Att vädja är att bry sig

Vi gillar också att här finns en fin bokhandel: Tronsmo, en av de bästa i Norden (vilket, det medges, också säger en del om hur blygsam konkurrensen är). På deras bakgårdssalg i lördags fick jag med mig den italienske filosofen Danilo Zolos Victor’s Justice: From Nuremberg to Baghdad (Verso, 2009). Jag måste läsa de cyniska, konspiratoriska och Schmitt-förgiftade realisterna emellanåt för att inte själv bli sådan. Ett intellektuellt vaccin, för att tala smittontologiska.

Men jag hittade också Arkitektur og sosiologi i Oslo: En sosio-materiell fortolkning (Pax, 1998), där sociologen Dag Østerberg analyserar Oslo ur just ett materiellt, snarare än rumsligt, perspektiv, som utgår från de materiella omgivningarnas motstånd och förtätningar, snarare än rörligheten i rummet. Mycket vatten har hunnit rinna under Akerselvas broar sedan han skrev boken, men den torde likväl vara intressant att lägga jämsides vad våra nymaterialistiska vänner skrivit om Göteborg. Återkommer.

Men där fanns också en charmig liten passus om skillnaden på krav och uppmaningar:

“Sartre skiller (etter Bergson) i sin etikk mellom henstilling og krav: Den som retter en henstilling eller ‘appell’ til andre, kaller på deres frihet, på vegne av sin egen. Når jeg henstiller om noe, stiller jeg de andre fritt til å imøtekomme eller avslå min appell. De skal kunne si ja eller nei, uten at min egen frihet skades av den grunn. Det er en moralsk situasjon, fordi den er dannet ved gjensidig anerkjennelse av friheten hos den andre. [… Habermasianskt intermezzo …]

Den som stiller krav, godtar tvert om ikke at kravet ikke etterkommes. I won’t take ‘No’ for an answer. Kravet forutsetter at den det stilles til, ikke fritt beslutter seg til å si ja. Det ska ikke være noe valg, den minste nøling er tegn på ulydighet, altså på en oppsetsig frihet som ikke har underkastet seg fullstendig. Den som stiller kravet er heller ikke åpen for å forandre seg. Ordvalg og tonefall, budskapets form – rekommendert brev, oppslag – tilkjennegir en fast hensikt, en ubøyelig vilje og overbevisning. Den som stiver seg opp på denne måten, fornekter sin egen frihet, som innebærer å kunne forandre seg. Kravet bryter dermed med frihetens og fornuftens kommunukative situasjon, det er ufrihetens og ufornuftens form for kommunikasjon.” (71f)

Nå, kravretoriken har kanske haft sina valsomrar, men distinktionen mellan ultimativa krav och vädjande uppmaningar påminner om det stötande i kravretoriken som den kom till uttryck i både inrikes- och utrikespolitik. Den förnekar en av de liberala kärndygderna: En ömsesidig ödmjukhet och öppenhet, inte bara för att den andre kan ha något vettigt att komma med, utan för att man själva kan ha fel. Att behandla varandra som förnuftiga, autonoma varelser. Vart tog den vägen?