Här är några synpunkter kring revolutionsbegreppet:
David: ”Det vore fel att kalla den svenska demokratiseringen för en revolution i bokstavlig mening: hela processen ägde rum inom ramen för de konstitutionella strukturer som redan fanns på plats.”

Jag föreslår några preciseringar av revolutionsbegreppet:
1 Revolution är att gå från ett system till ett annat system. Det sker en ”displacement” av det gamla systemet vilket skiljer revolution från alternativa metoder eller alternativa system.
2 Revolution kan genomföras utan att bryta mot det gamla systemets regler, konstitution, logik, dynamik. Revolution kan även göras med hjälp av det gamla systemets egen logik och dynamik. Detta är ett av Marx bidrag till revolutionsbegreppet. Revolution kan givetvis också bryta med ett system genom någon form av olydnad eller konkurrens.
3 Snabbhets-aspekten bör strykas helt från revolutionsbegreppet. En utdragen revolution är inte mindre revolution än en snabb.
4 Samhällsrevolution kan separeras från tekniska, metodologiska, pedagogiska, byråkratiska, institutionella och statliga revolutioner. Samhällen kan bildas i stadsdelar, bygder, föreningar, på arbetsplatser, internet-communities och även genom familjer och släkten. Samhällen byggs vanligtvis runt en form av torg. Stater kan däremot aldrig bli samhällen (klicka på container världsbild på min blogg och läs mitt referat av Göran Ahrne kring detta). Så revolutioner som är statliga måste ses som institutionella och byråkratiska vilket kan få effekter för en rad samhällen som är kopplade till en stat. Samhällen kan ha kopplingar till en eller flera stater/lokalstater (kommuner). Samhällen kan dock aldrig befinna sig inuti en stat (se Luhmanns sociala system teori och mina artiklar om container världsbild).

Tja, tesen här är ju att Sveriges demokratisering var just en ”snabb och omvälvande förändring”, det vill säga en revolution (på samma sätt som den industriella, den orange och andra kända revolutioner). Och att vi därmed har ett förfalskat minne av den historia du berör.

Min gissning är att vi har att göra med segrarnas historia: Genom att visa på uråldriga traditioner av självägande bönder, Ansgar, Arboga möte, Eriksgator, representationsreformer, gradvisa förändringar och så vidare kan den nya, demokratiska regimen skaffa sig historisk legitimitet: ”Kolla, Inget konstigt alls, det här med demokrati: Vi anknyter bara till det svenskaste av svenska!” Fast som historisk förklaring är det väl föga mer trovärdigt än Trastfältet.

Nu kan förvisso också ketchup komma mycket och plötsligt för att man har skakat flaskan länge och väl, men då får man skilja på orsak och verkan: Det gjordes ett antal reformer och politiska uppgörelser under 1800-talet, men som grafen och tabellen ovan visar medförde de inte demokrati, även om de kanske byggde upp den kritiska massa som sedan ledde till en phase transition, dvs ketchupeffekten.

Slutligen skulle jag vilja utveckla poängen att moderniseringen inte är detsamma som demokratisering. Inte ens representationsreform behöver betyda demokratisering. De flesta länder i Europa förändrar väl sina styresformer under 1800-talet och inför moderna kabinettsregeringar, men det är en moderniseringprocess, inte en demokratiseringsprocess. Sverige under de första åren av 1900-talet har ungefär samma grad av demokrati som dagens Vitryssland: Modernt, men inte demokratiskt.

Förvisso motsäger inte detta Erik J:s tes om att Sida kanske har missuppfattat hur transitioner går till, eftersom själva transitionen fortfarande var snabb. Men det är ändå så att Sveriges demokratisering inte inträffar i ett politiskt vakuum: tullstriden 1877 brukar ju räknas som slutet på den ”pre-politiska” perioden i Sveriges historia, och även innan det finns det ju, som Rokkan påpekar, en viss representativ tradition t.ex. i form av bondeståndet (samt, bör man kanske tillägga, en ganska lång historia av hyfsad yttrandefrihet och därmed ett levande politiskt samtal).

Stefan Olssons avhandling ”Den svenska högerns anpassning till demokratin” är väl värd att läsa i detta sammanhang. Olssons tes är att transitionen gick smidigt eftersom det fanns en vilja att söka samförstånd kring avgörande frågor som gick tillbaka åtminstone till 1866, då riddarståndet gick med på representationsreformen som ju avskaffade adelns politiska privilegier. Det är denna känsla av att det fanns nånting där, att transitionen ändå gick smidigt trots en väldigt kraftig politisk polarisering, och att demokratin var the only game in town bara några år senare som nog gör att många vill betrakta den svenska demokratiseringen som en process hellre än en revolution.

a

Johan ”Hur snabb och radikal ska demokratiseringen vara för att kvalificera som en demokratisk revolution?”

Utifrån systemteori (både social system teori och mer marxistisk) behöver inte tid och snabb omvälvning finnas med i definitionen på revolution. Revolution blir ett intressantare begrepp om man ser det som en övergång från ett system till ett annat system.

Den demokratiska revolutionen i Danmark och Sverige gick snabbt. Den kapitalistiska revolutionen verkade inom feodalismen i ett halvt årtusende innan den slog igenom.

Jag driver (eller hakar på) några preciseringar i revolutionsbegreppet: Revolution som övergång behöver inte innebära att det gamla systemet slås ut, eller ens att det gamla systemet blir svagare. Man måste lämna det linjära tänket.

Musikdistributionen genom fildelningen är en gigantisk revolution för musik; men profit-skivindustrin skulle kunna leva kvar, konserter skulle kunna fortsätta att hållas, gitarr och sång framför lägerelden fortsätter och kan till och med stärkas av fildelnings-revolutionen.

Om man överger föreställningen om Samhället, som en stor nationell container innehållande medborgare och organisationer; då kan vi istället upptäcka multipliceringen av samhällen vilka kopplar sig molekylärt (Samhällen: familjer, företag, avdelningar, byar, stadsdelar, internet-communities).

Revolution får dock inte blandas ihop med alternativ: ett alternativt samhälle eller alternativt system. Revolution tar över, knuffar undan och ersätter delar av ett annat system. Displacement (både ersätta och knuffa undan) har blivit ett viktigt begrepp för mig.

Om vi överger container-samhället och går tillbaka till demokrati-parlamentariseringen kan vi se att diktatur, oligarki, aristokrati fortfarande är vanliga beslutsformer i mängder med samhällen i Skandinavien: företag, arbetsplatser, bostadsområden. Jag bor i allmännyttans Bostadsbolag i Hammarkullen. Vårt kvarters-samhälle styrs delvis via upplyst despoti (Bostadsbolaget) och demokrati (hyresgästföreningens möten och julfester) och via initiativ från andra samhällen i området (Chile Lindo, muslimska och kristna grupper, bostadskollektiv, andra föreningar).