Sen och snabb, inte långsam och gradvis
Jag hade, som befarat, missat något väsentligt: I en snart 40 år gammal artikel beskriver Dankwart Rustow Sveriges demokratiska transition som ”late and rapid.”1 Rätt så — bara synd att den historien överskuggats av idén att Sveriges demokratisering var långsam och gradvis.
Rustow distanserar sig från den funktionalism han menar präglar mycket av hans samtida demokratiseringsforskning, som ser demokratisk utveckling som en enkelspårig, kumulativ process, som beläggs med linjära statistiska korrelationer. Rustow vill istället ge en genetisk förklaring till demokratisk transition: en dynamisk, icke-linjär process.2 Och där är fallet Sverige viktigt, menar Rustow, just för att demokratiseringen här var sen och snabb:
”as recently as the beginning of this century, Sweden had one of the most restrictive suffrage systems of any country with a representative constitution: it was a stable oligarchy. Yet by 1921 the right to vote had been extended to adult men and women, and the accountability of the cabinet to the democratically elected legislature was beginning to be accepted. The transition to democracy, then, was late and rapid.” [12]
En konsensus om demokrati var följden av, inte orsaken till demokratiseringen, menar Rustow.
”Rather, a genetic theory of democracy must explain how that form of government can emerge out of a setting in which neither the institutions, nor the popular attitudes, nor the accepted values are as yet democratic.” [23]
Som i Sverige, där det rådde en utbredd konsensus om den stabila oligarkin åren innan transitionen inleddes. Men här fanns också en grundläggande konsensus om saker mer fundamentala än styresskicket: Territoriell integritet, språklig och religiös enhet och en gemensam statsförvaltning skapade en stark känsla av nationell gemenskap. Likaså fanns en tradition av lagstyre, liberal lagstiftning, representation och maktdelning. Viktiga förutsättningar för transitionen, men:
”They are not, however, enough to explain it — precisely because they were traditions that had been in effect long before the transition to democracy began.” [15]
Några poänger:
- Den plutokratiska representationen från 1866 i kombination med en dramatisk industrialisering och makalös tillväxt gav en viktig skjuts — inte för att ekonomisk tillväxt i sig leder till demokratisering, utan för att alltfler uppfyllde de ekonomiska rösträttsvillkoren.
”The fact that for some of them this inclusion seemed precarious — reversible if bad times reduced their wages below the suffrage limit of 800 kronor — is likely to have sharpened their sense of urgency.” [19]
- L’ancien regime var inte monolitisk. I en serie sakfrågor — indelningsverket, tullstriden, rösträttsstriden och valsystemsfrågan — före och under transitionen förändrades intressekoalitionerna: Medan bönderna exempelvis stod enade i den första frågan, hade jordbrukare och boskapsuppfödare motsatta intressen i tullstriden, etc.
- Efter demokratiseringen satte sig snabbt en ny konsensus. Den gamla regimens män kom successivt att ta demokratin för given, medan socialdemokraterna snart övergav sina mer extrema ståndpunkter (pacifismen, republikanismen och antikyrkligheten).
Sverige gick alltså från oligarkisk konsensus via konflikt till demokratisk konsensus inom loppet av ett årtionde. För transitionsforskningen är Rustows dynamiska modell förmodligen idéhistoria vid det här laget. Men hans historieskrivning bryter av — även 40 år senare — mot den dominerande uppfattningen att Sveriges demokratisering skedde genom gradvisa, försiktiga reformer under loppet av ett århundrande, en berättelse vi känner från forskning, läroböcker och officiell historieskrivning — och som vi av någon anledning gärna fortsätter att reproducera.
Varför vi nu gör det är i sig en spännande fråga.
Noter
- Dankwart A. Rustow, 1971: ”Sweden’s transition to democracy: Some notes toward a genetic theory”, Scandinavian Political Studies 6:6, 9–26.[⇑]
- De teoretiska argumenten utvecklar han i en annan artikel, som en del ser som transitologins startskott.[⇑]
