Att routa runt Mordac
Mordac, the Preventer of Information Services, har tagit över universiteten. Dags att resa motstånd.
Ett hot mot den akademiska friheten.
Låt mig ge några exempel. De har viss verklighetsanknytning, men min poäng är inte att peka ut någon enskild institution, utan oroväckande tendenser i universiteten. Vi styrs av våra supportfunktioner, och genom sin strategiska position har IT-personalen kommit att bli ett allvarligt hot mot forskningens frihet.1
- Två forskare ber att få ett webbserverutrymme för att kunna installera MediaWiki, som ett kollaborativt verktyg för att samla in data i ett forskningsprojekt. Universitet Ett säger nej: Ingenting får installeras på dess webbservrar, särskilt inte om det inte följer den grafiska profilen. Universitet Två säger: Vi har tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna och behoven av att erbjuda forskargrupper den sorts tjänster ni efterfrågar.
- På en institution där många jobbar duktigt med kvantitativa metoder tycker de upphandlade IT-konsulterna att det räcker gott med statistikprogrammen SPSS och SAS. Först efter ett veritabelt uppror får forskarna också tillgång till Stata. R? Dream on.
- En fakultet sjösätter en nyare, finare, bättre webbplats. Jojo: I ett nafs leder inlänkar från hela vilda webben till 404 och en rad verktyg och dokument som forskare använder i sitt dagliga arbete är borta. Nej, de har inte försvunnit, påpekar webbansvariga, de går bara inte att hitta.
- En forskare vill använda Zotero för att hantera sina referenser, för att samla in material från webben, för dela referenser med andra forskare. Vi erbjuder Internet Explorer och Endnote, svarar Mordac. Som om det vore ett fullgott alternativ.2
En nyspråklig eufemism att kalla detta IT-support.
Mikropolitiskt motstånd mot Mordacratin.
För universiteten är Mordacratin ett problem på flera sätt:
- Forskningsmiljön tappar competitive edge när forskare inte får använda de verktyg de behöver. Som om man skulle säga åt en snickare att hon bara får använda såg och hammare, men inte skruvmejsel och stämjärn. Naturligtvis skulle grejerna hon bygger bli sämre.
- Universiteten ha en skyldighet att göra informationen fortsatt tillgänglig även efter att ett projekt har avslutats.
- Betalningsviljan undergrävs: Universiteten beskattar forskarnas surt förvärvade forskningsmedel för att finansiera bland annat IT-tjänster. Någonstans går en gräns för hur mycket man kan höja OH-påslagen om forskarna inte får prisvärd service tillbaka.
- Mer principiellt nätpolitiskt kan man förstås också invända att tunna klienter och liknande lösningar förvandlar det lokala nätet till ett antinät; gör ett distribuerat nätverk, en world of ends, till en centralstyrd kommandostruktur i Mordacs händer.
Gör nätverket till ett antinät.
Nå, efter att ha kämpat emot drar jag lärdomen att det inte lönar sig att försöka förändra IT-systemen inifrån, nerifrån. IT-nissarna har fasta heltidstjänster för att göra livet surt för användarna.
Så istället tänker jag rösta med fötterna, routa runt Mordac och bygga upp en alternativ, personlig IT-infrastruktur anpassad efter mina behov. Det är inte så jobbigt som det låter:
- En domän och ett webbhotell (som Mothugg) kostar inte mer än ett par uteluncher i drift per år. Med WordPress under huven får du tidernas kraftfullaste publiceringsverktyg fritt och gratis (ett årtionde bättre än vad ditt universitet erbjuder).
- En bärbar eller stationär arbetsmaskin går att få från ett par tusen och uppåt, eller bortskänkt om man bara behöver en basal skriv- och surfmaskin. Installera Ubuntu, eller något annat operativsystem du gillar.
- En alternativ/kompletterande lösning är förstås att skaffa sig ett USB-minne med Portable Apps – dina favoritprogram to go – eller en hel passande Linux-distro.
En arbetsmaskin kostar från ett par tusen.
Fördelarna är uppenbara: Jag kan använda de program jag behöver och får den arbetsmiljö jag vill ha. Jag kan också ta med mig den när jag byter arbetsplats eller arbetsgivare. Men framför allt köper jag mig sinnesfrid genom att för all framtid frigöra mig från Mordacs tvångströja.
Om fler gör som jag kan vi sakta men säkert urholka Mordacs makt och göra det uppenbart även för deras överordnade hur överflödig Mordac faktiskt är.
Noter
- Det gäller för övrigt i andra sorters organisationer också: En vän som jobbar nära den politiska makten i en större stad berättade att hän tar med sin privata bärbara till jobbet för att få något gjort, sedan IT-avdelningen förbjudit hän att använda de program hän behöver i sitt arbete.[⇑]
- Notera att det inte är en kostnadsfråga: De alternativ jag föredrar är gratis som i open source, medan universiteten betalar för sitelicenser för de proprietära skräpprogrammen. Bergh säger att de stora programvarubolagen köper Mordacs trohet genom att gödsla dem med freebies och gadgets. Kollegerna korruptionsforskarna borde vända blicken mot sin egen bakgård.[⇑]
