Post human rights

Idén om internationella mänskliga rättigheter har en historia. Och då menar jag inte den ärorika historia vi skriver tillbaka till Moses stentavlor, Cyrus cylinder och ahimsa, eller till naturrätten, franska revolutionen och kampen mot slaveriet, utan en betydligt kortare historia.

Huruvida historien börjar under andra världskriget, när mänskliga rättigheter out of the blue skrivs in i den nya världsordningen, som Mark Mazower hävdar, eller först 1977, när Jimmy Carter lyfter upp dem i sitt installationstal och Amnesty International tilldelas Nobels fredspris, vilket Samuel Moyn påstår — ja, därom tvistar historikerna, som först på senare tid börjat ta sig an denna de mänskliga rättigheternas historia.

Men betyder det också att de mänskliga rättigheterna är historia? Moyn hävdar att den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter redan har nått sin kulmen, vilket han illustrerar med att mänskliga rättigheter inte spelar någon större roll vare sig i Obamas retorik eller utrikespolitik, kanske för att Bush kramade ihjäl dem i sitt korståg mot terrorismen. Men jag tror det finns mer djupgående skäl än de politiska till att MR-diskursen i dag tycks på dekis.

Den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter är också historisk — i betydelsen situerad i tid och rum — om man ser till det samhälle rättigheterna beskriver. Ta till exempel den ibland förlöjligade rätten till reglerad arbetstid och regelbunden, betald semester, som slås fast i artikel 24 i FN:s universella deklaration. En sådan rättighet förutsätter ett samhälle där fasta, avlönade anställningar är en dominerande praktik i arbetslivet, och skulle förmodligen te sig irrelevant i ett samhälle där exempelvis merparten av befolkningen är självförsörjande bönder, vilket var fallet för inte så längesedan även där vi bor.

Och kanske har vi redan lämnat den historiska parentes där lönearbete var den dominerande försörjningen. Oavsett utbildningsnivå finner sig allt fler människor jobba i olika former av tillfälliga anställningar – som frilansar, som uthyrda av bemanningsföretag, som obetalda praktikanter, som avlönade efter prestation, per provision och bonus, som papperslösa daglönare, eller som finansierade av tillfälliga projektmedel. För oss som jobbar på det sättet kan rätten till reglerad arbetstid och regelbunden betald semester framstå som närapå lika främmande som för dem som ett par generationer tidigare var självförsörjande jordbrukare. Ett privilegium från en svunnen tid.

Vilken typ av samhälle, och vilket slags människor, tar sig de mänskliga rättigheterna an, så som de kommit att institutionaliseras? Läser man deklarationer och konventioner som slår fast mänskliga rättigheter, som FN:s allmänna deklaration eller Europakonventionen, framstår de som hemskt Foucaultska. De håller upp en anständighetsstandard för det disciplinära samhällets institutioner: För familjen, skolan, regementet, fabriken, fängelset, sjukhuset, och så vidare, samt, för den delen, bekännelsen, och ankrar alltihopa i en rättsordning (nå, jag är inte mycket till Foucault-exeget – kopplingarna kan säkert utvecklas). I disciplinsamhället kontrolleras individers kroppar genom de disciplinära institutionernas avgränsningar.

Kanske kan man säga att MR-konventionerna syftar till att disciplinera det disciplinära samhällets institutioner, mest uppenbart så de rättigheter som har att göra med rättsskipning, bestraffning, fängslande, tortyr och dödsstraff. Ingen ska utsättas för den sorts skändning som kungamördaren Damiens fick genomlida, medan de hårt reglementerade dagliga rutinerna i 1800-talets ungdomsfängelse tycks helt okej i termer av mänskliga rättigheter.

Man skulle ju kunna tro att det slutar där — att de mänskliga rättigheterna, liksom Foucault, beskriver det moderna samhälle vi lever i nu. Men får man tro Deleuze och hans anhang är det disciplinära samhället redan historia, på samma sätt som det en gång ersatte suveränitetssamhället:

”For example, think of the factory as a mold and wages as a control. In recent times the priority of the factory has been replaced by the priority of the the corporation, which is much more abstract and mythical. The corporation brings much more subtle methods of control, implemeting new methods of wage control (the merit bonus, for exmaple) that require continuous monitoring of wage related variables. In the era of the discplinary society, the factory was more stable and the laboring force formed a single cohesive body that could be mobilized for mass resistance. By shifting to the corporation as a mold individuals are set against each other, in competition, and are divided by such strategies as paying people according to the corporate judgment of their merit. Whereas in the past, people psyches were cast in the relatively stable enclosure of the school education, now there is perpetual training within the corporation especially since ongoing education is required for continued employment.”

Skiftet är inte nödvändigtvis till det bättre eller sämre:

”This shift to a society of control is not inherently better or worse than the prior societies. All three kinds of society (disciplinary, sovereignty, and control) have both liberating and enslaving forces that confront one another. Nevertheless, the forces that fight the enslaving forces are facing new means of control and need to discover new weapons.”

För att tydliggöra kontrasten mellan övervakningslogikerna plockar Chris K och Kalle P upp Delandas distinktion mellan panoptikon och panspektron, medan Monki låter järnvägsstationen och flygplatsen illustrera skillnaden.

Deleuze menar att skiftet från disciplin till kontroll accelererar redan vid slutet av andra världskriget – ett disciplinsamhälle var redan då vad vi inte längre var. Så vad betyder i så fall ett sådant historiskt skifte för den politiska idén om internationella mänskliga rättigheter?

Givet att MR-praktiken är fokuserad på disciplinära institutioner, förvånar det inte att den är påtagligt blind för kontrollsamhället. De mänskliga rättigheter, till exempel, som under vissa villkor garanterar individer rörelsefrihet, skulle kunna vara fullt kompatibla med de nya, panspektriska formerna för kontroll och övervakning som vi underställs i kontrollsamhället, ”where citizens are disciplined through real-time monitoring of their behaviors as they move with apparent freedom through space.”1

Ett enkelt sätt att ta oss ur gungflyt skulle vara att säga att visst, MR-dokument speglar förstås den tid i vilken de har skrivits — vilket bara talar för att stater, domstolar, aktivister och andra involverade, institutionaliserade aktörer måste tolka och tillämpa dem dynamiskt, utifrån kontexten, snarare än bokstavligt (för även om amerikanska presidenter inte längre talar om mänskliga rättigheter så står ju det institutionella ramverket kvar, och lever sitt eget förunderliga liv). Eller så kanske man kan tycka att det här bara är en fråga om att uppdatera MR-konventionerna löpande, infoga nya rättigheter och utrangera dem som tiden har sprungit ifrån.

Nå, inte ens i praktiken torde det vara särskilt lätt. Och jag anar att problemet går djupare än så. En spaning gäller nätpolitiken, där MR-aktivismen har varit påtagligt frånvarande och där mänskliga rättigheter, som individens rätt till integritet och privatliv, tycks bjuda ett tämligen tamt, eller till och med missriktat, försvar mot akronymer som FRA, Acta, Ipred, DLD, etc. Varför skulle inte staten få veta allt det du frivilligt berättar för Facebook? Och om nätvaron exemplifierar just skiftet till kontrollsamhället inte bara i övervakningstekniker, utan också i termer av de mänskliga subjekt som konstitueras genom övervakningen, torde MR-tänkets praktiska irrelevans bli alltmer akut även på andra områden.2 Som Vicki the Robot säger:

”Big Brother is not using human eyes anymore. He is using a supercomputer. Big Brother is not interested in watching your body. He is interested in the associations that make you what you are. He is interested in understanding what you will do next. He is interested in knowing you better than you know yourself.”

Man kan änna befara att mänskliga rättigheter är som Richard Stallmans fyra friheter: Öppen källkod-program (förlåt, fri programvara, för att vara RMS-PK) må vara på väg att vinna slaget om våra persondatorer, men när allt mer av vår skärmtid skiftar till webben, och dess centraliserade applikationer, blir Stallmans fyra friheter en uppförandekod för en historiskt överspelad teknologisk fas.

Frågan blir då vad vi ska göra med den progressiva moraliska energi som fått sitt utlopp i idén om internationella mänskliga rättigheter under de senaste 30 åren. En sak är säker, skriver Moyn:

”the lesson of the actual history of human rights is that they are not so much a timeless or ancient inheritance to preserve as a recent invention to remake – or even leave behind – if their program is to be vital and relevant in what is already a very different world than the one into which they exploded.”

Eller för att tala med Deleuze:

”There is no need to fear or hope, but only to look for new weapons.”

Noter

  1. N. Katherine Hayles, 2009: ”Waking up to the surveillance society”, Surveillance & Society, 6(3): 313–316.[]
  2. Gissar att Christopher skriver om detta i Det nätpolitiska manifestet, men i flyttröran hittar jag det tyvärr inte…[]

RSS 2 kommentarer till ”Post human rights”

1. Efter MR-kulmen | Mothugg 2010-12-27 13:19

[...] runt med Google’s Ngram Viewer – och fick en fin illustration till Samuel Moyns tes att MR-diskursen sköt fart i mitten av 1970-talet och nådde sin kulmen runt millennieskiftet. Sedan dess har intresset för mänskliga rättigheter falnat, i alla fall i de böcker som ingår [...]

2. Det är den nationella politiken, pucko | Mothugg 2012-03-12 14:49

[...] ursprung inom FN-systemet, menar Donnelly. Dessutom har MR-politiken i Nordamerika och Europa, som uppstod först med Carters MR-kampanj i mitten av 1970-talet, tenderat att fokusera på MR i andra delar av värrlden och västerländska regeringars möjlighet [...]

Kommentera

Trackback-URI för detta inlägg.


Obligatoriskt


Obligatoriskt, visas inte



Och du är?

Mothugg är Johan Karlsson Schaffer. Jag skriver om politik. Läs mer…

Sök

Sök Mothugg

Nya inlägg

Nya kommentarer

  • sjællæningen: hmm det ubehagelig læsning, syntes...
  • Johan: @Therese: Ja, det är väl inte i första hand för...
  • Therese: Helt allvarligt . Visst jag förstår och tycker...
  • Magnus: 3 inspirerande filmer. Ser fram mot premiären av...
  • JLR: Habermas var berömd och uppskattad för flera...

Populära inlägg

Kategorier

Knuffslem

RSS Nytt på NPPR.se

Vid den här tiden