Världens rikaste U-land
Tåg på Oslo S.
Vad gör norrmännen med alla sina petrokroner, egentligen? Uppenbarligen investerar de inte i infrastruktur.
Att tala om Norge som den sista sovjetstaten har fler bottnar än Björn Rosengren förmodligen anade när han myntade uttrycket. Fyra exempel på stagnation:
- Vattenledningar: Folkhelseinstituttet varnar för att de dåliga vattenledningarna kan komma att orsaka sjukdomar. Av landets 47 000 kilometer vattenledningar lades 22 procent mellan 1941 och 1970, och uppgraderingen skulle ta 200 år om den fortsatte i samma takt som i dag. Eftersom ledningarna ofta går i samma kulvertar som avlopp kan tryckfall leda till att kloak tränger in i dricksvattnet. Under det senaste årtiondet har dåligt dricksvatten orsakat flera sjukdomsutbrott. År 2004 drabbades till exempel 2 500 bergensere av giardia.
- Vägar: Till och med Albanien – ett populärt riktmärke för skruttighet – har ett längre och snabbare motorvägsnät än Norge, som hamnar sist i en jämförelse av tolv europeiska länder. Visst, Norge är ett avlångt, glesbefolkat land med höga fjäll, men vägnätet har inte heller prioriterats politiskt.
- Järnvägar: Med en snittfart på 75 km/h (utan byte) hamnar Norge på tjugonde plats i en jämförelse över tåghastigheten i 27 europeiska länder. Med byte blir hastigheten än lägre (53 km/h), liksom placeringen på tjugofemte plats, snabbare än bara Turkiet och Albanien. Sverige ligger i samma jämförelse på femte plats, på 132 respektive 126 km/h.
- Internet: Tillsammans med Portugal, Schweiz och Spanien har Norge Europas dyraste bredband. Att vi som bor här betalar dyrt för låg hastighet beror på att det saknas infrastrukturell konkurrens, eftersom Telenors konkurrenter har satsat på att köpa sig tillgång genom Telenors nät, istället för att konkurrera med alternativ infrastruktur.
Rådgivende ingeniørers forening beräknar att det skulle kosta 800 miljarder kroner – nästan en hel norsk statsbudget – för att rusta upp offentliga byggnader, vägar, järnvägar, vatten- och avloppsnät och annan infrastruktur. Så hur kommer det sig att världens rikaste (eller andra-tredje rikaste) land inte klarar av att underhålla sin infrastruktur?
”Det finnes flere forklaringer på at det politiske systemet svikter når det gjelder å vedlikeholde det man har brukt milliarder på å bygge. Ei forklaring er at politikere synes det er mer stas å klippe snorer og legge ned grunnsteiner enn å pusse opp. En annen at regnskapssystemet i det offentlige bruker det såkalte kontantprinsippet, at alle utgifter kostnadsføres det året de bevilges og dermed belaster det årets budsjett tyngre enn det burde. Ingen av dem holder. Den viktigste årsaken er nok at både kommunestyrer, storting og regjering vil mer enn de egentlig har råd til. Hver ny reform koster varige, faste driftsutgifter. De eneste pengene det er mulig å «spare» for å få plass til noe nytt, er vedlikeholdsutgiftene. Inntil forfallet blir så stort at katastrofen er nær.”
Kanske är det just oljeboomen, känslan av att landet har hur god råd som helst, som förklarar varför Norge inte förmått underhålla och uppgradera infrastrukturen. Jag kilar ned till bokhandeln på Olaf Ryes plass för att se om de har Simon Sætres Petromania i hyllorna.
