Den perversa projektiseringen
Aftenposten skriver i går och i dag om hur norska forskare skriver ansökningar för soptunnan: De fyra största universiteten i Norge använde 92,3 årsverk på att skriva ansökningar till projekt de inte fick medel till. Åtta av tio ansökningar får avslag i Forskningsrådet.
”Departementet ønsker att mest mulig av den forskningen som gjøres skal gi avkastning og kunne anvendes i det praktiske liv så raskt som mulig. Derfor satses det mye på konkrete prosjekter, for eksempel innen olje og energi eller miljø. Universitetene føler på sin side att prosjektsatsningen gjør at den frie grunnforskningen blir skadelidende.”
Projektiseringen leder till vad någon kallar slalomforskning: bristande långsiktighet eftersom de tematiska satsningarna skiftar vart fjärde år. Dessutom riskerar man att missa intressanta problem, när departementet, istället för forskarna själva, bestämmer vad forskarna ska forska om. Därtill är det förstås ett vansinnigt slöseri med forskarnas kompetens.
I Sverige ser det i stort sett likadant ut. I fjolårets utlysning gav VR exempelvis avslag till 85 procent av ansökningarna inom humaniora och samhällsvetenskap. Så varför lägger forskare ned så mycket tid och möda på något som ger så dålig utdelning? De har inte så mycket alternativ, eftersom många sitter på tillfälliga anställningar och måste finansiera sin egen forskning, liksom byråkratin över deras huvuden. Och en fast tjänst är inte fastare än att den som inte lyckas dra in medel kan få tacka för sig. För att citera Akademisk frihet:
”En utländsk toppforskare som rekryteras som professor till ett svenskt universitet måste redan nästa dag söka forskningsmedel. Forskningsmedel till apparatur, materiel, till medarbetarnas löner och, värst av allt, till sin egen lön. Regerings forskningspolitik har dessutom ökat ansökningshetsen. [Det verkliga problemet är att svenska universitet] inte kommer att kunna rekrytera eller behålla duktiga forskare så länge vi inte ens kan erbjuda fullfinansierade tjänster.”
Vad har projektiseringen gett oss? Bättre forskning? Nej, i synnerhet inte om man räknar med hur ofantligt mycket arbete som hamnar i pappersåtervinningen när åtta-nio av tio ansökningar får avslag. Däremot har forskarna blivit fantastiskt duktiga på att skriva fina projektansökningar. En del är rena poesin. Men en bra ansökan översätts inte per automatik till bra forskning. Projektiseringen ger yngre forskare en tydlig signal: På kort sikt lönar det sig bättre att bli en jäkel på att skriva ansökningar än på att bli en skicklig forskare.
Vi ville bli forskare, men ägnar vår arbetstid åt att skriva projektansökningar och att i efterhand fylla i blanketter där vi avrapporterar till byråkraterna den forskning vi inte har haft tid att utföra. Projektiseringen bidrar därmed till att göra forskarbanan mindre attraktiv. Som Jarle Aarbakke, rektor vid Universitetet i Tromsø, konstaterar i Aftenposten:
”Og hvem tiltrekkes av dette? Folk med nysgjerrighet koblet med ekstrem tålmodighet og selvdisiplin på grensen til det masochistiske? Jeg snakker stadig med drivende dyktige folk i tyve- og tredveårene og de sier det svært enkelt: –Det finnes andre ting å bruke livet på enn å stå og stampe i dette systemet.”
På relaterat tema skriver Ronny Kjelsberg, lektor vid Høgskolen i Sør-Trøndelag, i dagens Klassekampen (ej på nät) om hur den resultatbaserade finansieringsmodellen ger universiteten mindre handlingsutrymme. Ett problem är att högskolor och universitet får medel baserat på antalet publicerade artiklar i kollegiebedömda tidskrifter. Men medlen fördelas ur en fast pott, så att om alla publicerar mer är det ingen som faktiskt får mer resurser. Ett nollsummespel.
Det kan tyckas vara en enkel lösning att öka potten när publiceringarna ökar, men Kjelsberg menar att det ytterligare förstärker tendensen till löpandebandproduktion av billigast möjliga forskningsartiklar:
”eller LPU-artikler, Least Publishable Units, en spøkefull benevning på den minste informasjonsmengde som kan generere en poenggivende artikkel. Dette går selvsagt utover kvaliteten, og det stjeler de ressursene som kunne gitt ’handlingsrom’ når man stadig vekk må produsere mer for bare å opprettholde økonomien i konkurranse med andre institusjoner.”
Så vad göra istället?
”Dersom man virkelig er interessert i å øke sektorens handlingsrom og å minske avhengigheten av skiftende politiske vinder og av moter i næringslivet, er det åpenbart at løsningen er å styrke grunnbevilgningen. Dersom man vil gøre det uten å øke de totale rammene til sektoren tilsvarende, vil dette være en god mulighet til å redusere den produksjonsavhengige komponenten, og dermed begrense skadevirkningene målstyringssystemet bærer med seg. […] Kontinuerlig måling av og kontroll med en lang rekke indikatorer er nemlig dyrt og krever et stort byråkrati.”
