Sveriges bortglömda revolution
Erik driver tesen att vi har glömt hur Sveriges demokratisering gick till: Det var inte alls någon stegvis reformprocess utan en snabb, närmast revolutionär övergång. Ändå bygger Sveriges demokratibistånd på att exportera vårt falska nationella minne av att demokrati måste byggas gradvis.
Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:
- ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”1
- ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”2
- ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. [...] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”3 - ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”4
Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.
Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.
Demokratisering i Västeuropa 1800-1930
Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?
Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.
Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.5
I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”
| Country | Till 1880 | 1881–1914 | 1920–1938 |
| Finland | n.a. | 66,2 | 74,4 |
| Denmark | 25,7 | 29,2 | 85,9 |
| Netherlands | 5,0 | 17,8 | 82,5 |
| Austria | n.a. | 38,0 | 90,6 |
| Norway | 8,8 | 55,1 | 89,3 |
| Sweden | 10,2 | 15,2 | 79,5 |
| United Kingdom | 8,6 | 26,4 | 80,4 |
| France | 19,1 | 42,4 | 39,9 |
| Germany | 35,9 | 37,6 | 52,1 |
| Italy | 3,6 | 35,0 | 52,1 |
| Belgium | 2,8 | 24,2 | 45,3 |
| Switzerland | n.a. | 37,7 | 41,0 |
Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:
- Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
- Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
- Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.
Synpunkter och motargument?
Noter
- Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.[⇑]
- Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.[⇑]
- Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.[⇑]
- Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden[⇑]
- Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.” European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.[⇑]
