Från inrikes till utrikes

Jag tog en kaffe på Baker Hansen med Powell & Mitchell, som undersöker varför vissa stater är mer villiga att acceptera den internationella domstolens (ICJ) jurisdiktion än andra.1

Deras tes är att staternas rättstradition — civil law, common law och islamic law — påverkar hur de förhåller sig till ICJ, utifrån en teori om att internationell rättskipning underlättar samarbete bland annat genom att konstruera fokuspunkter och signalera information. Deras empiriska analys visar bland annat att civil law-stater är mer benägna än de andra att acceptera ICJ’s jurisdiktion.

Artikeln visar på fruktbarheten i att kombinera rättsvetenskaplig kunskap med samhällsvetenskapliga teorier och metoder. Några funderingar, dock, rör deras teori, som, för det första, tycks bygga på en bedräglig domestic analogy: Att en stats inhemska rättsprinciper också är dess internationella. Måste det vara så?

P&M nickar till liberal preferensteori, som  i sina olika varianter utgår ifrån att staters inhemska egenskaper påverkar deras internationella beteende: att staters politiska institutioner (republikansk liberalism), deras ekonomiska strukturer (handelsliberalism) och deras kulturella värdesystem (ideationell liberalism) påverkar hur de beter sig på den internationella arenan. Man kan läsa P&M som en fjärde liberal hypotes om rättslig liberalism: Statens inhemska juridiska traditioner och institutioner påverkar dess beteende i internationella rättsinstitutioner. Inte så dumt.

Artikeln tycks emellertid bygga på att översättningen från inrikes till utrikes — från inhemsk rättstradition till utrikespolitisk rättspreferens — sker per analogi: Så som i staten, så ock i det internationella. Men till skillnad från dess mindre sofistikerade föregångare utgår liberal preferensteori inte från att inhemska ekonomiska, politiska och kulturella strukturer per automatik översätts i en analog internationell preferens.

Stabila demokratier kan t ex antas vara mer skeptiska mot oberoende internationella människorättsdomstolar än vad nyblivna demokratier är, som vill gardera sig mot inhemsk reaktionism. Eller, som ett annat exempel, ta det socialdemokratiska Sverige: koordinerad marknadsekonomi på hemmaplan, frihandelsvurm på bortaplan — där det ena mycket väl kan tänkas följa av det andra. På samma sätt kan man förstås inte ta för givet att en stats inhemska rättsnormer (stare decisis, bona fides, pacta sunt servanda) direktöversätts till en motsvarande folkrättslig preferens i utrikespolitiken.

P&M anför t ex skillnaden i kontraktsrätt mellan de tre systemen, och hävdar sedan att ”The same contractual design should carry over from the domestic to the international realm” och ”there are significant institutional differences between civil, common, and Islamic law systems that influence both the frequency and design of interstate contracts.”

Men hur sker den påverkan? Varför, exempelvis, skulle en stats idéer om hur folkrättsliga avtal bör se ut följa direkt från dess inhemska tradition för civilrättsliga avtal? Det närmsta M&P kommer en mekanism som kan förklara hur översättningen från inhemskt rättssystem till folkrättslig preferens är påståendet att ”most interstate contracts are governed by a variety of legal principles and are often negotiated by lawyers.” Även om P&M påvisar starkt stöd för sina hypoteser återstår det förstås att visa mekanismer för hur översättningen från inrikes till utrikes går till. Att bara peka till att folkrättsjurister fått landets inhemska rättstradition med skolningen tycks bara vara ett embryo till förklaring.

För det andra borde man också väga in kontextuella faktorer och systemiska effekter. P&M noterar t ex att världsdomstolen till stor del präglats av att civil law-systemen dominerade när den kom till. Men sedan 1920 har civil law-systemens andel av staterna minskat från 78 procent till drygt 50 procent, medan de övriga rättstraditionerna har ökat i motsvarande grad. Den kontextuella förändringen skulle ju kunna tänkas påverka både interaktionen mellan staterna och med domstolen, på samma sätt som varianter av demokratisk fred-teori förutsäger att den parallella ökningen i antalet och andelen demokratiska stater också borde ge systemiska effekter. P&M indikerar att ICJ har närmat sig common law-systemen, samtidigt som common law-systemen blivit mer lika ICJ:s praktik, men jag tror här finns en större poäng att undersöka. För att citera Moravcsik:

”according to liberal theory the expected behavior of any single state — the strategies it selects and the systemic constraints to which it adjusts — reflect not simply its own preferences, but the configuration of preferences of all states linked by patterns of significant policy interdependence.”2

En annan kontextuell förändring som skulle kunna tänkas spela betydande roll är att antalet internationella domstolar har exploderat under de 90 år de undersöker. I dag finns mer än 20 permanenta internationella domstolar och tribunaler och ytterligare ett 70-tal internationella institutioner som utövar domstolsliknande funktioner. Torde inte den pågående domstolifieringen av internationell rätt också påverka staters benägenhet att acceptera ICJ’s jurisdiktion?

Noter

  1. Powell, Emilia Justyna, and Sara McLaughlin Mitchell. “The International Court of Justice and the World’s Three Legal Systems.The Journal of Politics 69, no. 02 (7, 2008).[]
  2. Moravcsik, Andrew. “Taking Preferences Seriously: A Liberal Theory of International Politics.” International Organization 51, no. 4 (1997): 513-553.[]

One thought on “Från inrikes till utrikes

  1. Pingback: Nordisk exceptionalism och mänskliga rättigheter | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *