har underminerat staten och gett andra, icke-statliga aktörer förmågor att tvinga och ingjuta fruktan, hävdar Robert Keohane. Bernard Williams tycker att the liberalism of fear i själva verket mycket väl funkar bra med idén att politiken nu är internationaliserad. Globalisering, schmobalisering: FRA-lagen visar att vi bör frukta den gamla suveräna staten lika mycket som någonsin förr. Och fler skäl att frukta är på gång. På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner.

Fruktans liberalism är också bestämt icke-utopisk. Williams igen: ”it is conscious that nothing is safe, that the task is never-ending.” Och Sofsky: Friheten är inte en idyll, utan en ständig uppgift:

”För det första bestrider jag att säkerhet överhuvudtaget är möjligt. För det andra anser jag att föreställningen att det bör finnas en balans mellan säkerhet och frihet är i grunden falsk. De ärkekonservativa går ju till och med så långt som att hävda att vi bara skulle kunna leva i frihet om vi hade säkrade förhållanden; att vi bara skulle kunna gå på opera och njuta av ett konstverk om vi kände oss säkra. Hos dem är frihet en statligt fredad idyll. I själva verket är frihet en kontinuerlig uppgift. Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara den. Det är en varaktig sysselsättning som är ansträngande. Den förvillade tron på säkerheten borde vi snabbt göra oss av med. Det finns begränsade säkerheter, men i slutändan skyddar oss ingen mot nästa terrorattack.”5

I det perspektivet hoppas vi inte på ålderns höst kunna nostalgiskt berätta för våra barnbarn om lanseringen av Iphone, utan fruktar att vi kommer att få viska till dem om en tid när vi fortfarande kunde tala fritt.

Det är mer av sådan liberal skräck vi behöver nu, en misstänksamhetens liberalism, som fruktar makthavare allra mest när de säger sig försvara liberala värden. Kanske skulle man kunna sammanfatta det som en liberalism som utgår ifrån att om vi inte står på oss kommer staten att göra det.

Noter

  1. Begreppet använder John Gray när han beskriver hur Isaiah Berlins agonistiska, tragiska liberalism med ett ben i den tyska romantiken skiljer sig från den dominerande anglosaxiska liberala traditionen — den panglossiska. Och det är en halmdocka inte minst som många liberala tänkare — som Mill, Rawls och Hayek, men även Berlin — balanserar mellan de båda liberalismerna, med just den kluvenhet som är liberalismens kännetecken. Och ingen kallar sig förstås panglossliberal — det är menat som ett glåpord.[]
  2. Judith Shklar, ”The liberalism of fear”, i Liberalism and the moral life, ed. Nancy Rosenblum, Cambridge: Harvard University Press, 27f.[]
  3. Bernard Williams, 2005: ”The liberalism of fear”, i In the beginning was the deed, Princeton: Princeton University Press.[]
  4. ”Demokratische Staaten sind ja keine sozialen Gemeinschaften, sondern Herrschaftssysteme. Demokratie heißt: Herrschaft einer politischen Elite im Namen des Volkes, manchmal für, manchmal gegen, aber immer über das Volk. Und jede Herrschaft hat die natürliche Neigung, die Observation der Untertanen auszudehnen. Das wird zeitweise durch den Rechtsstaat gezügelt, aber das Recht ist selbst nur ein Mittel der Macht.”[]
  5. ”Zum einen bestreite ich, dass Sicherheit überhaupt möglich ist. Zum anderen halte ich die Vorstellung, dass es eine Balance zwischen Sicherheit und Freiheit geben sollte, für grundlegend falsch. Die Erzkonservativen gehen ja sogar so weit, zu behaupten, dass wir nur in Freiheit leben könnten, wenn wir gesicherte Verhältnisse hätten; dass wir nur in die Oper gehen und ein Kunstwerk genießen könnten, wenn wir uns sicher fühlten. Bei ihnen ist Freiheit eine staatlich befriedete Idylle. In Wahrheit ist die Freiheit eine fortdauernde Aufgabe. Man muss sich für die Freiheit starkmachen, muss Konflikte riskieren, sie erkämpfen und verteidigen. Das ist eine Dauerbeschäftigung, die anstrengend ist. Den Irrglauben an die Sicherheit sollten wir schnell verabschieden. Es gibt begrenzte Sicherheiten, aber letztlich schützt uns niemand vor dem nächsten Terroranschlag.”[]

51 thoughts on “Skräckens liberalism

  1. Pingback: Ior-liberalernas utmaning | Magasinet Neo

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>