Moral gör dock indirekta anspråk på personer, att de ska delta i arbetet med organisationer och grupper som fullföljer det moraliska anspråket som görs på dessa grupper.

En parentes om att individer aldrig kan vara personer:
Individer är något som räknas i omröstningar eller skyddas av mänskliga rättigheter. Personer har kopplingar till den numeriska funktionen individ, ex som en röst som kan räknas under en votering. Personer kan också göra anspråk med hjälp av individer i mänskliga rättigheter eller i filosofiska resonemang som någon som har lika rätt som någon annan.

Personer är dock divider inte individer. Enligt Nietzsche är vi en republik av själar. Individers styrka är att de är abstraktioner från den oöverblickbara komplexitet som utgör personer.

Tja, lite sociologi som kanske inte alls har med moralfilosofin att göra …

Johan citerar ”No liberal ever forgets that government means coercion”. Realismens fokus på makt kanske kan sägas ge upphov till en politisk moral som är fristående i någon mening. Williams säger (s. 77) att realismen innebär att ”political philosophy must use distinctively political concepts, such as power, and its normative relative, legitimation.” Detta med ”its normative relative” tycker jag är intressant, eftersom när vi reflekterar över maktens legitimitet så resonerar vi normativt på ett sätt som är omöjligt att reducera till för-politisk moral. Galston skriver (s. 3) ”the core difference between power relations and political relations is the distinction between unlimited and warranted power; legitimation is part of the concept, and the reality, of politics”.

Angående Berlin och Kant. Jag tror att Berlins generella hållning är att Kant är en god liberal men att hans politiska filosofi lätt lät sig förvanskas (av Fichte et al.) till anti-liberala doktriner. Det finns även goda grunder till att hävda att Berlin själv är starkt influerad av Kant, men då gäller det att som Berlin skilja på två centrala teser hos Kant. Så här låter det i Berlins ’Political Ideas in the Romantic Age’ (s., 206): ”[The] wishes and ideals of […] men are to be respected […] very much as Kant recommended, though not perhaps for one of his explicit reasons – not because they are rational beings (whatever may be meant by that) – but really for his other reason, that men are ends in themselves because they are the sole source of all morality, the beings for whose sake alone whatever is worth doing is worth doing, because the notion of ends in themselves is one of ends which men invent for themselves, and there is therefore nothing outside them to which thay can in principle be deemed worthy of sacrifice.”

Jag har skrivit lite mer om detta här: http://bjornostbring.wordpress.com/2010/01/22/berlins-frihetsbegrepp-och-vardeteori/

På http://berlin.wolf.ox.ac.uk/ kan man för övrigt ladda hem det opublicerade manuskriptet ”Kant and Individual Autonomy” som jag misstänker är det mest utförliga Berlin skrev i ämnet.

För övrigt, jag vill tipsa om Jan-Werner Müllers artikel ”Fear and Freedom: On ‘Cold War Liberalism’”. Den pekar ut många ”realistiska” drag hos Berlin, Popper och Raymond Aron; och kopplar ihop dessa tre tänkare med Shklars ’liberalism of fear’ Mycket läsvärd tycker jag. Jag citerade alldeles nyss frikostigt ur den på min blogg: http://bjornostbring.wordpress.com/2010/03/22/politisk-teori-a-la-popper-berlin-och-aron/

Men en normativ, ontologisk och metodologisk individualism är ju också en nämnare som förenar dem som jobbar inom det rawlska paradigmet (även om individualismen förstås också går utanför paradigmet), och kanske, med Dworkin, att en abstrakt, icke-trivial idé om jämlikhet (mellan mänskliga individer) i dag utgör den självskrivna utgångspunkten för i stort sett all politisk filosofi.

Debatten mellan kommunitärer och liberaler på 80-90-talen, multikultidebatten på 90-talet och debatten mellan kosmopoliter och nationalister på 90-00-talen handlar ju bland annat om vad vi ska göra av en sådan normativ/ontologisk/metodologisk individualism. Somliga hävdar ju t ex att endast mänskliga individer har icke-reducerbart moraliskt värde, en utgångspunkt som låter en radikalt ifrågasätta att vi tillskriver stater, grupper och andra typer av aggregat av individer (för att undvika det suspekta begreppet gemenskaper), eller för den delen mer abstrakta objekt som kulturer, ett värde som är mer än summan av dess delar.

Vad händer med liberalismen om vi antar att kollektiva aktörer (som stater) kan ha just sådana egenskaper som individualismen pekar på för att motivera individens särställning? IR-teoretikern Alexander Wendt hävdar t ex att ’states are persons too’, dvs i strid med den metodologiska individualism som är förhärskande inom IR-teori, som hävdar att stater egentligen inte existerar, utan bara individer, och att ’staten’ bara är en bekväm begreppslig genväg, så hävdar Wendt att anledningen till att staten är användbar som begrepp är att den betecknar något verkligt existerande, som vi mycket väl kan tillskriva handlande, förnuft, känslor, vilja och andra egenskaper som utgjort grunden för den allmänliberala idén att mänskliga individer har ett särskilt moraliskt värde.

Och omvänt, vad händer med liberalismen om vi antar att individer kanske inte heller är odelbara på det sätt individualismen förutsätter? Jag ser i a f en stor öppning att plugga in en del av det våra posthumanistiska vänner dillar om i den här kritiken av den politiska filosofins huvudfåra.

(Jämför en lång och i lika delar förvirrande och klargörande diskussion om individualism i Kalles numera censurerade kommentarsfält.)

Ett skäl till att sådana direktöversättningar, analogier och metaforer inte fungerar är att den politiska domänen är kvalitativt annorlunda, en skillnad som bland annat består i förekomsten av kollektivt tvång. Och att förneka att politik inbegriper kollektivt tvång borde förstås, IMHO, vara det mer kontroversiella påståendet: ”No liberal ever forgets that government means coercion” — i Rawls och den rawlska approachen (i allra vidaste mening) tycks ingå just att glömma det.

Och apropå det kantska i Berlin — låter intressant. Ägnade förmiddagen åt Geuss, som i ’Liberalism and its discontents’ beskriver ironin i att det rawlska projektet har lyckats göra Kant till ett skyddshelgon för liberaler (även om han också, förstås, hävdar att Rawls är mer Hegel än Kant), när för-rawlska liberaler upp till och med Berlin såg Kant som en ärke-antiliberal. Här kan man uppenbarligen göra många spännande läsningar, men jag kan för lite om både Kant och Berlin för att ge mig in i den diskussionen.

Och jag instämmer; Sen och hans kritik av Rawls är intressant, även om jag aldrig gått i gång på capabilities-köret (LD lever och frodas, alltså? Vilken hopplös webbplats! Gammelpartier och nya medier; never the twain shall meet.). Mer om det en annan gång, förhoppningsvis.