Categories
Politik stadsplanering

Bostadsrätt, yimbyfel

Nej, jag har inget emot bostadsrätter av de skälen. Att äga sitt boende ger egenmakt, för att använda en fin gammal sosseparoll (det säger för övrigt en del om det politiska klimatet i Sverige att lägenhetskolchoser betraktas som klipparkapitalism). Men jag kan se vissa yimbyistiska problem i just bostadsrätt(sförening)en som konstruktion och skulle gärna vilja få mer vatten på min kvarn.

Tänker jag fel i följande teser?

  1. Bostadsrättsinnehavare är mer nimbyistiska än hyresrättsinnehavare. Till skillnad från hyresrättsinnehavare oroar sig bostadsrättsinnehavare inte bara för sin utsikt och P-plats, utan också om värdet på sin investering. Visst, Yimbykorrekt förtätning torde ju höja värdet på deras investeringar. Men givet hur sunkigt vi har byggt i Sverige sedan 1940-talet har de ju inte helt fel i sin förmodan att förtätning är ett hot — inte ett punkthus till på min gräsmatta!
  2. Bostadsrätter är svårare att modulera om I. Hyresvärdar har byggt om gamla hus så att vissa mindre lägenheter slås ihop till en. I takt med att kraven förändras — en genomsnittlig tvåa är inte som på femtiotalet en rymlig barnfamiljslägenhet — har det också möjliggjort att behålla social bredd (tänk valfritt landshövdingehusområde i Göteborg). Visst händer det att folk köper två bostadsrätter intill varandra och slår ut en vägg. Men dels är det svårare, dels inte permanent, eftersom innehavaren, den dag hän vill sälja, tjänar bättre på att återställa de två mindre lägenheterna än på att sälja en stor. Rent juridiskt kanske det också är krångligare.
  3. Bostadsrättsföreningar är svårare att modulera om II. Säg att man kunde förtäta genom att riva en kåk i ett område för att kunna bygga något nytt, mer stadsmässigt, kanske för att knyta ihop två säckgator (som vi föreslagit för Högsbo). För en hyresvärd vore det relativt enkelt: Säg upp hyresgästerna, riv, bygg. Men för en bostadsrättsförening vore det en betydligt mer komplicerad process, både finansiellt, juridiskt och internpolitiskt. Här finns helt enkelt för många vetospelare, och att köpa ut befintliga medlemmar torde vara krångligt. ((Naturligtvis gillar vi att bostadsrätten den enskilde mer medbestämmande och starkare besittningsskydd än hyresrätten gör, men det har en baksida.))
  4. Bostadsrättsföreningar har svårt att bygga nytt. Dels på grund av punkterna (1–3), men också för att det kooperativa ägandet och ideell amatördrift (vilket jag inte menar pejorativt) inte lämpar sig för att driva storskaliga, långsiktiga projekt, som att bygga hus. En BRF, från vilken jag själv har erfarenhet, har förtätat genom att bygga om vindar och lokaler till lägenheter, men det har varit ett tungt jobb för de styrelsemedlemmar som råddat projekten, trots totalentreprenad och uppbackning från central BRF-organisation. Och då snackar vi ändå bara en handfull nya lägenheter i befintliga fastigheter — inte nya hus. Den kooperativa formen baserad på ideell amatörism passar nog bättre för småskalig förvaltning, än för storskalig entreprenörsanda.

Och problemen växer i takt med storlek och dominans. I många storstäder finns en rad jättelika bostadsrättsföreningar med hundratals lägenheter — Brf Masthugget med ca 1 500 lär vara störst i landet — som ofta dominerar hela stadsdelar, och därmed försvårar förtätning i stora områden. Sant, en del av problemet är monokulturen snarare än bostadsrättsföreningen — att kommunala bostadsbolag tillåts dominera hela stadsdelar är också dumt. Men givet punkterna (1–4) torde det vara svårare att öka mångfalden av ägare och ägarformer där en bostadsrättsförening dominerar än där en hyresvärd dominerar.

Och det betyder att vi får dras med den antiyimbyistiska otympligheten i de BRF-mattor vi har under lång tid framöver.

3 replies on “Bostadsrätt, yimbyfel”

I stort tänker du nog rätt.

Dock i tes 2: Om två lägenheter är mer värda än en stor så borde det bero på att det finns en större efterfrågan på små lägenheter. Detta är i så fall ett utslag av att marknaden faktiskt efterfrågar en förtätning i form av att människor är beredda att bo mindre.

Tes 4: Det starka trycket på att ombilda till brf beror nog tyvärr på att hyresregleringen skapar brist på hyreslägenheter snarare än att människor efterfrågar större egenmakt. Enda realistiska alternativet är att köpa en bostadsrätt även om man hellre skulle vilja bo i en hyresrätt och slippa engagera sig. Detta, som jag ser det, resulterar i att föreningarna får svårt att fungera.

En lösning kan vara att professionalisera driften genom att tex möjliggöra att man kan utse en VD, vilket vad jag förstår inte är tillåtet i en brf. Som det är nu kan inte styrelsen delegera ansvar och måste fatta alla beslut själva. Styrelsen hämtas från föreningens medlemmar där det kan vara svårt att hitta personer med tillräcklig motivation och drivkraft.

Problemet med jäv är också väldigt stora i en brf där alla medlemmar är mer eller mindre beroende av tex beslut om ombyggnader. Den som orkar driva tex frågan om en vindsbyggnad är ofta den som själv vill köpa den nya ytan.

Införande av ägarlägenheter är ett steg åt andra hållet. Med denna konstruktion försvagas föreningarna ytterligare och det blir förmodligen än svårare att driva förtätningsprojekt (i den mån dessa nu är önskvärda).

“Säg upp hyresgästerna, riv, bygg”.

MEN går det att säga upp hyresgäster? Nä, knappast.

jag föreslog något liknande när jag var med i SGS styrelse (studentbostäderna). Köp gamla hus, säg upp hyresgästerna, renovera sparsamt, låg studenter flytta in till låga hyror.

Svar från SGS ledningen: Bra tanke, men omöjligt. Det tar 20 till 40 år innan hyresgästerna har flyttat. Kicka dom får vi inte göra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *