Realistiska element

Våren har kommit till Tigerstaden och vi fortsätter utläggningen om det realistiska alternativet till den dominerande moralismen i samtida politisk filosofi.

Åter till William Galston — han skisserar fyra grundläggande element för den nya politiska realismen, som lämpar sig väl att bygga vidare på:

  1. Anti-utopisk: Med passning till Judith Shklar hävdar politiska realister att en realistisk politisk filosofi bör frukta det värsta snarare än hoppas på det bästa. De påminner om att den frihet och säkerhet vi åtnjuter i samtida liberala demokratier inte kan tas för givna. Realisterna förnekar också ett centralt metodgrepp i det rawlska projektet: Att formulera rättviseprinciper i ideal teori, under antagandet att alla rättar sig efter dem. Ett sådant antagande är varken hypotetiskt eller heuristiskt användbart, hävdar realisterna, för, som Anthony Appiah påpekar, “many questions of justice only arise once people behave unjustly.”1Istället för att formulera idealteoretiska rättviseprinciper, och sedan tillämpa dem under våra icke-ideala omständigheter, där folk långtifrån alltid agerar efter sådana principer,

    “we can best understand partial compliance when we understand just why there can only be partial compliance, and what we need to do to achieve even this modest state of affairs.”2

    De politiska realisterna lyfter istället fram att människor är felbara, drivna av passioner och lustar som på sin höjd kan tämjas, men aldrig helt kan drivas ut ur politiken. Att formulera principer utifrån en ouppnåelig, utopisk standard leder i bästa fall till politisk frustration och kan i värsta fall leda till förtryck och terror. Och om det nu är att ta i, så gör idealismen om inte annat den politiska filosofin föga relevant, föga användbar, föga handlingsvägledande (för säga vad man vill om rawlsianer; några motorvägar har de i alla fall aldrig tagit sig för att bygga).

  2. Konflikt är ofrånkomligt: Medan liberala idealister gärna utgår ifrån samförstånd som både mål och förutsättning för politiken, betonar realister tvärtom att djupgående konflikter är politikens ofrånkomliga grundvillkor. Den här idén lånar de in från en brokig skara – från Nietzsche, som ser samhället som ett konfliktfält där samförståndet aldrig kan vara mer än en tillfällig, pragmatisk vapenvila utan moraliska implikationer; från Marx, som misstänker falsk ideologi där liberaler ser samförstånd, och läser samhället i termer av klasser med diametralt motsatta intressen; från Schmitts vän/fiende-distinktion, eller från Berlins pluralism av absoluta, inkommensurabla värden.3Att se att konflikt som politikens grundförutsättning behöver nu inte innebära att man tycker att konflikter är bra eller önskvärda, även om vissa också föredrar tydlig antagonism framför falsk konsensus.4 Däremot innebär det att vi inte bör hoppas någonsin kunna radera ut djupgående oenighet ur politiken. Galston summerar realisternas synsätt:

    “politics is always and everywhere a tension between the drive for and the goods of stabilization and consensus, on the one hand, and the drive for and goods of destabilization and conflict on the other.”5

    Dessutom kan inte politiska konflikter modelleras efter intellektuella dispyter eller samtal (tänk Habermas diskursteori, exempelvis), för politiska konflikter involverar i slutändan alltid möjligt tvång. Och tvång mot de misshälliga finns med inte bara när beslut ska verkställas, utan i själva beslutfasen. Och som Bernard Williams noterar kan vi visa våra motståndare mer respekt genom att behandla dem som politiska motståndare snarare än som samtalspartners, för ett politiskt beslut “does not in itself announce that the other party was morally wrong, or, indeed, wrong at all. What it immediately announces is that they have lost.”6

    Konflikter är outplånliga, men politik handlar också om att hantera, ordna och kanalisera konflikter mellan värden, intressen, idéer och identiteter. Den politiska realisten behöver således inte vara cyniker eller omfamna Hobbes’ lösning. Balanserade politiska institutioner – som demokratiska val, konstitutionell maktdelning och rättsstatlighet – kan inte bara neutralisera politiska motsättningar, utan också kanalisera dem till något produktivt.

  3. En komplex moralpsykologi: Som en tredje realistisk poäng lyfter Galston fram att människors drivkrafter är komplexa. Politiska realister kritiserar vad de ser som en reduktionistisk moralpsykologi i den politiska moralismen, där människors handlande bestäms av förnuft och/eller egenintresse. Inte nog med att förnuftet inte alltid kan tämja egenintresset; realisterna kritiserar moralisterna för att också utelämna en annan sida av människans själsliv: passioner och känslor. Sådana drivkrafter är inte förnuftsstyrda, men de speglar inte heller nödvändigtvis egenintresset.Om människor inte bara handlar utifrån förnuft och intresse, utan också känsla och passion, och om passioner inte alltid kan undanträngas eller sublimeras, så borde vi ha denna insikt i åtanke när vi utformar politiska ordningar och utövar politiskt omdöme. För att tala med Philippe Mengue:

    “Politics as an activity does not consist of the elimination of the passions (which is impossible), but in knowing how they can be used, how to play off one against the other, in order to assure a minimum of unity, of stability and agreement in civil society. This emotional core […] needs continually to be reproduced, because by itself it is unstable, changing and transitory.”7

  4. Demokrati kan inte reduceras till upplysta samtal. Slutligen dissar realisterna mycket av det som kom ut av den så kallade deliberativa vändningen i demokratiteorin på 1990-talet (konstigt vore väl annat, givet punkt 1–3).

    Om politik handlar om social koordinering, så räcker inte idealiserad rationell deliberation som modell. Där finns ju en mängd metoder för social koordinering som inte involverar rationell deliberation – “bargaining, manipulative persuasion, procedural and institutional arrangements, deference to authority, even coercion.”8 Många sådana metoder bygger på asymmetriska maktrelationer och då blir det perverst att modellera dem på förnuftsstyrda samtal mellan jämlikar endast underkastade “der zwangslose Zwang des besseren Arguments”.9Å andra sidan finns också kritiker av det rawlska paradigmet som ser en realistisk teori om deliberativ demokrati som ett bättre alternativ till idealteoretiserande om rättvisa — Colin Farrelly föreslår Gutmann & Thompsons deliberativa teori som en väg framåt.10

  5. Standortgebundenheit: En femte poäng lånar vi in från Raymond Geuss, som menar att politik – både som praktik och som studiet av denna praktik – måste vara historiskt situerad:

    ”Politics is historically located: it has to do with humans interacting in institutional contexts that change over time, and the study of politics must reflect this fact.”

    Visst kan vi generalisera, men det finns inga intressanta ‘eviga frågor’ i politisk filosofi, hävdar Geuss. Alla verkligt universella sanningar om människor är triviala. Fast lurar inte en motsägelse här? Många realister – även Geuss – faller ju ofta tillbaka på universella sanningar om människans natur för att avfärda idealister, moralister och utopister; lika ofta lyfter de eviga frågor, som Williams, som med Hobbes hävdar att “den första politiska frågan” alltid är ordning: en politisk ordning ger människor möjlighet att eftersträva vilka andra mål de nu kan tänkas ha.

    En mer träffande poäng är väl i så fall att påminna om att den politiska filosofin bör vara standortgebunden, för att tala med Morgenthau: ta sin utgångspunkt i politiska problem här och nu, samt att inte förväxla vårt här och nu med universella sanningar. Och det tror jag inte är en trivial självklarhet.

Läs också Björn Östbring, den filosoferande latsbilschauffören, som reflekterar över realismen utifrån en otäck upplevelse.

  1. Citerad i Galston, 8. []
  2. Stephen Elkin, citerad i Galston, 8. []
  3. Cf. Raymond Geuss, 2005: Outside ethics. Princeton, Princeton UP, s. 19. []
  4. Till exempel Chantal Mouffe, 2005: On the political. Routledge. []
  5. Galston, 9. []
  6. Citerad i Galston. []
  7. Philippe Mengue, 2005: “The absent people and the void of democracy”, Contemporary Political Theory 4:14. []
  8. Galston. []
  9. Ett exempel: Några idealistiska deliberativdemokrater föreslår att domstolsförhandlingar bör förstås som demokratisk, offentlig deliberation mellan olika stakeholders, som åklagare och försvarare, åtalade och brottsoffer, sociala myndigheter och samhällsgrupper. Antingen är det förslaget moraliskt absurt (om målet är att nå rationell konsensus bland dessa parter) eller så bortser det från det faktum att domstolar representerar statens tvångsmakt. (Albert W. Dzur & Rekha Mirchandani, 2007: “Punishment and democracy: The role of public deliberation”, Punishment & Society 9:2, 151-75.) []
  10. Colin Farrelly, 2007: “Justice in ideal theory: A refutation“, Political Studies 55, 844–864, s. 847 []

4 thoughts on “Realistiska element

  1. Erik Vestin

    Tackar så mycket för den! Gillade i synnerhet Bernard Williams-citatet.

  2. Pingback: Krig, fred och frihandel – en uppdaterad liberalism | Mothugg

  3. Pingback: Realisterna som ville rädda världen | Mothugg

  4. Pingback: Gaddafi – en ledare som lyssnar och förstår | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *