Staden som verktyg för uppror

Det har sagts och skrivits mycket, mestadels urbota fånigt, om Twitters och Facebooks roll i upproren i Tunisien och Egypten. Polis rapporterar om ett annat verktyg som varit centralt i demonstrationerna i Kairo: Staden.

Vi tenderar att se staden som upprorens scen, där aktörerna — demonstranter, polisen, armén — spelar upp sitt skådespel, speglad i de så kallade sossejala medjernas sajberspejs. Men Danya Al Saleh och Mohammed Rafi Arefin vänder på frågan och frågar istället:

“How has the city itself become a tool of rebellion?”

Deras analys visar hur Kairos moderna stadsplan, modellerad efter det haussmanniska Paris, medför både möjligheter och begränsningar. Jämfört med en medeltida rutnätsstad tillåter de pampiga boulevarderna — veritabla paradgator — hundratusentals demonstranter att samla sig, samtidigt som de också ger piketbussar och tanks manöverutrymme.

Många har nog också funderat kring vad som sas i moskéerna på fredagsbönen — och därmed missat att mediet är budskapet. Moskéerna erbjöd ett decentraliserat nätverk för informationsspridning och organisering:

“On the night of Thursday the 27th and early on Friday, Internet access and mobile service were switched off. Without such means of communication, how would a city of 8 million people know when and where to meet?

Nicknamed the city of a thousand minarets, Cairo itself offered protesters a thousand places to meet at a weekly specified time. Midday prayer on Friday, a grassroots organizer’s dream, required no text message or Facebook event pages. And so it was in Cairo’s mosques—some of which predate the Ottoman era—where the fourth “Day of Anger” began.”

Inte helt olikt Opp, Voss & Gerns poäng om måndagsdemonstrationerna i Leipzig 1989:

“Leipzig had a clearly defined city center consisting of Karl-Marx-Platz and its adjacent streets. If one wanted to meet someone without an appointment, one would just go there. At what time would people go? Leipzig citizens knew that peace prayers took place every Monday from 5 to 6 p.m. in the Nikolai Kirche, which is close to the Karl-Marx-Platz. The citizens knew about the peace prayers through word-of-mouth communication and the Western media. It was also well known that at least some of those individuals attending the peace prayers would go to Karl-Marx-Platz after the prayer service. Citizens of Leipzig also knew that those attending the peace prayers were critical citizens. Thus, if people who were critical of the SED regime wanted to meet up with like-minded individual, they would either attend the peace prayers on Mondays or go near the Nikolai Kirche at about 6 p.m.” (198)

Åter till Kairo: Inför fredagsbönen tycks också ha distribuerats en bruksanvisning till hur staden kan användas i upproriska syften. Manualen uppmanar folk att kopiera och sprida den, men — ironiskt nog — inte på Twitter och Facebook:

“Please distribute through email, printing and photocopies ONLY! Twitter and Facebook are being monitored. Be careful not to let this fall into the hands of the police or state security.”

Nå, läs rubbet!

3 thoughts on “Staden som verktyg för uppror

  1. Pingback: Grönsakshandlaren som slutade att foga sig | Mothugg

  2. Pingback: Vem blir Grönsakshandlaren i Havanna?

  3. Pingback: Enzensberger om Heta linjen-upploppet 1982 | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *