Vad journalister kan göra för Dawit Isaak

Dawit Isaak med kolleger 1995.

Dawit Isaak med kolleger 1995. Foto: Karl Hoff.

I går hade jag ett trevligt möte med en journalist från en av de tidningar som just nu intensivt uppmärksammar Dawit Isaak. Att svenska tidningar skruva upp volymen ytterligare i engagemanget för Dawit Isaak är inte en dag för tidigt och jag hoppas att de kommer att ge just det bidrag som bara de kan ge: god journalistik.

För två år sedan, när de större tidningarna gick samman i en liknande kampanj, skrev jag att massmedierna ofta bara tycktes upprepa den historia som Rickard Sjöberg berättar i boken Dawit och friheten, som vi gav ut 2004. Medan journalister förstås varje gång måste ge en resumé om fallet, har medierapporteringen mer sällan tillfört ny kunskap. År 2009 kan inte frågan vara: Vem är Dawit Isaak och varför sitter han fängslad?

Som ett konstruktivt bidrag kastade jag därför ut ett antal uppslag till journalistiska jobb av ett slag som kräver de resurser bara en större medieredaktion kan uppbåda:

Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regeringens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår regeringen tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i Sverige i att få Dawit fängslad igen i november 2005?

Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).

Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.

Det sista förslaget har förverkligats: Lars Adaktusson åkte till Eritrea våren 2008 och nu lär en ny mediedelegation planera en resa. De övriga uppslagen väntar fortfarande, så vitt jag vet, på en redaktion som är beredd att lägga tid, resurser och spaltutrymme på god journalistik.

Erik Jennische, som den 18 april 2002 skrev den första artikeln i svensk press om Dawit Isaak, byggde nyligen på med ytterligare två uppslag: Att granska EU:s bistånd till Eritrea och att granska UD:s och pressens agerande när Dawit först fängslades.

Och vi har fler journalistiska uppslag att bjuda på:

  • Granska den svenska och europeiska flyktingpolitiken gentemot Eritrea! Vilken redaktion ska bli först att sätta samman ett reportage om flyktingarnas väg från Sudan till Sundsvall och beslutens gång från migrationsverket till regeringen? När får vi se en systematisk uppföljning om vad som har hänt alla dem som skickats tillbaka till undergången i fängelser och militärläger?
  • Vi är också nyfikna på vem som finansierar den eritreanska staten. Eritreaner i exil skickar hem drygt 400 miljoner dollar per år och det lär utgöra Eritreas viktigaste officiella inkomstkälla. Därutöver kommer viktiga intäkter från EU och andra biståndsgivare i Europa. Men hur är det med de mer ljusskygga finansiärerna? Kina och arabstaterna lär vara viktiga partners och Ryssland förser både Eritrea och Etiopien med vapen. Men exakt hur ser penningflödena ut? Och vad ger Eritrea i utbyte?
  • Vilka företag gör affärer med Eritrea? Några betydande handelsrelationer mellan Sverige och Eritrea finns inte och de utländska företagen som investerar i Eritrea kan räknas på ena handens fingrar. Men ett av dem har kopplingar till Sverige: Lundin Mining Corporation som gör affärer i guld, koppar och zink i Eritrea via Sunridge Gold Corporation och Sanu Resources Ltd. Ett jobb för en grävande ekonomijournalist?
  • Svenskar av eritreanskt ursprung uppmärksammas sällan av svenska medier. Här finns ett gammalt garde av veteraner som flydde under självständighetskriget, en yngre generation som vuxit upp i Sverige och en växande grupp av nyanlända som flytt från PFDJ-regimens förtryck. Eritreas regering anstränger sig för att vårda relationen till de yngre generationerna, bland annat att bjuda unga exileritreaner till Eritrea, samtidigt som diffen mellan propagandan och verkligheten i Eritrea torde vara plågsamt uppenbar för alla.
  • Den eritreanska oppositionen: Hur ser alternativen till PFDJ ut? När nu all opposition har kvästs i Eritrea, finns det förutsättningar för en demokratisering att ta sin utgångspunkt i exilen? Och vilken roll kan Sverige och EU spela för att bistå framväxten av eritreanska alternativ, förutom att avstå från att skicka tillbaka dem som lyckas fly?

Jag hoppas att tidningarna den här gången inte bara manifesterar tillsammans, utan också tävlar med varandra om att skapa ny kunskap om komplexet Dawit-Sverige-Eritrea — och att de gör vad de torde kunna bättre än att kampanja: Att gräva och att granska. Jag hoppas också att de kommer att axla det ansvar som följer av att sjösätta en bred massmediekampanj och hålla engagemanget vid liv över tid.

Och jag hoppas att vi om två år igen inte behöver instämma i Åke Wredéns suck:  ”Alla dessa journalister har inte en enda gång kommit på att de kan använda sitt enda riktiga vapen för att bidra till Dawits frihet: Journalistiken”.

11 thoughts on “Vad journalister kan göra för Dawit Isaak

  1. Arr

    Jag om man ha lite syn punker om Lundin oil affärer då spy man galla.Vi hör ju varje dag på mass median vad som händer i Darfur. Men man kanske har glömt vad ursaken var för allt lidande det klart området är inomt rik på natur tillgångar och vilka är det som lägger rabbarber på det? Den frågan är viktigt att få svar på. Ingen rök utan eld och ursaken måste vi få ta reda på för att lösa problemet.Dt klar det finns säkert andra skäll men Lundin oil var ju in i dom trakten för att driva sin affärs verksamhet.Man hade ju undrat vilka som har köpt aktier … och fått veta vilka det var också.Vi ska vara tydliga om våran budskap och handlingar måste gå hand i hand…

  2. Test

    Låt mig se, denna David lsaak har aldrig skrivit en enda artikel som ens med den mest långsökta förklaring kommer ens i närheten för att kunna kallas journalistik, och ändå kallas DI för journalist.

    Dl är alltså inte och har aldrig varit journalist så vad fan sysslar dessa ”journalister” med, de som själva kallar sig för journalister?

    Vackra ord om yttrandefrihet men inte ett ord om politiska fångar här i västvärlden. Ernst Zundel, German Rudolf, David lrving and Fredrick Toben bara för att nämna några få politiska fångar som förföljs och sätts i fängelse på löpande band i hela västvärlden.

    Dl handlar helt enkelt om att leta upp någon i Långtbortistan, kalla honom eller henne för ”journalist” så att B-”journalister” i väst kan leka yttrandefrihetskämpar.

    Att Dl skulle vara journalist är skitprat från början till slut. Frågan är vad det hela egentligen handlar om.

  3. Johan Post author

    @Test: För det första: Läs på! Från 1997 tills han fängslades arbetade Dawit Isaak som journalist vid Eritreas största oberoende tidning Setit, där han skrev både om kultur och om sociala frågor. En översatt artikel från Setit av Dawit Isaak publicerades i antologin Tystade röster (red. Petter Ljunggren, Tranan 2007), om du vill läsa något av vad han har skrivit. Innan dess hade han dessutom verkat som prisbelönt dramatiker, poet och författare. 1988 publicerades han boken Bana här i Sverige. Han var också redaktör för Eritreanska riksförbundets tidning Dimtsi Eritrawian.

    Vill du veta mer om Dawit Isaaks bakgrund rekommenderar jag boken Dawit och friheten, som Rickard Sjöberg och jag gav ut 2004. Du kan köpa den i handeln eller låna den på biblioteket. En kortare version av hans biografi finns på Dawitisaak.com.

    För det andra: Att Dawit är journalist spelar förstås egentligen ingen roll när det gäller den oförrätt han utsatts för. Ingen människa ska behöva tillbringa åtta år i fängelse utan åtal, utan rättegång, utan kontakt med anhöriga eller advokat och utan att ha begått något annat brott än att ha utnyttjat sin rätt till yttrandefrihet.

  4. futsum

    jag håller med dig att man ska ha friheten att uttala vad man tycker och känner däremot emot håller jag inte med att kalla någon som är inte kvalivicerad på yrket.

  5. Pingback: Återigen off topic « Lindrig huliganism

  6. nyfiken

    du kanske kan förklara för mig eftersom du verkar vara insatt i detta. jag såg nyligen ett program om eritrea på svt. där pratar en medarbetare till dawit isak om sin erfarenhet och tid i fängelse. min fråga är: hur kommer det sig att han blev befriad och inte isaak? visserligen fick han ingen förklaring själv men om du skulle dra till någon kvalificerad gissning så nöjer jag mig. jag har svårt att förstå hur de tänker när de släpper någon som är lika skyldig men inte den andra// Tack

  7. Johan Post author

    Simret Seyoum satt fängslad, men fördes senare över till armén under förevändning att han skulle göra sin militärtjänst. Därifrån lyckades han fly till Sudan. Läs mer här:

    Från Asmara till Bjästa
    Dawits kolleger i Sverige

    En annan som lyckats fly ur eritreanskt fängelse är Semere Kesete. Han var ordförande för studentkåren på universitetet i Asmara och fängslades när studenterna protesterade mot regeringens intrång i den akademiska friheten. Efter ett år i fängelse flydde han tillsammans med en av sina fångvaktare och tog sig sedan till Sverige. I boken Dawit och friheten (Silc förlag 2004) kan du läsa om hans dramatiska öde.

    Dawit Isaak släpptes ur fängelset ett par dagar i november 2005. Varför han släpptes och varför han strax fängslades igen — därom kan vi bara spekulera. Men man ska komma i håg att Eritreas fängelser inte fungerar som fängelser i en rättsstat: Folk fängslas utan åtal, rättegång eller dom, på godtyckliga grunder och obestämd tid. Semere Kesetes fångvaktare har berättat i en intervju om hur godtyckligt fängelsesystemet fungerar, samma sak rapporterar andra fångvaktare som lyckats fly (att till och med fångvaktarna flyr säger en del om tillståndet i Eritrea).

    Godtycket kanske är hela poängen: Fängelserna syftar inte till att straffa förbrytare för begågna brott, utan till att hålla befolkningen skräckslagen i vetskap om att de själva när som helst kan drabbas för vad som helst eller ingenting.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *