Categories
Statsveteri

Utomeuropeiska klassiker i politisk filosofi

Nu i oktober ger jag en grundkurs i politisk filosofi och som alltid bygger läroplaner, läroböcker och antologier på en västerländsk tradition av grumpy old farts från Platon till Rawls. Men vilka utomeuropeiska klassiker borde in?

Själv är jag gödd på denna västerländska kanon, men på rak arm kommer jag på en handfull politiska tänkare som utan tvekan kvalar in i döda politiska filosofers sällskap:

  • Kautilya (ca 350-283 fvt) har kallats det antika Indiens Machiavelli. Liknelsen borde förstås gå i omvänd riktning, men säger ändå något om hans verk Arthashastra, en handbok i statskonst, strategi och politisk ekonomi.
  • Konfucius (551-479 fvt), förstås, vars inflytande över Ostasien till dags dato knappast kan underskattas (nyligen upphottad av Yu Dan till en Kinas egen Dr. Phil).
  • Sun Zi (540-496 fvt). Krigskonsten är fortfarande en bästsäljande flygplatsbok.
  • Ibn Khaldun (1332-1406 evt) som en del krönt till samhällsvetenskapernas fader, långt innan de uppfanns på andra sidan Medelhavet (tipstack till CK).

Fler förslag på klassiska tänkare eller verk?

9 replies on “Utomeuropeiska klassiker i politisk filosofi”

Utomeuropeisk, men västerländsk. Men visst, indelningen är hopplös; de arabiska tänkarna, t ex, faller ju också tillbaka på de gamla grekerna.

Vid närmare eftertanke finns det ju fler gamla kineser som torde platsa: Mozi verkar till exempel vara en skön kille jämfört med Konfucius och legalisterna.

Eftersom du själv dragit till med lite militär teori/strategi, nämnt Sun Tzu och Clausewitz sagt att kriget är “politikens fortsättning med andra medel”, så kanske Hagakure och Musashis “De fem ringarnas bok” passar in?

Mayakulturens Popol vuh är kanske mer av en skapelseberättelse än politisk filosofi, men intressant kan det kanske vara ändå. Stort inflytande hade den iaf i centralamerika.

http://en.wikipedia.org/wiki/Popol_Vuh

I Latinamerikansk historia pratar man dessutom ofta om att Hernan Cortes var den första moderna människan för att han hade ett så okomlicerat sätt att se på erövring och kolonisation.

Han besegrade aztekerna som var på toppen av sin civilisation i början av 1500-talets Mexiko. Han hade något hundratal soldater, hästar och kanoner med förhöll sig enligt många rationell i erövringen, medan aztekerna grubblade över hur de skulle placera in honom i sin egen skapelseberättelse, och vad det egentligen betydde att det kom okända människor från andra sidan havet.

Nu ska man inte blanda ihop Maya och Azteker, men vad jag vet saknade de båda en filosofi om hur den politiska makten fungerar. Kanske är just avsaknaden av en politisk filosofi en förklaring till att båda imperierna föll ihop så snabbt.

(Mayaimperiet föll dock flera hundra år innan spanjorerna om till Amerika, men inte för att det blev erövrat, utan av sig självt.)

Erik

@Marcus, Erik: Tack för tipsen! Båda okända för mig.

Funderade också på om det inte borde finnas förcolombisk politisk filosofi. Liksom i t ex antikens Kina, Indien och Grekland och det tidigmoderna Europa — kontexter som frambringat storverk — finns ju även i t ex förcolombiska Mexico kombinationen av gemensam kultursfär och politisk fragmentering i småstater, som i a f tycks bra på att producera politisk realism.

Jag tvivlar på att aztekerna skulle ha saknat politisk filosofi. Där tycks ju t ex ha funnits flera olika statsskick, t ex lagstyre och maktdelning i Nezahualcoyotls Texcoco, som förstås måste ha rättfärdigats på något sätt. Och har man en avancerad statsapparat, en politiskt dynamisk period, ett slags skriftkultur och ett bildningssystem är det klart att där tänks, talas och filosoferas om politik.

Frågan är väl snarare vad som bevarats — Itzcoatl gjorde ju en Chi Huang Ti och brände alla böcker strax innan spanjorerna dök upp, medan senare tiders kodexar har filtrerats via spanska präster (fast kanske huehuetlatolli vore något?).

I min bildningsresa på Wikipedia snubblade jag också över de mixtekiska kodexerna om Eight Deer Jaguar Claw, som tycks innehålla en del politisk-strategiska poänger.

Apropå Arthashastra: Varför inte de buddhistiska klassikerna Agañña Sutta och Cakkavatti Sihanda Sutta? Har, vad jag förstår det, lästs i opposition till den vediska/hinduiska devaraja-traditionen (såväl som till Arthashastra) och fått stor betydelse framför allt i Sydostasien. Eller varför inte Ashokas inskrifter (200-talet f Kr)?

@Jimmy: Ja, varför inte? Du får gärna utveckla!

Möjligen skulle man kunna vilja upprätthålla vissa gränsdragningar; dels mellan politisk filosofi och annan filosofi, dels mellan filosofin och dess objekt, s a s: politisk filosofi vs politik, rättsfilosofi vs rätt, teologi vs religion etc. Vad jag förstår är Ashokas inskrifter mer att betrakta som moraliska, politiska och religiösa påbud/lagar. Eller så borde vi också inkludera Kyros II:s cylinder, Hammurabis lagar, Moses stentavlor, etc.

[…] är realismen förstås tydligt kontextbunden. Morgenthaus Standortgebundenheit förenar honom med andra klassiska tänkare som realismen skriver in i sin historia: Kautilya, Thucydides, Machiavelli, som alla har det gemensamt att de skriver politisk teori i en […]

[…] några år sedan efterlyste jag utomeuropeiska klassiker i politisk filosofi till en introduktionskurs. Rick Parrish presenterar goda skäl för den statsvetenskapliga […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *