@Erik: Ett argument för min sida i den här debatten är att forskning varken i princip eller praktik går att styra mot dess egentliga mål: vetenskapliga upptäckter (eller vad man nu tycker är forskningens egentliga mål). Penicillinet, påpekade någon, upptäcktes inte efter en projektansökan.

Och, för att ta ett mer banalt exempel, har jag varit tacksam att kunna utforska goda idéer som flugit förbi, även om jag formellt sett tvingats göra det på min projektofinansierade fritid.

Forskning förutsätter alltid ett stort mått av den friheten, även om den kanske behöver inslag av Björklundska pekpinnar också. Jag förnekar inte det, men vill återställa, förlåt, förskjuta balansen mellan de båda elementen.

Nå, hoppas att ni läser Kungliga vetenskapsrådet i DN i går, som säger så här:

”Ansökningsförfarandet till forskningsråden måste förenklas. I en situation där universitetsforskningen blir alltmer beroende av externa medel innebär det rådande systemet i praktiken ett omfattande slöseri med forskningstid.”

En aspekt jag kommer att tänka på är att skandinaviska forskare kanske har en betydligt bättre ”outside option” än sina kontinentaleuropeiska kolleger och att man därför tycker det är så obehagligt att hanka sig fram med tillfälliga projektanslag och anställningar. Men trenden går förmodligen emot en harmonisering av forskarnas arbetsmarknad inom EU.

Mitt största skäl för att inte entydigt ta ställning emot projektiseringen är dock att den, i idealfallet, belönar akademiskt entreprenörskap på ett sätt som jag har svårt att se att fasta tjänster skulle kunna göra på motsvarande sätt. Och de inspirerande entreprenörstyperna är en kategori människor som jag uppskattar oerhört mycket, och gärna skulle vilja se fler av i akademin.

Jag vänder mig egentligen i huvudsak emot att verksamhet – tex forskning men också mycket annat – blir bättre bara för att grundanslaget ökar. Jag har sett för många bevis på motsatsen. Dock utanför universiteten.

Vad jag har sett på universitetens grundutbildning, som ändå är samma institutioner och samma personer som sysslar med forskningen, är att de inte klarar av frihet under ansvar när det gäller undervisning. Felkonstruerade incitament från utbildningsdepartementet (?) gör att kvaliteten på undervisningen sjunker. Universiteten är fria att stå emot, men gör det inte, iaf inte i tillräcklig utsträckning.

Men sådana tjänster skulle ju universiteten kunna förmås att erbjuda (istället för att gå omvägen över forskningsråden), om de fick resurser och direktiv att göra det. Skulle ett sådant system vara sämre än dagens där så mycket talang slösas bort i projektiseringen? Och givet att vi inte har resurser till allt: Vore det inte vettigt att återställa balansen något i riktning mot större inslag av fasta, fria, fullfinansierade tjänster?

@Erik: Hm, jag har svårt att avgöra om du skriver på låtsas eller på riktigt. Grundutbildningen är en annan historia, men även där är ju problemet att anslagen till universiteten inte har ökat i takt med att man expanderat antalet studieplatser. Men vi kanske skulle införa en projektform även här? Regeringen bestämmer vissa tematiska satsningar (nu ska vi undervisa om hållbar utveckling, globalisering, bilteknik…) och anslår potter till nationella undervisningsråd, som universitetslärare sedan får ansöka om medel ur för att ge ett utbildningsprojekt i två-tre år, som de sedan förväntas avrapportera kontinuerligt på diverse blanketter. Eller så kanske man skulle ha projektpotter för administrativt arbete: Sök pengar för att finansiera administrationen av din egen tjänst. Fast egentligen är vi inte så långt ifrån den situationen i dag, eftersom universitet anslår interna medel och tillsätter särskilda byråkrater i syfte att dra in mer forskningsmedel från forskningsråden. Nästa steg blir att anslå medel för att söka medel för att söka medel. Metaprojektisering!

Ett tips till borgerliga politiker: Kika på USA! Det brukar ni ju gilla att göra. Tenure track-systemet ger incitament (en fast tjänst), tydliga mål (publish or perish!) och bra resultatrapportering (inför anställningskommittén), och däremellan i princip fria tyglar att söka den spännande forskning du tror skulle ge dig en tjänst. Det har förstås många välkända nackdelar också, men det vore nog inte så dumt med lite mer av det systemet i Sverige, och lite mindre av projektiseringen.

Incitament, tydliga mål och bra resultatrapportering är viktigt i alla verksamhet. Frågan är om universiteten verkligen klarar av att skapa dem.

Intressant diskussion detta!

Erik

Men frågan är också vilket alternativ man använder som benchmark. Livstidsanställningar till alla forskare är varken önskvärt eller möjligt.

Alternativet är alltså ett scenario där någon annan aktör i systemet fungerar som gatekeeper för knappa resurser. Och i det perspektivet tycker jag att projektiseringen har uppenbara fördelar: den som är kreativ och formulerar finurliga projektansökningar kan ta sig förbi dem som har bättre kontaktnät eller andra ”ojuste” fördelar, och man vinner dessutom ett åtråvärt oberoende. Kommer man inte överens med chefen är det bara att ta sina pengar till ett annat lärosäte.

Dessutom skulle man kunna hävda att medlen fördelas samhällsekonomiskt mer effektivt med projektisering, och detta gäller framför allt för internationella finansiärer. Goda idéer är en stokastisk variabel som är ytterst svår att förutse när utbildningsdepartementet lägger upp sin budget. Med europeiska stiftelser slussas pengarna till de organisationer där de bästa idéerna finns. Enkelt, fiffigt och säkert.

Istället handlar det om två relaterade problem: (a) Att resurser har styrts över från grundfinansiering till projektformer och (b) att avrapporteringsbördan har ökat utan att resurserna ökat i motsvarande grad.

Om staten styrde över resurser från forskningsråd till grundfinansiering, och krävde att universiteten använde dem för att skapa fasta, fullfinansierade forskartjänster (och inte fler byråkrater), så tror jag att vi skulle få mer och bättre forskning för pengarna än vi får i dag, när forskarnas tid och kraft slösas bort på att skriva projektansökningar istället för på att forska.

Skulle det innebära att man släpper kontrollen, att ”staten skickar pengar till forskning utan krav”? Nej. Forskarsamhället har etablerade rutiner för att sköta kvalitetskontrollen: Vi granskar varandra. Seminarier, konferenser, disputationer, vetenskaplig publicering, tjänstetillsättningar och så vidare bygger alla på att det är forskarsamhället — dina kolleger — som utgör den bästa, pragmatiska måttstocken på kvalitet. (Dessutom fungerar kollegiegranskningen som en skyddsmekanism just mot styrning och inblandning från politiska, ekonomiska och religiösa makthavare.)

Kollegiebedömningen utgör också den bästa formen av uppföljning och utvärdering (som dessutom sker helt utan blankettfylleri). I dag tycks byråkrater och politiker tro att man kan höja kvaliteten i forskningen (eller kulturen, idrotten, biståndet) genom att kräva mer avrapportering från dem som utför projekten. De tycks utgå ifrån att avrapporteringen är kostnadsfri. Men varje timme jag lägger på sådana administrativa sysslor, är en timme jag inte lägger på att forska. Att höja avrapporteringskraven utan att på samma sätt höja anslagen till att sköta avrapporteringen stjäl pengar från den verksamhet man verkligen vill finansiera (och nej, att anställa byråkrater för att sköta avrapporteringen förvärrar bara problemen).

Projektiseringen gör också att politiker får mer makt att bestämma vad forskare ska forska på, utifrån politiska agendor. När pengarna knyts till vissa temaområden, medan man som forskare vet att de spännande fiskarna simmar i andra vatten, ställs man inför dilemmat att ljuga eller anpassa sig, eller både och. Vare sig lögnaktighet eller anpasslighet torde vara önskvärda laster att premiera hos forskare.

Innan kravliberalismen tog över svensk bildningspolitik brukade liberalismen summeras i ”frihet under ansvar”. Vad hände med den parollen?

Så tycker man inom kulturbranschen där kritiken mot ansökningsförfarandet är konstant. Kulturrådet/kulturförvaltningen har för många kriterier, fel frågor, för mkt byråkrati och för många krav.

Samma sak tycker man i biståndet. Sida/forumsyd/EU har för svåra ansökningshandlingar, ställer fel frågor, skapar för mycket byråkrati och ställer fel krav.

Samma sak gör uppenbarligen idrottsnämnden i Stockholm när det gälller stödet till Egalia. Vilket Mp har protesterat mot på ett humoristiskt sätt.
http://ingero.blogspot.com/2010/02/dagens-fru-talt.html

Alla tycker de/vi att grundstödet borde vara större, och beroendet av ansökningar mindre. Projektiseringen är ett hot mot verksamheten.

Men, om man har suttit på andra sidan, och fördelat pengar, är min erfarenhet att pappren blir så förfärligt mycket bättre om man ställer rätt krav (vilket självklart inte alla gör). Och att inte ha ordentliga tidskrav på resultaten är förödande för produktiviteten. En bra ansökan ger inte automatiskt bra bistånd/kultur/föreningsverksamhet (eller forskning antar jag dock utan erfarenhet). Men en dålig ansökan ger aldrig bra resultat, i alla fall har jag aldrig sett det.

Självklart skulle staten kunna skicka pengar till forskning utan krav. Men då skulle universiteten behöva skapa sina egna fördelningsrutiner, och även dessa skulle skapa en viss mängd, frågor/krav/byråkrati för annars skulle fördelningen garanterat bli orättvis utifrån ngt annat kriterium. Frågan är vilka rutiner man då skulle använda?

Att ställa rätt krav är att bry sig.