Categories
Statsveteri

Neo-leninistiska skrivråd

Just nu sitter jag med Allen Buchanan & Robert Keohanes artikel om internationella institutioners legitimitet och klottrar marginalerna fulla med “who?” och “whom?” ((Allen Buchanan & Robert O. Keohane, 2006: The legitimacy of global governance institutions“, Ethics & International Affairs, 20:4, 405-437.))

Så skriver de till exempel att “there is agreement” om vilka de grundläggande mänskliga rättigheterna är. Ehum? Vem är det som håller med om det? Läser vi noga ser vi att de förmodligen syftar på “basic interest theorists of human rights”, men man behöver inte vara särskilt bevandrad i MR-filosofi för att veta att ganska många inte håller med den lilla klicken teoretiker om deras lista över mänskliga rättigheter. ((Se t ex Gourevitchs liberala kritik av denna Razianska rättighetsuppfattning: Alex Gourevitch, 2009: “Are Human Rights Liberal?Journal of Human Rights, 8:4, 301-322.)) Genom att dölja sig bakom en substantivering utan subjekt ger de intryck av att frågan om vilka som är de grundläggande mänskliga rättigheterna är okontroversiell, avklarad — vilket den förstås inte är. ((Konstigt nog, eftersom de också tycks se den ofrånkomliga oenigheten om grundläggande moraliska frågor som själva roten till legitimitetsproblemet.))

De skriver vidare att internationella institutioner “provide benefits that cannot otherwise be obtained.” Obtained by whom? Benefits for whom? För regeringar, individer, grupper? För vilka regeringar, individer, grupper? Och på vems bekostnad?

Tänk, exempelvis, på de internationella överenskommelser som syftar till att hindra irreguljär migration. De skapar säkert fördelar för regeringar i destinationsländer som inte vill utmana främlingsfientliga hemmaopinioner, liksom de kan skapa fördelar för regeringar i emigrationsländer som vill hålla sina medborgare i schack. Men för de potentiella migranterna skapar de tydliga, kännbara, ibland dödliga nackdelar, liksom för dem de lämnar kvar därhemma. En annan migrationsregim skulle kunna vända fördel till nackdel och tvärtom. ((Andrew Kuper lyfter fram detta exempel i en kritik av Rawls’ tvåstegsmodell i Law of Peoples, för att visa det uppenbara: att vi får olika utfall beroende på om vi sätter individer eller folk (stater) i den globala ursprungspositionen. Andrew Kuper, 2000: “Rawlsian Global Justice: Beyond the Law of Peoples to a Cosmopolitan Law of Persons”, Political Theory, 28:5, 640-74.)) Killar som Buchanan och Keohane torde ju vara välbekanta med den sortens invändningar.

Här ett till exempel: B&K reser en rad argument mot idén att global demokrati skulle kunna göra internationella institutioner mer legitima, och avslutar med att konstatera att “once it is understood that it is liberal democracy, […] that is desirable, the Global Democracy View seems even more unfeasible.” Med en alltmer ettrig rödpenna skriver jag i marginalen: Understood by whom? Desirable to whom? Unfeasible to whom? Ni hajar grejen.

Som vi ser är frånvaron av subjekt inte bara ett stilistiskt problem, även om det gör läsningen mer frustrerande än nödvändigt, utan också ett innehållsligt problem, som blir extra tydligt för bekännande kosmopoliter som Buchanan & Keohane. Kosmopolitiska tänkare skriver gärna i passiv form, utan att peka ut några subjekt, noterar Saladin Meckled Garcia, och hävdar att en rättviseteori är ofullständig om den inte visar vem som är föremål för dess principer och plikter:

“cosmopolitans [tend] to express their views in terms of principles without explicitly specifying a subject—an agent and sphere for the principles […]. This is quite evident in the insistence by many cosmopolitans on discussing aims and principles in the passive voice. […] there is no default position on this matter, and any theory of justice must specify, and justify, which subject has the relevant responsibilities. Without a plausible subject any putative principles are in fact incomplete. ((Saladin Meckled-Garcia, 2008: “On the Very Idea of Cosmopolitan Justice: Constructivism and International Agency”, Journal of Political Philosophy, 16:3, 245–271.))

Under den obesvarade frågan vem?” tycks B&K glida mot vad David Long kallar “liberalism per analogi”, som ställer stater i samma relation till internationella institutioner som individer till staten. I en sådan stats-centrisk internationell teori blir människors frihet på sin höjd ett sekundärt motiv. Därför tycks den också svår att förena med kosmopolitismens radikala normativa och metodologiska individualism. ((David Long, 1995: “The Harvard school of liberal international theory: a case for closure”, Millenium: Journal of International Studies 24:3, 489-505.))

I Philosophy and real politics lyfter Raymond Geuss fram Lenins fråga “Who whom?” som en av de tre centrala frågor vars svar utgör det politiska. ((De andra två är Nietzsches om prioriteter, preferenser och timing samt Webers om legitimitet.)) Geuss kallar sin politiska realism för neo-leninism, i vilket han dock inte lägger mer Lenin än han lägger Kant i den neo-kantianism han kritiserar. Hur som helst:

“Lenin defines politics with characteristic clarity and pithiness when he says that it is concerned with the question that keeps recurring in our political life: “Who whom?” What this means in the first instance is that the impersonalised statements one might be inclined to make about human societies generally require, if they are to be politically informative, elaboration into statements about particular concrete people doing things to other people. The sign in the Underground that reads, “Non-payment of fare will be punished” means that a policeman may arrest and fine you if you fail to buy a ticket; “Unemployment has risen by x percent” means that certain people who have control of particular economic organisations have done something concrete, terminated the employment, of certain other people.” ((Raymond Geuss, 2008: Philosophy and real politics. Princeton: Princeton University Press, p. 23f))

Geuss spinner också loss på Lenins ‘partiskhetens princip’ (eller vad den nu kan tänkas heta på svenska): Varje teori är partisk och att utveckla och försvara en politiska teori är i sig en handling. För att tala med Carr: “Political thought is itself a form of political action.” Därför bör vi också ställa Lenins fråga till vårt eget teoretiserande, om inte annat så för att gardera oss mot invändningen att vår teori är blott ideologi, istället för att bjuda in den, som B&K. ((J. L. Richardson, “The ethics of neoliberal institutionalism” pp. 222-33 in The Oxford Handbook of International Relations edited by C. Reus-Smit & D. Snidal (Oxford: Oxford University Press, 2008).))

Så mitt skrivråd för dagen blir: Skriv som, eller i alla fall med, Lenin!

One reply on “Neo-leninistiska skrivråd”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *