Sveriges bortglömda revolution

Erik driver tesen att vi har glömt hur Sveriges demokratisering gick till: Det var inte alls någon stegvis reformprocess utan en snabb, närmast revolutionär övergång. Ändå bygger Sveriges demokratibistånd på att exportera vårt falska nationella minne av att demokrati måste byggas gradvis.

Det här var ju ett roligt påstående som går på tvärs mot etablerade sanningar. Vid en snabbkoll i den akademiska litteraturen lyfts Sverige närmast fram som ett särfall av stegvisa demokratiska reformer i sakta mak. För att ta några exempel jag hade inom räckhåll:

  • ”Swedish democracy does not owe its origins to a revolution, but to a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 extending the franchise in a way reminiscent of the English Reform Acts.”1
  • ”Stein Rokkan (1981) har bl a pekat på att utvecklingen från envälde till demokrati i vissa fall (som Sverige) skedde gradvis, medan processen annorstädes (t.ex. Danmark) ägde rum språngartat. Som en viktig förklaring anger Rokkan att Sverige hade en jämförelsevis stark och levande representativ tradition, medan en långvarig period av envälde ofta leder till en plötslig, stundom revolutionär, utvidgning av de politiska rättigheterna”2
  • ”Swedish history has been marked by a remarkable continuity, which has enabled the country to democratize in a very gradual manner; this circumstance has inspired comparisons with the history of Britain. Such claims might be fair with respect to the pace of democratization. Rokkan has summed up these historical experiences in the following formula: ’A strong tradition of representative rule makes for a slow extension of political rights by stages, while protracted absolutism is more likely to lead to the sudden extension of political rights to most adult men.’
    We may find an explanation of Sweden’s seemingly anomalous development in the very gradualness of change. Sweden’s rigid class structure and long-surviving organicist medieval political forms would seem to invite comparison with Germany; we might therefore expect sudden changes to have characterized Swedish political history. […] The old system based on the representation of estates (including the peasantry) formed the foundation of a slow, step-by-step democratization (1866, 1907, 1917).”3
  • ”Swedish democratization followed a process of gradual regime reform, as the franchise was extended through a series of reform acts in 1866, 1909, and 1918 in a manner similar to England’s.”4

Jag kan ha missat något väsentligt i forskningen om Sveriges demokratisering — this is really not my area of expertise — men det tycks i alla fall finnas flera forskare som bekräftar den allmänna uppfattningen om att Sverige blev demokratiskt genom stegvisa reformer, inte genom en plötslig, abrupt demokratisk omvälvning.

Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution? Trixig fråga, men vi kan i alla fall jämföra Sveriges demokratiseringstakt med andra länder vid samma tid, så jag saxade ihop en jämförelse av graden av demokrati (Polity IV) i 11 västeuropeiska stater 1800-1930.

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Demokratisering i Västeuropa 1800-1930

Så sent som 1906 var Sverige ett av de minst demokratiska länderna i Västeuropa. Men därefter gick utvecklingen snabbt: På drygt tio år etableras fullvärdig demokrati, för att stå sig till dags dato. Sveriges demokratisering är alltså snarare en ketchupeffekt: Först händer ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt inom loppet av ett årtionde. Vad är det om inte en demokratisk revolution?

Likaså stämmer resultatet dåligt mot de jämförelser som anförs — att Danmark genomgick en mer revolutionär utveckling medan Storbritannien och Sverige genomlik likadana gradvisa processer. Danmarks demokratiska språng mellan 1900 och 1915 liknar Sveriges, medan Storbritannien verkligen genomgår en gradvis demokratisering utdragen över ett århundrade, med viktiga reformsteg på 1830-talet, 1870-talet och runt 1920.

Det kanske är att hänga väl mycket på Polity IV, men också den mer preciserade tesen om att rösträtten utvidgades gradvis kan ifrågasättas: Det var först under åren 1907-21 som rösträtten i Sverige expanderar, och då sker det snabbt och dramatiskt. Tabellen nedan visar att Sverige hade den minsta genomsnittliga valmanskåren (15,2 procent) under perioden 1881-1914.5

I valet 1905 hade 31 procent av männen rösträtt. 1909 utökades rösträtten till att omfatta nästan alla män från 24 års ålder, vilket fördubblade valmanskåren från 15,8 procent till 32,8 procent av den vuxna befolkningen. 1917 utökades den allmänna rösträtten till alla vuxna män och 1921 deltog slutligen även vuxna kvinnor i allmänna val. Som Erik skriver, ”Rösträttsreformerna gjorde att antalet medborgare som under perioden utövade sin makt i valen ökade från 218 000 till 1 747 000.”

Tabell 1. Average total franchise (electorate as percentage of population 20 and older).
Country Till 1880 1881–1914 1920–1938
Finland n.a. 66,2 74,4
Denmark 25,7 29,2 85,9
Netherlands 5,0 17,8 82,5
Austria n.a. 38,0 90,6
Norway 8,8 55,1 89,3
Sweden 10,2 15,2 79,5
United Kingdom 8,6 26,4 80,4
France 19,1 42,4 39,9
Germany 35,9 37,6 52,1
Italy 3,6 35,0 52,1
Belgium 2,8 24,2 45,3
Switzerland n.a. 37,7 41,0

Jag vet inte om tesen håller fullt ut, men den väcker i alla fall några intressanta frågor:

  • Allt hänger förstås på begrepp och operationaliseringar. Men kan det vara så att vi har misstagit modernisering för demokratisering? Motsatsen till kungligt envälde (1809) och ståndsriksdag (1866) är inte nödvändigtvis demokrati, utan den moderna författningsstaten.
  • Kanske handlar det också om att segrarna har förväxlat strategi med resultat. Svenska socialdemokrater var extremt reformistiska, men det betyder ju inte att demokratiseringen också var en gradvis reformprocess. För segraren, ett statsbärande parti i vardande, skänker dock den reformistiska historieskrivningen legitimitet, liksom för förloraren.
  • Sedan har det naturligtvis också intressanta policyimplikationer, som Erik diskuterar i sin essä. Att Sverige lyfter fram sin egen historia som modell för andra länders nutida demokratisering är förstås intressant i sig, men än mer så som det tycks bygga på ett missförstånd om hur Sveriges egen demokratisering egentligen gick till.

Synpunkter och motargument?

Noter

  1. Tilton, T.A., 1974. ”The Social Origins of Liberal Democracy: The Swedish Case.” The American Political Science Review, 68(2), 561-571.[]
  2. Pettersson, O., 1995. Nordisk politik, Stockholm: Fritzes.[]
  3. Knudsen, T. & Rothstein, B., 1994. ”State Building in Scandinavia”, Comparative Politics, 26(2), 203-220.[]
  4. Premfors, R., 2003. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden[]
  5. Källa: Aidt, T.S., Jayasri Dutta, and Elena Loukoianova. ”Democracy comes to Europe: Franchise extension and fiscal outcomes 1830-1938.European Economic Review 50:2 (February 2006): 249-283.[]

11 thoughts on “Sveriges bortglömda revolution

  1. Per Herngren

    Väldigt intressant genomgång!
    Jag håller med om analysen! Har bara en synpunkt på själva ordet revolution.

    Johan ”Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution?”

    Utifrån systemteori (både social system teori och mer marxistisk) behöver inte tid och snabb omvälvning finnas med i definitionen på revolution. Revolution blir ett intressantare begrepp om man ser det som en övergång från ett system till ett annat system.

    Den demokratiska revolutionen i Danmark och Sverige gick snabbt. Den kapitalistiska revolutionen verkade inom feodalismen i ett halvt årtusende innan den slog igenom.

    Jag driver (eller hakar på) några preciseringar i revolutionsbegreppet: Revolution som övergång behöver inte innebära att det gamla systemet slås ut, eller ens att det gamla systemet blir svagare. Man måste lämna det linjära tänket.

    Musikdistributionen genom fildelningen är en gigantisk revolution för musik; men profit-skivindustrin skulle kunna leva kvar, konserter skulle kunna fortsätta att hållas, gitarr och sång framför lägerelden fortsätter och kan till och med stärkas av fildelnings-revolutionen.

    Om man överger föreställningen om Samhället, som en stor nationell container innehållande medborgare och organisationer; då kan vi istället upptäcka multipliceringen av samhällen vilka kopplar sig molekylärt (Samhällen: familjer, företag, avdelningar, byar, stadsdelar, internet-communities).

    Revolution får dock inte blandas ihop med alternativ: ett alternativt samhälle eller alternativt system. Revolution tar över, knuffar undan och ersätter delar av ett annat system. Displacement (både ersätta och knuffa undan) har blivit ett viktigt begrepp för mig.

    Om vi överger container-samhället och går tillbaka till demokrati-parlamentariseringen kan vi se att diktatur, oligarki, aristokrati fortfarande är vanliga beslutsformer i mängder med samhällen i Skandinavien: företag, arbetsplatser, bostadsområden. Jag bor i allmännyttans Bostadsbolag i Hammarkullen. Vårt kvarters-samhälle styrs delvis via upplyst despoti (Bostadsbolaget) och demokrati (hyresgästföreningens möten och julfester) och via initiativ från andra samhällen i området (Chile Lindo, muslimska och kristna grupper, bostadskollektiv, andra föreningar).

  2. David Ekstrand

    Jättebra inlägg! En synpunkt: kan det vara så att vi blandar ihop revolution med snabb demokratisering? Det vore fel att kalla den svenska demokratiseringen för en revolution i bokstavlig mening: hela processen ägde rum inom ramen för de konstitutionella strukturer som redan fanns på plats. (I en mer överförd bemärkelse, dvs. ”snabb och omvälvande förändring”, kan dock uttrycket passa bättre.)

    Förvisso motsäger inte detta Erik J:s tes om att Sida kanske har missuppfattat hur transitioner går till, eftersom själva transitionen fortfarande var snabb. Men det är ändå så att Sveriges demokratisering inte inträffar i ett politiskt vakuum: tullstriden 1877 brukar ju räknas som slutet på den ”pre-politiska” perioden i Sveriges historia, och även innan det finns det ju, som Rokkan påpekar, en viss representativ tradition t.ex. i form av bondeståndet (samt, bör man kanske tillägga, en ganska lång historia av hyfsad yttrandefrihet och därmed ett levande politiskt samtal).

    Stefan Olssons avhandling ”Den svenska högerns anpassning till demokratin” är väl värd att läsa i detta sammanhang. Olssons tes är att transitionen gick smidigt eftersom det fanns en vilja att söka samförstånd kring avgörande frågor som gick tillbaka åtminstone till 1866, då riddarståndet gick med på representationsreformen som ju avskaffade adelns politiska privilegier. Det är denna känsla av att det fanns nånting där, att transitionen ändå gick smidigt trots en väldigt kraftig politisk polarisering, och att demokratin var the only game in town bara några år senare som nog gör att många vill betrakta den svenska demokratiseringen som en process hellre än en revolution.

  3. Johan Post author

    @David: Några strökommentarer:

    Tja, tesen här är ju att Sveriges demokratisering var just en ”snabb och omvälvande förändring”, det vill säga en revolution (på samma sätt som den industriella, den orange och andra kända revolutioner). Och att vi därmed har ett förfalskat minne av den historia du berör.

    Min gissning är att vi har att göra med segrarnas historia: Genom att visa på uråldriga traditioner av självägande bönder, Ansgar, Arboga möte, Eriksgator, representationsreformer, gradvisa förändringar och så vidare kan den nya, demokratiska regimen skaffa sig historisk legitimitet: ”Kolla, Inget konstigt alls, det här med demokrati: Vi anknyter bara till det svenskaste av svenska!” Fast som historisk förklaring är det väl föga mer trovärdigt än Trastfältet.

    Nu kan förvisso också ketchup komma mycket och plötsligt för att man har skakat flaskan länge och väl, men då får man skilja på orsak och verkan: Det gjordes ett antal reformer och politiska uppgörelser under 1800-talet, men som grafen och tabellen ovan visar medförde de inte demokrati, även om de kanske byggde upp den kritiska massa som sedan ledde till en phase transition, dvs ketchupeffekten.

    Slutligen skulle jag vilja utveckla poängen att moderniseringen inte är detsamma som demokratisering. Inte ens representationsreform behöver betyda demokratisering. De flesta länder i Europa förändrar väl sina styresformer under 1800-talet och inför moderna kabinettsregeringar, men det är en moderniseringprocess, inte en demokratiseringsprocess. Sverige under de första åren av 1900-talet har ungefär samma grad av demokrati som dagens Vitryssland: Modernt, men inte demokratiskt.

  4. Per Herngren

    Tack David och Johan för intressanta funderingar, och tack Bergh för uppmuntran!

    Här är några synpunkter kring revolutionsbegreppet:
    David: ”Det vore fel att kalla den svenska demokratiseringen för en revolution i bokstavlig mening: hela processen ägde rum inom ramen för de konstitutionella strukturer som redan fanns på plats.”

    Jag föreslår några preciseringar av revolutionsbegreppet:
    1 Revolution är att gå från ett system till ett annat system. Det sker en ”displacement” av det gamla systemet vilket skiljer revolution från alternativa metoder eller alternativa system.
    2 Revolution kan genomföras utan att bryta mot det gamla systemets regler, konstitution, logik, dynamik. Revolution kan även göras med hjälp av det gamla systemets egen logik och dynamik. Detta är ett av Marx bidrag till revolutionsbegreppet. Revolution kan givetvis också bryta med ett system genom någon form av olydnad eller konkurrens.
    3 Snabbhets-aspekten bör strykas helt från revolutionsbegreppet. En utdragen revolution är inte mindre revolution än en snabb.
    4 Samhällsrevolution kan separeras från tekniska, metodologiska, pedagogiska, byråkratiska, institutionella och statliga revolutioner. Samhällen kan bildas i stadsdelar, bygder, föreningar, på arbetsplatser, internet-communities och även genom familjer och släkten. Samhällen byggs vanligtvis runt en form av torg. Stater kan däremot aldrig bli samhällen (klicka på container världsbild på min blogg och läs mitt referat av Göran Ahrne kring detta). Så revolutioner som är statliga måste ses som institutionella och byråkratiska vilket kan få effekter för en rad samhällen som är kopplade till en stat. Samhällen kan ha kopplingar till en eller flera stater/lokalstater (kommuner). Samhällen kan dock aldrig befinna sig inuti en stat (se Luhmanns sociala system teori och mina artiklar om container världsbild).

  5. Pingback: Sen och snabb, inte långsam och gradvis | Mothugg

  6. Pingback: Nytt: Arbetspapper | Mothugg

  7. Staffan Jacobson

    Övergången till liberal demokrati var inte en revolution — den var en reaktion på en revolution, nämligen den ryska. Hjalmar Branting var fullt medveten om att bara allmän rösträtt kunde avvärja den hotande revolutionen i Sverige 1917. Och så blev det också: vi fick varken revolution eller ekonomisk demokrati. Vi fick en parlamentarisk partikrati, den mest begränsade formen av politisk demokrati. Inte mycket att skryta över och därav nödvändigheten att jämföra med diktaturer. Verklig, direkt demokrati på livets alla områden lyser fortfarande med sin frånvaro. Det största hotet mot demokratin är föreställningen att den redan skulle vara uppnådd.

  8. Pingback: Demokratiseringen var nyckeln till fattigdomsminskningen

  9. Pingback: Myten föregår demokratiseringen | Mothugg

  10. Pingback: Plötsligt händer demokratin | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *