Det kompakta samförståndet

På min väg till jobbet korsar jag de citat som har lagts in i trottoarerna längs den väg Henrik Ibsen dagligen traskade från sin lägenhet bredvid slottsparken ned till lunchen på Grand Café, mitt på Karl Johan. Vid universitetet lär Ibsen ha stannat för att ställa sitt fickur efter klockan i fönstret till Domus Academica (i folkmun Urbygningen). Och där, passande nog, finns i dag ett kärnfullt citat från Dr. Stockmann i En folkefiende: ”Sannheten og frihetens farligste fiender i blant oss, det er den kompakte majoritet.”

Citatet skulle kunna tjäna som motto för ett papper jag skrivit tillsammans med Henrik Friberg-Fernros, där vi påvisar en paradox i deliberativdemokratisk teori: Å ena sidan är målet för deliberativa samtal att komma överens i samförstånd. Å andra sidan, om parterna väl når samförståndsmålet, vad händer då med förutsättningarna för att fortsätta deliberera? Vi för fram både teoretiska och empiriskt grundade skäl för att anta att samförstånd försämrar villkoren för rationell åsiktsbildning över tid, drar upp riktlinjerna för att undersöka paradoxen empiriskt samt diskuterar dess normativa följder. Pappret ”The consensus paradox: Why deliberative agreement impedes rational discourse” är en första grov skiss för att göra något publicerbart av en projektansökan, så vi tar tacksamt emot kommentarer.

En av de litteraturer som vi åberopar för att hävda att samförstånd kan leda till sämre politiska samtal över tid är Solomon Aschs klassiska konformitetsexperiment. Efter att testledarens hemliga kumpaner enhälligt avgivit ett felaktigt svar på en enkel, uppenbar fråga (som att matcha linjer efter längd), så tenderade testpersonerna att svara fel — och alltså förneka sina egna sinnesintryck hellre än att gå emot ett kompakt samförstånd. Senare har Aschs experiment upprepats i andra länder och de står sig väl, utan stora skillnader mellan nationer.

En liten skillnad är dock att de som lever i individualistiska kulturer är mindre benägna att säga fel och vika sig för majoriteten, än de som lever i konformistiska kulturer. Så visar sig till exempel amerikaner böja sig för samförståndet mer sällan än japaner, och fransmän mer sällan än norrmän.1

Ibsen kände sitt folk.

Noter

  1. Experimentet har blivit en klassiker och refereras här och var, till exempel i: Cass Sunstein. Why societies need dissent. Cambridge, MA: Harvard University Press, 2005, s. 18f.[]

4 thoughts on “Det kompakta samförståndet

  1. Amanda lövkvist

    Nu är det naturligtvis stor skillnad på hur åsiktsbildning sker i en demokrati och i en diktatur, men jag läste nyligen om Dostojevskijs försvarstal 1849. Han var åtalad för att ha deltagit i en cirkel, och blev dömd till döden, men blev senare benådad.

    På den tiden fanns det två debattarenor i Ryssland: det fanns salonger och det fanns cirklar. I salongern fanns kvickheterna och den ömsesidiga förståelsen, humor och självdistans. I bland kanske det som sas i salongerna balanserade på gränsen till det farliga och samhällskritiska. I cirklarna däremot, om man skall tro Dostojevsikj beskrivning av cirkeln, fanns de grälsjuka och störigt pretentiösa, som ständigt diskuterade och aldrig kom fram till något. Jag försökte sätt mig själv i den tiden och tänkte efter, vilken krets skulle jag vilja umgås i. Jag skulle nog tycka att de var pretentiösa och jobbiga i cirklarna, verklighetsfrämmande och att de aldrig kom fram tillnågot. Det var säkert mer intellektuellt tillfredställande att hänga i salongerna. Men nu, med perspektiv – varifrån kom de idéer som verkligen fick betydelse för samhällsutvecklingen och för litteraturen? (kankse inte så bra samhällsutveckling, men väldigt bra litteratur)
    Dostojevskij beskriver i sin försvarsskrift dispyten som något som har ett värde i sig. Det är något av en paradox, när han säger att man endast genom dispyten kan finna sanningen, samtidigt som har hävdar att dispyten aldrig klaras ut, aldrig leder någon vart.

    Kapitlet i Per-Arne Bodins bok ”Kyssen i Ryssland”, som handlar om detta är jätteintressant.

  2. Johan Post author

    Tack för tipset, Amanda! Det låter som en poäng väldigt snarlik vår. Har du möjlighet att skanna och mejla kapitlet?

  3. Pingback: Ny artikel om konsensusparadoxen | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *