Berman, socialdemokratin och statens bortdöende

I morgon tänkte jag gå och lyssna på Sheri Berman som håller ett föredrag uppe på Blindern utifrån The primacy of politics: Social democracy and the making of Europe’s twentieth century (Cambridge UP, 2006).

Berman driver tesen att socialistpartier i Tyskland, Frankrike och Italien var splittrade mellan å ena sidan ortodoxa, dogmatiska gammelmarxister, som ville sitta på åskådarläktaren och låta kapitalismen braka samman av egen kraft, som teorin förutsåg, och å andra sidan revisionister, som ville använda den borgerliga staten och den framväxande demokratin för att driva en progressiv, socialistisk politik (därför politikens, och inte ekonomins, primat).

I Sverige, däremot, dominerade de extremt pragmatiska reformisterna redan från början inom SAP. De samarbetade med liberaler i rösträttsfrågan och anammade på 1920-talet tanken om nationen (folkhemmet), istället för att avfärda den, som en del systerpartier på kontinenten gjorde. Som en följd av dessa ideologiska vägval beredde de dogmatiska bänknötarsocialisterna i Tyskland, Italien och Frankrike också vägen för fascismen.

Historien är känd, men Berman är en god berättare. Förbryllad blir jag när Berman diskuterar vilka lärdomar dagens socialdemokrati skulle kunna dra av hennes historieskrivning. Berman är uttryckligen kritisk mot den Giddenska tredje vägen-socialdemokratin, och skisserar ett annat alternativ.

För det första, hävdar hon, tydligen inspirerad av globaliseringsteoretiker som David Held, att socialdemokratin nu måste använda sig av internationella institutioner som IMF, Världsbanken och EU för att bedriva socialdemokratisk politik, eftersom staten inte längre har den autonomi och handlingsförmåga den en gång hade.

”to the extent that the nation-state — the instrument that social democrats have traditionally relied on to manage capitalism — has lost some of its autonomy and power, social democrats must now shift their attention to the international arena. … there are international organizations that could be pressed into service, if social democrats concetrated their intellectual and political firepower on doing so.” (214)

För det andra, hävdar Berman, måste socialdemokratin finna en annan gemenskap att appellera till än nationen, eftersom invandring och mångkultur gör att de inte längre kan bygga folkhem på en exkluderande Blut und Boden-gemenskap. Istället ska socialdemokratin bygga en inklusiv värdegemenskap kring värden som jämställdhet, tolerans och demokrati.

”In an increasingly diverse Europe, basing a call for social solidarity on shared ethnic or religious background is no longer a viable or attractive strategy. Social democracy’s refashioned communitarian appeal will therefore have to be built on more inclusive grounds — namely, shared values and responsibilities.” (215)

Här tänker jag: Borde inte slutsatserna vara de rakt motsatta?

För det första: Ryktet om kapitalismens undergång och att nationalstaten skulle vara överspelad är lika överdrivna i dag som kring sekelskiftet 1900. Den tidens ortodoxa gammelmarxister är slående lika 1990-talets globaliseringsteoretiker, men de som predikade statens nära förestående bortdöende hade ju fel, på 1890-talet som på 1990-talet.

För det andra: Framgångarna för högerradikala partier runt om i Europa — senast i Sverige — demonstrerar att nationen, folket, fortfarande är en kraftfull idé för politisk mobilisering. Dessutom kan ju förment postnationella värdegemenskaper vara nog så exkluderande som de nationella: Invandrarna måste ta till sig svenska värderingar, om demokrati, jämställdhet och jämlikhet.

Istället tvingas Berman slå knut på sig själv för att undvika den slutsats som borde vara den mest uppenbara: Att socialdemokratin måste återvända till staten och nationen — och upprepa den svenska socialdemokratins framgångsrecept för ett sekel sedan. Är inte det den rätta lärdomen att dra av The primacy of politics?

Kanske har hon omvärderat sin slutsats i de artiklar hon publicerat sedan boken. Jag hoppas hur som helst få svar på frågan i morgon.

5 thoughts on “Berman, socialdemokratin och statens bortdöende

  1. Erik

    Men ”borde” skriver du utifrån att socialdemokratin borde vilja ha makten tillbaka, i betydelsen äga majoriteten i beslutande församlingar. Men man kan ju tänka sig att man som socialdemokrat inte tycker att det räcker, utan att man också måste omformulera den debatt som sätter ramarna för vilka beslut man kan fatta i parlamenten.

    Det som föregick Giddens tredje väg, och sedemera socialdemokratins förlust av den politiska makten var att man inte lyckades behålla problemformuleringsmakten. Den tidigare avancerade analysen under reformismen i början av 1990-talet, skalades av till klyschor och banala förklaringsmodeller som: ”Är det inte bättre att sjuksköterskor samarbetar än att konkurrerar?” osv.

    Anta däremot att Berman – jag har dock ingen aning eftersom jag inte läst – skulle vilja bidra till en modern socialdemokrati som förändrade världen, vilken slutsats skulle hon komma till då?

  2. Pingback: Vart går de gröna? « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Bortom fundis och realos « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Postmaterialismens tidevarv « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Benhabib om den internationella MR-regimen | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *