I dag är realisterna de konservativa cynikerna, glädjedödare mot alla försök att förändra den rådande världsordningen. Men de klassiska realisterna hävdade att globala reformer både var nödvändiga och önskvärda i det långa loppet, visar William Scheuerman i en färsk artikel. ((William Scheuerman (2010): ”The (classical) Realist vision of global reform”, International Theory, 2:2, 246-282.))
Reinhold Niebuhr, Hans Morgenthau, E.H. Carr, John Herz och Frederick Schuman – allihop trodde de att en annan värld är möjlig. Realismen förknippar vi i dag med en konservativ hållning, men dessa klassiska realister stod alla till vänster i politiken, även om de inte nödvändigtvis var marxister eller socialister. Och den tyska tradition dessa första- eller andragenerations tysk-amerikaner förde över Atlanten sprang ingalunda ur Bismarck eller Realpolitik, utan från Weimar-vänstern, medan Carr i Storbritannien inspirerades av den tyske kunskapssociologen Karl Mannheim. ((Både Schuman och Carr hade ödesdigra flörtar med Sovjetkommunismen.))
Frederick Schuman och Reinhold Niebuhr var båda överens om att andra världskriget visade på behovet av globala politiska reformer – frågan var bara hur.
Schuman hävdade att det moderna krigets hemskheter visade behovet av en ny global ordning som kunde slutgiltigt befria mänskligheten från den internationella anarkins plåga. Kapitalismen och dess teknologiska utveckling hade bundit samman världen i ömsesidiga beroenden, medan det existerande internationella systemet av konkurrerande stater hotade förinta det moderna livets sociala landvinningar. Därför, föreslog han, behövdes en transatlantisk, överstatlig federation – tullunion, gemensam valuta, medborgarskap – mellan USA och det brittiska samväldet.
Reinhold Niebuhr delade i stort Schuman’s problembild, men menade att Schuman försummade frågan om hur man skulle förhindra att en sådan överstatlig federation degenererar till tyranni. Inte heller förklarade han hur en sådan global federation skulle kunna uppstå ur den brutala internationella anarkins Realpolitik. Niebuhr delade den långsiktiga visionen om en världsfederation, men betonade att gemenskap måste föregå stat. Ändå lyckades han inte, menar Scheuerman, visa hur en sådan global gemenskap skulle kunna uppstå:
”As the Cold War unfolded, Niebuhr instead tended to defend the newly created United Nations against both excessively ’idealistic’ and ’cynical realist’ detractors as a sensible institutional compromise: while rightly challenging international anarchy, it also openly acknowledged the harsh realities of global power inequality and sensibly outfitted the great powers with special institutional privileges [but also] gave weaker states some rudimentary institutional devices in the General Assembly to check the great powers.” (257)
Även E.H. Carr var övertygad om att militära innovationer hade gjort den rådande världsordningen av suveräna nationalstater obsolet – frågan var bara vilket slags postnationell ordning som skulle ersätta den. Carr såg multinationella regionala eller kontinentala block som socialt, ekonomiskt och militärt hållbara enheter.
”As a long-term goal, world government might be desirable; in the short term it was misleading and potentially irresponsible.” (259)
Carr svarade också på den fråga Niebuhr lämnade hängande i luften: Funktionalistisk integration à la David Mitrany, snarare än rigida federala, konstitutionella strukturer, skulle sakta men säkert kunna skapa sociala och kulturella förutsättningar för postnationell global organisering, och kunde samtidigt förhindra global despoti och biverkningarna av konkurrensen mellan de regionala maktblocken:
”Yet the resulting ’multiplicity of authorities and diversity of loyalties’ might perform a favorable role in counteracting ominous trends toward excessive political centralization and perhaps even ’unmitigated totalitarianism’.” (261)
Hans Morgenthau menade att Carrs moraliska relativism hade gjort honom till en sorglig ”maktens utopist”. ((Förutom att Carr omfamnade appeasement och stormakternas expansionism, så besökte han också Sovjetunionen för andra gången 1937 – mitt under Stalins terror – och gillade vad han såg. Genom sin blåögdhet på Leningrads gator lär han ha kostat en rysk prins livet.)) Men i Politics among nations formulerar Morgenthau en vision av global reform snarlik Carrs (även om han inte delade Carrs övertro på rationalistisk, kollektiv samhällsplanering).
Hiroshima och Nagasaki visade det moderna krigets förödande potential, men en världsfederation var inte möjlig under den förestående framtiden, menade Morgenthau. Istället satte han sitt hopp till Mitrany: Staters samarbete i konkreta tekniska och ekonomiska frågor – ’low politics’ – skulle kunna skapa internationella organisationer som går på tvärs av territoriella gränser, och därmed också skapa multipla, överkorsande lojaliteter och rivaliteter: ((”Social cleavages and loyalties would have to be cross-cutting, impressing on political agents the basic ’relativity of their interests and loyalties’. This ’plural role of friend and opponent’ reduced the explosiveness of group conflict: a rival in one area might be an ally or friend in another.” (262) ))
”For Morgenthau, as for Carr, the central task facing global reformers was not the transfer of national sovereignty by means of constitutional formulas, but instead piecemeal reform, which gradually transferred the true seat of sovereign power.” (63)
John Herz, slutligen, kombinerar också realism och funktionalism, men han betonar problemen i internationella organisationer: De hade skapat en klass av byråkrater som visade tecken på särintressen och trångsynthet. ((Och medan Carr och Morgenthau tycks ha menat att funktionellt samarbete skulle skapa den sociala sammanhållningen som krävdes för en global politisk ordning, tycks Herz istället ha hävdat att den sociala sammanhållningen måste föregå funktionellt samarbete:
”Functionalism could only aid in the construction of global political order when ’based on a broader foundation of public support and public attitude.’ Yet this would necessarily ’depend on the emergence of a universalist ’groundswell’, form which the feeling for the necessity to act in a common world interest would impose itself with compelling force upon people and people’s minds.’”
))
I en andra vända kommer Schuman tillbaka och möter Niebuhrs kritik: (Global) gemenskap behöver inte föregå (global) stat; i själva verket förutsätter och stärker de varandra. Han noterar också att blockpolitiken hade blockerat funktionalistiska reformer: En världsfederation krävde en politisk viljehandling, ett högtidligt förbund.
Morgenthau lade också med tiden band på sin funktionalistiska entusiasm, med en skeptisk blick på Europa, och menade även han att här krävdes politisk vilja:
”If Europeans were in fact to exploit the fruits of supranational functional organization, the ’jump from national to European sovereignty must be made by an act of will’, an express political decision that alone would make it possible to coordinate the divergent political interests generated by functionalism and keep ’recalcitrant members in check’.” (268)
Så varför försvann världsreformismen från realismens agenda? Bovarna i dramat heter Henry Kissinger och, framför allt, Kenneth Waltz – två realister, likaledes av tysk-amerikanskt ursprung, som kom att sätta prägel på internationella relationer i båda dess betydelser. Waltz’ positivism och universalism kom att bli skolbildande med neorealismen, som gjorde maktbalansen till en empirisk lag i världspolitiken:
”In contrast to his predecessors, he [Waltz] presupposed as an unalterable fact of political life that international society must always remain deeply divided and thus politically violent.” (272)
De klassiska realisterna, däremot, såg den internationella anarkin som historiskt situerad, och kunde därmed ge en rikare förståelse av statssystemets sociala och sociologiska grundvalar, i kontrast med den lätt autistiska neorealismen men i likhet med till exempel dagens så kallade English School. ((Om Morgenthaus Standortgebundenheit, se Hartmut Behr & Amelia Heath, 2009: ”Misreading in IR theory and ideology critique: Morgenthau, Waltz and neo-realism.” Review of International Studies, 35, 327-349.)) Dessutom visar deras reformagenda, uppenbarligen, att de inte ryggade för normativa spörsmål.
Scheuermans läsning av klassikerna är ett uppfriskande bidrag till samtida debatter som omvärderar IR-teorins kanoniska sanningar. I dag förknippar vi global reformism och världsfederalism med liberala kosmopoliter, som ofta positionerar sig just i opposition mot realismen och mot ett mytiskt Westfaliskt statssystem, som de hävdar att vi har lämnat bakom oss. Samtidigt brottas de med samma problem som de klassiska realisterna: Hur ska en värld av stater kunna upphäva sig själv? Svaren de ger är ofta långt ifrån så raffinerade som de klassiska realisterna: Ofta hävdar kosmopolitiska reformister på en och samman gång både (a) att globaliseringen har urholkat suveräniteten till den grad där staten allt mer är obsolet och (b) att stater och deras egoistiska, trångsynta, okunniga ledare sätter sig på tvären mot nödvändiga kosmopolitiska reformer. Och det är ju något av en paradoxal slutsats, som tycks bekräfta att världen trots allt inte är så där våldsamt globaliserad som folk trodde på det glada 1990-talet, för i slutändan kokar upphävandet ned till just en politisk viljehandling. ((Jag skriver en del om den paradoxen i min doktorsavhandling. Vill du ha ett fysiskt ex, med hårda, svarta pärmar, skicka namn och adress via kontaktformuläret.))