Categories
nätpolitik Politik

Gammelpartierna vs Piratpartiet 3

Okej, hittills har vi drivit tesen att gammelpartierna jobbar kvar i den tjocka skallen, eftersom de sitter fast i 1900-talets kostsamma teknologier för social organisering, medan Piratpartiet jobbar i den långa svansen, effekten av att internet har kapat trösklarna för att samla och koordinera grupper. Men hade det kunnat se annorlunda ut?

Vi fortsätter vår civilpolitologiska studie av gammelpartierna och nya organisationsformer. ((Funderingar som väcktes under postslem med Erik, Rasmus, Christian och andra i Sthlm härom dagen. För övrigt slänger vi ut en beställning på ett forskningsprojekt, lämpligt för en doktorsavhandling: “Internet och Sverige 1990–2000: en samtidshistorisk studie”.)) Janne Jörnmark brukar travestera Joseph Schumpeter: Mannaminnet är sex månader långt. Och vi som var med på 1990-talet tycks redan ha glömt att de politiska partierna faktiskt låg i frontlinjen när det begav sig. Visst, mycket fattade de inte, men det gjorde ingen annan heller. Men det fanns också mycket som partierna faktiskt förstod, både i sin interna organisering och i IT-politiken, eller vad man ska kalla det, och de hade en lust till förändring som i dag tycks helt förbytt i apati och rädsla.

FirstClass-klientens gränssnitt anno 1993

Exhibit A: FirstClass-BBS:erna. Tidningen Nu, det mossigaste av gammelpartistiska gammelmedier, investerade i en FirstClass-server någon gång på tidigt 1990-tal, och där skaffade jag min första e-postadress en gång i tiden. Det kan ha varit 1994 och, som jag minns det, långt innan mina normala vänner hade skaffat e-post.

Varje parti hade sin egen BBS och vem som helst med ett 14.4k-modem kunde delta. BBS:erna byggde upp nationella nätverk, öppnade en helt ny offentlighet och gav precis den interaktivitet som dåtidens Web 0.5 sällan erbjöd. Plötsligt kunde man till exempel debattera politik med folk i andra landsändar man annars bara såg en gång om året på någon konferens, eller som man ens inte träffat. Ja, BBS:erna lyckades till och med locka många användare som inte var partimedlemmar, men som gillade att diskutera politik.

Det låter banalt i dag, men då var det astufft och radikalt.

Exhibit B: 1999. Hösten 1999 satt jag i Berlin (med högst sporadisk uppkoppling) och förstod att något skumt hände hemma i Sverige, som när mina fondsparade CSN-lån plötsligt hade blivit dubbelt så många pengar. Eller som när jag läste jag en Newsweek där Göran Persson porträtterades som statsminister för IT-undret Sverige, givetvis poserande med en Ericsson-mobil i näven. Eller som när jag på flyg hem över jul och såg Jonas Birgersson och Kajsa Leander fronta Månadens Affärer som årets nånting; hon utklädd till Lucia, medan han vägrade byta fleecetröjan mot tomteutstyrsel. Och jag anade att på bara några månader hade jag missat något stort i Sverige. Sen gick förstås allt lika snabbt utför våren 2000 (inklusive mina fonderade studiemedel).

Poängen: Ett par år där kring millennieskiftet stod vanliga svenska partipolitiker i frontlinjen av IT-frågorna. Alla kunde de snacka 3G-utbyggnad, marksänd digital-tv, bredbandsfiber, millenniebugg och datorer i varje klassrum. Och de förstod mer än sina väljare av den teknologiska revolution som precis hade börjat. De folkbildade, de opinionsbildade, de byggde.

Två anekdoter gör kanske inte något starkt case, men gåtan här är hur gammelpartierna kunde förlora det försprång och den kompetens de hade, både internt i partierna och i den allmänna politiska debatten. Hur kommer det sig att de i dag inte förstår internets vare sig som politiskt frågekomplex eller som organisatorisk revolution, när de gjorde det för tio år sedan?

Att FirstClass-BBS:erna blev omsprungna tror jag framför allt beror på att de förlorade mot internet. Man kan kanske jämföra med AOL: AOL hade som mest 30 miljoner abonnenter i början av 2000-talet, men har sedan tappat mer än två tredjedelar av sina kunder — samtidigt som allt fler människor skaffat sig bredband. Problemet? AOL var en walled garden, som låste sina användare till AOL:s egen programvara och hade få öppningar mot det större internet.

Och som de säger: Don’t bet against the internet.

Samma sak med FirstClass-BBS:erna. 1995 erbjöd de ett revolutionerande verktyg för social organisering, som på många sätt var mer lättanvänt än resten av nätet, just för att det var en skyddad verkstad med allt samlat i ett välbekant gränssnitt av fönster, mappar och filer. Men det som var en fördel 1995 hade blivit en nackdel 2002: en tungrodd, rigid, proprietär, centraliserad infrastruktur som saknade direkta öppningar mot den vilda webben och dess öppna standarder. Och när bredbandsutbyggnad och Web 2.0-baletten tog fart på allvar saknade partierna infrastrukturella ingångar till bloggar, webbforum, wikis, fildelningsprotokoll och allt det där som hände med webben som nav.

Dessutom hade inte BBS:erna förändrat partiernas sätt att organisera sig eller att agera. Allt — från stämmor och provval till medlemsblad och lokalföreningsmöten — fortsattes att göra som man alltid hade gjort under hela 1900-talet. Kanske sågs BBS:erna bara som ett trevligt men improduktivt tillskott: Snacka politik i sajberspejs är kanske kul, men väljarna finns ute i verkligheten.

Som om internet inte var på riktigt.

Samtidigt började den strukturomvandling, som politikerna sått fröna till 1999, bära frukt. Vad som då hade sett ut som fåniga, naiva framtidsscenarier och en övertro på tekniken — för varför i all världen skulle vi bygga ut dyra 3G-nät för att folk skulle kunna använda sina mobiltelefoner för att läsa nätdagböcker? Seriöst? — var plötsligt verklighet.

Birgersson, Leander och dotcombubblan har aldrig fått den kredd de förtjänar för att de gjorde Sverige till ett teknologiskt frontland, en gammal Palmåsk tes om 99. Men inte heller politikerna, som beväpnade med några löntagarfondsmiljarder och skattesubventionerade hemdatorer kunde dra kablarna, har fått det tack de förtjänar för att ha katalyserat internetrevolutionen.

För det var ju det där, och de där, som bokstavligen lade infrastrukturen för allt som har hänt sedan dess. Det går en rak, röd fiberoptisk tråd från Birgerssons bakficka till The Pirate Bay. But why, oh, why är dagens politiker, från vänster till höger, nu på krigsstigen mot den ande de då släppte ur flaskan?

Och kanske än mer märkligt: Varför har inget gammelparti försökt ta åt sig äran för att Sverige i dag är en fristad för pirater och en internätpolitikens frontstat?

17 replies on “Gammelpartierna vs Piratpartiet 3”

Men det finns ytterligare en dimension som är viktig, tror jag. Nämligen att nubbs och andra bbs:er mest var forum för ungdomsförbundens politiska diskussioner, som sannerligen var både frisinnade och radikala och generösa.

Men nubbs var aldrig ett forum för vuxenpartiets interna debatt. Det underliga var dock att vi som gick från ungdomsförbundet till partiet och nu befinner oss i dess mitt, inte tog debattglädjen från nubbs med oss, utan istället anpassade oss till pappersdebatten, eller inge debatt alls. Som om modernitet och teknikentusiasm var ett ungdomsintresse.

Häromveckan var jag på en konferens där man på allvar visade med en pp-pres om hur man skriver en debattartikel tillsammans på en yahoo-grupplista. Och det beskrevs som nytt!

Det var ju ngt man lärde sig andra dagen på nubbs i mitten av 90-talet. Och de som var som mest entusiastiska över yahoo-grupplistan i folkpartiet visste inte ens vad nubbs var för ngt.

Hur kunde det bli så här? Forskningsprojektet är nödvändigt.

I really like this serie av poster. Jag vet inte om er andra, men jag ser gärna att den blir till sammanhängande text. Essä. Eller bok. Eller vad man nu kallar det. (Nedladdningsbar, såklart.)

“gåtan här är hur gammelpartierna kunde förlora det försprång och den kompetens de hade, både internt i partierna och i den allmänna politiska debatten.” Teori (partiforskningen erbjuder många) och så en hypotes. Vips har vi trollar fram en ansökan. Sätt igång, VR 2/4 “Samhällets globalisering”. Klockrent./VS

Ytterligare en anekdotisk detalj slog mig just: LSU eller Ungdomsstyrelsen portionerade någon gång i mitten av 1990-talet ut en grabbnäve löntagarfondspengar (KK-stiftelsen?) för IT-satsningar i ett antal ungdomsorganisationer. Liberala ungdomsförbundet använde pengarna för att utrusta alla sina länsexpeditioner med datorer och modem, vilket förstås bidrog till BBS-boomen. En av de andra organisationer som fick pengar, vill jag minnas, var SveRok, vars ordförande var just Jonas Birgersson.

Det är en intressant frågeställning – politiker brukar i normala fall vara väldans snabba med att sola sig i glansen av “sina” framgångar. Kanske för att det decentraliserade, det mer basarlika, allmänt kommit att uppfattas som ett hot efter 11:e September. Inte bara i fråga om terrorism utan också när det gäller t ex organiserad brottslighet. Då blir det helt plötsligt rätt pinsamt att ha släppt ut den där förbannade anden och politiskt lönsamt att framstå som lite konservativ. Det är en tes. Lobbyism har väl också spelat en roll, men för vilken annan bransch har politikerna lagt sig så platt som för upphovsrättsindustrin? Rimligtvis ligger det något mer än tjat bakom politikernas beredvillighet gentemot denna.

Intressant! Miljöpartiet, t ex, sitter fast med en hopplöst tungrodd FirstClass-lösning som kallas “Gittan”. Eftersom partiet betalar per tidsenhet kan man bara vara inloggad en begränsad tid, för att ta ett exempel. Jag kommer att hurra högt den dag detta ersätts av någon smidig Web 2.0-lösning.

Intressant inlägg. Min egen *bestående* erfarenhet av FirstClass var att läsa de milt sagt förvirrade (skrämmande!) kommentarerna postade på ett av de största etablissemangspartiernas FC-system de första dagarna efter Janne Josefssons “Valstugereportage”. Mot bakgrund av hur mycket skit Josefsson fick ta emot efter det så önskar jag att allmänheten fick tillgång till denna information… *verkligheten överträffar alltid dikten*

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *