Categories
Norge Politik stadsplanering

Cyklismens politik

Johannes Forssberg lyfte nyligen fram cyklismen som en liberal motkraft mot Stockholmsmoderaternas ohöljda bilism och Rasmus Fleischer manar till undervakningsaktivism mot billigisterna. Även här i Oslo pågår kampen mellan bilism och cyklism, men om möjligt än mer på bilismens villkor.

Vi lägger Oslos malätna lapptäcke till gatunät till listan över förfallande infrastruktur i oljeemiratet. Simen Sætre berättar i Petromania om oljerika norrmän som tycker att hålen i gatan inte gör något – de köper ju ändå ny bil vartannat år. Men för oss cyklister är hålen en dilemmatisk trafikfara: Försöker vi väja runt dem utsätter vi oss för bilmarodörerna.

Oslo Bysykkel
Oslo bysykkel. Trevligt inslag i en alltför anticyklistisk stad. Foto: Koolb.

Och cykelbanorna lämnar mycket att önska i en stad där det radikalbilistiska Fremskrittspartiets Jøran Kallmyr är byråd för miljö och samfärdsel.

Den bisarraste anticyklismen finner vi dock i Aften, konservativa Aftenpostens torsdagsgratis kvällsutgåva (som i övrigt gör förträfflig stadsjournalistik av lokalblaskan).

Blott 15 procent av cykelolyckorna i Oslo kan skyllas sammanstötningar med bilar, rapporterar tidningen – och hävdar att statistiken visar att cyklisterna är farligare för sig själv och sina omgivningar än de utskällda bilisterna. Tidningen kampanjar mot “råsykling” i staden och applåderar polisens kontroller för att bötfälla cyklister som kör mot rött.

Men i gårdagens Aften (ej på nät) skriver Morten Stige, ”syklist og bilist”, ett välformulerat inlägg om cyklismen i Oslo och högerpressens anticyklism:

“Både Aften og bilbrukere flest burde se at de 15 000 som velger å bruke sykkelen til jobben i stedet for bil bidrar vesentlig til framkommeligheten i byen for både biler og kollektivtrafikk. Det bør man huske når man som bilist blir oppholdt noen sekunder av en syklist som ikke akselererer like fort som bilen.”

”I København og Amsterdam har syklistene sin klare plass i trafikken og utmerket fremkommelighet. … I Oslo er situasjonen ganske annen. For det første mangler det effektive sykkeltraseer gjennom byen, for det andre er de som finnes jevnlig hindret av feilparkerte biler og fotgjengere. … Mangelen på sammenhengende sykkeltraseer er også årsaken til at det nesten er umulig å reise på tvers av sentrum på en effektiv måte uten å kjøre mot enveiskjöringer eller benytte fotgjengersoner. Hele tiden må sykkelen skifte mellom en plass i gangbanen og i kjørebanen.”

I Oslo får cyklister nämligen cykla på trottoarer och gågator. Det kan synas cykelvänligt, men är i själva verket en cykelfientlig idé. Trottoarcyklingspåbudet bygger nämligen på missuppfattningen att cyklister är som fotgängare.

Men skillnaden i snitthastighet är ungefär lika stor mellan fotgängare (ca 4 km/h) och cyklar (ca 12 km/h) som mellan cyklar och bilar (ca 45 km/h, kanske en överskattning i stadsmiljö). Nej, jag vill förstås inte se någon Scaft-tokig trafikseparering, men väl mer likvärdiga villkor för de tre trafikslagen, för som det är nu kommer cyklarna ständigt i kläm. Att främja cykling kräver i praktiken att tvinga bilarna maka på sig, sänka tempot och lämna utrymme för cykelbanor i vägbanan.

Trottoarcyklingen, däremot, är ett billigt alternativ för politikerna: De kan låta påskina att staden är framkomlig för cyklister – hey, ni får ju cykla på trottoarer och gågator! – utan att behöva satsa pengar på cykelbanor, utan att behöva provocera de röststarka bilisterna. Men det är just därför en dålig lösning, byggd på den bilistiska villfarelsen att cykeln inte är ett seriöst transportmedel.

Dessutom sänder den cyklisterna signalen att de är som fotgängare och därmed inte berörs av trafikregler för fordon. Inte konstigt då att man så ofta ser cyklister cykla mot rött och mot körriktningen på enkelriktade gator. Och som Stige påpekar gör bristen på cykelbanor dessutom att det ibland faktiskt är säkrare för cyklister att bryta mot trafikreglerna, än att vänta på grönt och försöka finna en plats bland bilar eller fotgängare.

Nå, cyklismens politik kan nog utvecklas ytterligare utifrån dess grundläggande intressekonflikt och maktasymmetri:

“bilen och cykeln kan vara jämställda lika lite som lejonet och antilopen kan vara det. Bilen har alltid makten, för den är störst och starkast.”

2 replies on “Cyklismens politik”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *