Categories
Statsveteri

Bortom det rawlska paradigmet

Har någon hunnit utropa “the realist turn” i politisk filosofi? Tiden tycks mogen för ett paradigmskifte.

På senare år har en brokig skara politiska filosofer utmanat moralismen i mycket samtida politisk filosofi (åtminstone i dess anglo-amerikanska mainstream) och försökt formulera ett alternativt, mer realistiskt program.

Realisterna reagerar mot det projekt som John Rawls etablerade med A theory of justice (1971), som också inkluderar några av hans mest kända kritiker och filosofer med de mest varierande intressen, som Ronald Dworkin, Susan Okin och Robert Nozick. Vad de har gemensamt är inte så mycket ett sakinnehåll som en stil eller en metod – att göra politisk filosofi som är, enligt Andrea Sangiovanni:1

  1. Vägledande för politisk handling: En politisk filosof sysslar inte bara med fåtöljfilosofi, utan försöker “engage our will as participants in the forms of life at stake.”2
  2. Idealiserande: För det rawlska projektet är det avgörande att kunna skilja mellan ideal och icke-ideal teori. I idealteori formulerar vi principer för att styra ett samhälle där alla följer de principerna och vet att andra också gör så. Icke-ideal teori syftar däremot till att artikulera principer och regler som ska kunna vägleda beslutsfattande “in circumstances – our own – in which there is only partial compliance with principles.”3 Och vad vi gör under våra verkliga omständigheter måste kunna rättfärdigas genom de principer vi utformar för ett idealt samhälle där vi kan ta för givet att alla efterlever dem. Om vi inte kan projicera ett perfekt rättvist samhälle, även om vi medger att det förmodligen aldrig kan uppnås, så skulle vår strävan efter förändring sakna mål, menar Rawls.
  3. Moralisk: Det rawlska projektet ser också politisk filosofi som “the study of political morality. … While non-moral values such as, for example, well-being or efficiency or prudence may enter into the justification of moral-political values, such as justice, they are never the conclusion of any particular bit of political theorizing.”4
  4. Liberal: Projektets anhängare beskriver sig alla som liberaler, i termens vidaste och luddigaste betydelse. Och med Raymond Geuss, en realist kritisk mot det rawlska paradigmet, kan vi tillägga att de också är individualister, “in that the precepts of ethics are thought to apply directly and in the first instance to human individuals.”5

En metod snarare än ett innehåll: En libertarian som Nozick och en radikal egalitarian som Gerald Cohen skulle hålla med varandra om få politiska sakfrågor, men de delar likväl i någon mening denna rawlska politisk-filosofiska metodologi.

På så sätt definierade det rawlska projektet ett Kuhnskt paradigm eller ett Lakatosianskt forskningsprogram: Det innehöll ett antal hårda kärnantaganden, ett skyddsbälte av hjälphypoteser och en heuristik, en verktygslåda för att lösa problem. Det utlovade också politiska filosofer en mängd spännande uppgifter och pussel att lösa, just när positivismens framfart och ideologiernas död avfört storslagna normativa frågor från samhällsvetenskapens agenda. Vidare ogiltigförklarade det rawlska projektet också tidigare etablerad kunskap och tidigare giltiga frågor: Geuss frågar hypotetiskt om för-rawlska liberaler skulle ha hållit med om något av projektets grundantaganden.

Således har också många framstående bidrag till den politiska filosofin de senaste 40 åren gått ut på att tinka med det rawlska paradigmet för att skydda det mot vederläggning, genom att göra det bättre rustat att ta verkliga, icke-ideala hänsyn på allvar:

“So some tinkering with Rawls’ comments about the family gives you liberal feminism (à la Okin, 1989), some tinkering with Rawls’ assumption about society being closed gives you global justice (à la Beitz, 1979), some tinkering with the assumption that all people fall within the normal range of functioning gives you an account of just health care (à la Daniels, 1995) and some tinkering with Rawls’ assumption that society is culturally homogenous gives you a liberal account of multiculturalism (à la Kymlicka, 1989).”6

Nu har vi emellertid nått punkten där nya hjälphypoteser inte skyddar projektets kärna, utan snarare skyndar på dess kollaps under sin egen vikt. Som Colin Farrelly uttrycker det:

“those inclined to defend Rawls must realize that the sheer volume of qualifications they make in defence of his theory itself constitutes a reason for rethinking the viability of Rawlsian justice. … despite all the tinkerings with Rawls’s theory … Rawls himself did not change (at least substantially) the content of the theory. … How can the principles of justice that are (arguably) appropriate in a scenario where concerns of patriarchy, global poverty, health care, multiculturalism and reasonable pluralism do not arise be the same principles of justice that are appropriate in a society where such concerns do arise? … I, for one, have finally thrown in the towel. In fact, I am willing to abandon ideal theorizing more generally in search of a new approach to distributive justice.”7

Så om vi håller fast vid den Kuhnska metaforen kansek det rawlska paradigmet har nått den kritiska fas som förebådar ett revolutionärt skifte. Sådana skiften handlar nu inte bara om rationell övertygelse – ett nytt paradigm lockar också forskare genom löften om nya, spännande problem att lösa och gåtor att utforska. För vem vill i dag göra karriär på att lägga till den N:te fotnoten till Rawls?

Och om problemet med det rawlska paradigmet är just dess idealism torde marken vara jämnad för en mer realistisk politisk filosofi. Men hur skulle ett sådant projekt se ut? Hur avancerar det bortom det rawlska? Och hur förhåller det sig till andra realismer och liberalismer vi har diskuterat på sistone?

Det får bli föremål för nästa inlägg. Dags för lunch.

  1. Andrea Sangiovanni, 2009: “Normative political theory: A flight from reality?”, 219–239 in Political thought and international relations: Variations on a realist theme, edited by D. Bell. Oxford: Oxford University Press. []
  2. Sangiovanni: 220 []
  3. Sangiovanni: 221 []
  4. Sangiovanni: 222. Fast jag är inte helt med på hur Sangiovanni skiljer på moraliska och icke-moraliska värden. Varför är rättvisa ett moraliskt värde men inte välmåga, effektivitet och klokhet? Poängen är nog snarare att det rawlska paradigmet menar sig kunna skilja moraliska värden från icke-moraliska, vilket också diskvalificerar vissa moralteorier. Som Sangiovanni skriver: “The [rawlsian] project is also not understood to answer the question ‘what is the best life for me (or us) to lead?’ Rather, it aims to tell us what moral constraints we should recognise in organizing our cooperation whatever the (non-moral) goals we have set ourselves.” (222). []
  5. Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics, Princeton: Princeton UP, s. 7. []
  6. Colin Farrelly, 2007: “Justice in ideal theory: A refutation“, Political Studies 55, 844–864, s. 847 []
  7. Farrelly: 848 []

14 replies on “Bortom det rawlska paradigmet”

Bra att även några filosofer har insett detta. Samma sak hända med miljöetiken på typ 90-talet.

När jag föreläser om etiska teorier brukar studenterna efter 2 timmars hårdkörning nå samma slutsats som dessa filosofer, kanske dags för något mer realistiskt :-)

@Dennis: Som vi ska se förnekar nog inte de nya politiska realisterna att politisk filosofi innehåller punkterna 1 och 3, men de har en helt annan idé om vad det innebär och menar att på grund av paketet 1-4, men kanske särskilt 2, misslyckas det rawlska projektet i synnerhet med 1. 2:an är väl den som är mest omstridd: Hur balansera mellan idealteoretisk irrelevans och realpolitisk eftergivenhet?

[…] Dessutom har bloggen Public Reason, ett måste i varje politiskteorinörds flödesläsare, en öppen studiecirkel på Sens senaste, The Idea of Justice. ((Belknap Press, 2009, ISBN: 978-0674036130.)) Sens idéer om hur vi kan jobba oss förbi det rawlska paradigmet får vi nog skäl att återkomma till. […]

[…] åtnjuter i samtida liberala demokratier inte kan tas för givna. Realisterna förnekar också ett centralt metodgrepp i det rawlska projektet: Att formulera rättviseprinciper i ideal teori, under antagandet att alla rättar sig efter dem. […]

[…] Det rawlska paradigmet förutsätter att vi formulerar rättviseprinciper för ett idealt samhälle och sedan tillämpar dessa principer för vårt icke-ideala samhälle här och nu. De rawlske menar att vi måste ha ett sådant idealt samhälle för ögonen, även om vi kanske aldrig kommer att uppnå det, för att våra krav på förändring här och nu ska ha ett mål och en riktning. Så vad är det för ett samhälle? […]

[…] I The idea of human rights (Oxford UP, 2009) försöker Beitz ta nytt grepp på den filosofiska diskussionen om mänskliga rättigheter genom att utgå ifrån hur de har kommit att institutionaliseras som en social praktik sedan andra världskrigets slut. Han går således bortom både naturalistiska teorier om mänskliga rättigheter (som till exempel faller tillbaka på naturrätten) och överenskommelseteorier (som till exempel försöker hitta en interkulturell, överlappande konsensus om mänskliga rättigheter). Istället strävar han efter att rättfärdiga internationella mänskliga rättigheter som en reellt-existerande social diskurs eller praktik. Det är en intressant och lovvärd ambition, där politisk teori, inte minst i kosmopolitisk filosofi, alltför sällan strävar efter den sortens empirigrundad realism. […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *