Nordisk exceptionalism och mänskliga rättigheter

I statsvetenskapen har många forskare ägnat sig åt att försöka förstå vad de menar är Nordens särart i utrikespolitiken, som består i alltifrån stödet till nationella befrielserörelser i tredje världen och kampen mot apartheid i södra Afrika, via alliansfrihet och medling i internationella kriser och konflikter till en skepsis mot att låta sig integreras i det europeiska samarbetet. Borde man inte utifrån den här litteraturen kunna dra några lärdomar om den nordiska ambivalensen på det specifika området MR?

Somliga forskare finner förklaringen till vad de menar är Nordens udda internationella agerande i deras inrikespolitik. Annika Bergman hävdar t ex att den internationalism, som präglar Sveriges och de andra nordiska ländernas utrikespolitik, bygger på en

“thin conception of cosmopolitan duty that does not exclusively privilege the rights of Swedish nationals alone, but recognizes the need to extend social and political rights to non-nationals as well.”

Bergmans tes är att de nordiska staternas utrikespolitik, som hon beskriver som internationalistisk, är en följd av deras inhemska välfärdsregimer, som hon beskriver som baserade på värdena solidaritet, inklusivitet och universalitet. Utrikespolitiken och inrikespolitiken är, som det heter, ömsesidigt konstituerande. ((Bergman, A. ”Co-Constitution of Domestic and International Welfare Obligations: The Case of Sweden’s Social Democratically Inspired Internationalism”. Cooperation and Conflict 42, num. 1 (Mars 1, 2007): 73-99.))

Peter Lawler argumenterar snarlikt för att en nordisk offentlig diskurs som betonar värdet i solidaritet

“has not only become socially embedded because of domestic legislation, but also because of the regional and foreign policies of the Scandinavian states.”

Den nordiska internationalismen är inte bara en pragmatisk utrikespolitisk hållning för små stater i Europas utkant, utan

“it is also driven by their distinctive domestic social values, including that of solidarity.” ((Lawler, Peter. ”Scandinavian Exceptionalism and European Union”. JCMS: Journal of Common Market Studies 35, num. 4 (December 1997): 565-594.))

Hur hjälper oss den här litteraturen att förstå den nordiska MR-paradoxen? En bra poäng är just hur exceptionalism-litteraturen sammankopplar inrikes och utrikes, och försöker ge en sammanhållen förklaring till båda sidorna. Följaktligen skulle vi förvänta oss att de nordiska ländernas hållning i den internationella MR-politiken är en extrapolering av inhemska politiska diskurser – en prövbar hypotes. (Ett snarlikt antagande ligger till grund för Powell & Mitchells studie av varför stater accepterar ICJ:s jurisdiktion: Det beror på deras inhemska rättstraditioner.)

Utifrån våra syften är emellertid ett allmänt problem med den här litteraturen att den ofta är alldeles för ideologisk. Det är möjligt att nordiska länder för en utrikespolitik som skiljer ut dem från andra länder, men de panegyriska hyllningarna till Norden, i synnerhet Sverige, tillåts överskugga andra tänkbara tolkningar av vad de nordiska ländernas företrädare säger och gör i världspolitiken. ((Ett exempel: “[Sweden] is possibly one of very few states that can meaningfully claim to be a ‘local agent of a world common good’ or … ‘a good state’ which ‘is committed to moral purposes beyond itself, to a robust internationalism in its foreign policy.” Bergman, a.a. 77)) Genom att öppna för sådana grundläggande invändningar begränsar den här litteraturen sin användbarhet. Om metoden sår tvivel kan vi också i sak ifrågasätta utfallet; den ideologiserade historien om annorlundaländerna i Norden.

Vad viktigare är för våra syften: Bland det som den ideologiska berättelsen inte förmår urskilja finns just den märkliga ambivalensen på området mänskliga rättigheter. Precis som litteraturen om judicial review ger den här litteraturen oss inte tillräckligt finkalibrerade redskap för att fånga den motsägelse som tycks finnas mellan (a) de facto-förverkligandet av mänskliga rättigheter i de nordiska länderna och deras progressiva MR-agenda i bilaterala och multilaterala sammanhang och (b) skepsisen mot att ratificera och inkorporera MR-konventioner som påverkar inrikespolitiken. Och liksom judicial review-litteraturen är denna litteratur fokuserad på strukturer, snarare än på aktörer, handlingar, händelser och skeenden: Djuprotade traditioner, diskurser och institutioner ger förklaringar till generella hållningar och värderingar. Vill man däremot förklara, till exempel, varför nordiska stater inte ratificerar tilläggsprotokoll som ger individuell klagorätt till konventioner de själva entusiastiskt bidragit till att etablera, så nyttar det inte mycket att peka ospecificerat på luthersk protestantism, självägande bondesamhällen och socialdemokratiska folkhemsideal.

Ska vi emellertid försöka dra en samlad slutsats om MR-paradoxen kan vi konstatera att juryn är oenig: Medan judicial review-litteraturen anför den socialdemokratiska välfärdsstaten som en förklaring till skepsis mot domstolars lagprövningsrätt, starka konstitutioner och individuella grundlagsfästa rättigheter, får vi här höra att de nordiska ländernas unika internationella engagemang, inklusive för mänskliga rättigheter, är en extrapolering av deras inhemska socialdemokratiska solidaritetsdiskurs. Två motstridiga hypoteser, alltså — väl värda ytterligare granskning.