En annan liberalism är omöjlig

Isobel Hadley-Kamptz, ännu ett nytillskott i RSS-läsaren, lyfter flera kära käpphästar i en läsvärd artikel i Expressen och summerar pricksäkert det beklämmande tillståndet för liberalismen i Sverige under det senaste årtiondet.

“På punkt efter punkt har de borgerliga övergivit frihetligheten. Vi ser det i skolpolitiken, integrationspolitiken och på hela området övervakning kontra integritet. Det försonande drag av antietatism som kom med de gamla moderaterna kastades överbord i samma ögonblick som staten föll i moderata händer.

Nu är staten alltid att lita på, oavsett hur bisarra beslut försäkringskassan kommer med, eller hur mycket säkerhetstjänsterna eller polisiära internutredningar blir påkomna med att ljuga.”1

En gammal realistisk insikt gör sig påmind, om hur det nationella intresset definierat i termer av makt tvingar sig på var och en som försöker utöva statsmannaskapets svåra konst. Kanske är det helt enkelt lättare att vara liberal om man inte sitter med statens våldsmonopol i händerna?

  1. Dennis lägger till en relevant fotnot om staten:

    “Själv tror jag förstås att det där med statens våldsmonopol fortfarande är relevant … Företag, familjer och andra sammanslutningar av människor har möjlighet till övermakt. Men lika stor möjlighet som staten? Det har jag svårt att se. … företag och familjer har aldrig så stor makt som när de får stöd i sitt maktutövande från just staten.”

    []

2 thoughts on “En annan liberalism är omöjlig

  1. Pingback: En kämpande liberal | strötankar och sentenser

  2. Robert Wensman

    Jag tror det är såhär, marknadsliberalismens konsekvenser har på många sätt skrämt människor, vilket sedan har dragit skam över det frihetliga projektet som helhet.

    Felet i marknadsliberalismen är att den tillåter att jordens resurser monopoliseras, istället för att erkänna alla människor som delägare till naturresurserna vilket skulle motverka monopoliseringen. För ingen har ju skapat jorden/landet, så alla borde ha lika stor rätt till de värden som naturresurserna själva kan sägas generera.

    Man kan rätta till detta fel genom att införa en medborgarlön som finansieras genom en skatt på naturresurser, samtidigt som skatten på arbete minskas.

    Den medborgarlön som jag förespråkar har alltså ingenting med social solidaritet att göra, utan handlar bara om vad människor borde anses berättigade till. Alla människor har en rätt till en del av världen helt enkelt. Läs mer om dessa tankar på min blogg:

    http://robertwensman.wordpress.com/

    Här är lite mer om skillnaden mellan marknadsliberalism och naturresursdelning:

    http://robertwensman.wordpress.com/2010/02/12/tva-sidor-av-samma-mynt/

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *