Categories
mänskliga rättigheter Statsveteri

Beitz och MR-praktikens aktörer

Charles Beitz presenterar en normativ teori om internationella mänskliga rättigheter som utgår ifrån hur de faktiskt institutionaliserats som praktik. Hur pass väl lyckas han med det?

I The idea of human rights (Oxford UP, 2009) försöker Beitz ta nytt grepp på den filosofiska diskussionen om mänskliga rättigheter genom att utgå ifrån hur de har kommit att institutionaliseras som en social praktik sedan andra världskrigets slut. Han går således bortom både naturalistiska teorier om mänskliga rättigheter (som till exempel faller tillbaka på naturrätten) och överenskommelseteorier (som till exempel försöker hitta en interkulturell, överlappande konsensus om mänskliga rättigheter). Istället strävar han efter att rättfärdiga internationella mänskliga rättigheter som en reellt-existerande social diskurs eller praktik. Det är en intressant och lovvärd ambition, där politisk teori, inte minst i kosmopolitisk filosofi, alltför sällan strävar efter den sortens empirigrundad realism.

Med det sagt: Hur pass väl lyckas Beitz i sin ambition? Annorlunda uttryckt, hur träffande är hans beskrivning av den reellt existerande MR-praktiken?

Här tycks det mig som att han sitter fast i en väldigt topptung syn på den internationella praktiken.

Exempel 1: Praktikens implementering

I sin beskrivning av praktiken slår Beitz fast att “human rights are standards for the governments of states whose breach is a matter of international concern.” (32) Medan MR-stiftarna föreställde sig ett “juridical paradigm of implementation” (32) menar Beitz att den internationella MR-regimen som den de facto ser ut i dag genomdrivs genom sex andra implementeringsparadigm. (Han avfärdar inte det juridiska paradigmet, med MR-konventioner inkorporerade i nationella författningar och lagar och med internationella domstolar som övervakar dem; det har förverkligats i den europeiska MR-regimen och i viss mån inom FN:s MR-system.):

  1. Accountability. Internationella MR-institutioner och NGO:er ägnar sig åt rapportering, övervakning och kontroll av hur stater efterlever sina internationella MR-förpliktelser, och kräver att stater offentligen förklarar sitt beteende.
  2. Inducement. Regeringar och internationella organisationer kan använda olika typer av morötter och piskor för att uppmuntra andra stater att respektera MR (diplomati, handelsavtal, bilateralt bistånd, etc.)
  3. Assistance. “Some societies may be deficient in the capacities required to comply with human rights. … Outside agents may be in a position to assist in the strengthening of these capacities.” (36). Bistånd är alltså ett tänkbart sätt att förverkliga MR.
  4. Domestic contestation and engagement. “Outside agents can seek to influence a government’s conduct by engaging in various aspects of a society’s domestic political and social life. Usually these efforts have one of two aims: to mobilize and support domestic actors in bringing pressure on governments for changes in law and policy or to bring about changes in belief and practice within the society.” (37) Här medger Beitz förvisso också att externa aktörer inte alltid är nödvändiga för att MR ska ha effekt: “Of course, human rights can influence domestic contestation even without the direct involvement of outside agents.” (37) Han förstår också detta paradigm som “the most substantial of all departures from the conception of implementation entertained by the framers of modern human rights.” (37)
  5. Compulsion. Externa aktörer kan använda tvångsmedel för att implementera mänskliga rättigheter, från ekonomiska sanktioner till militära interventioner.
  6. External adaptation. Ibland kan det som hindrar en regering från att förverkliga mänskliga rättigheter vara andra externa aktörer — mäktiga stater, multinationella företag eller internationella regimer — snarare än dess egen brist på resurser, förmåga eller vilja.

Genomgången av dessa typer av MR-implementering syftar “to illustrate the complexity of human rights as an ongoing global practice and to underscore how substantially its repertoir of measures diverges from the juridical paradigm.” (40)

Beitz pekar på tre avgörande skillnader mellan den komplexa, faktiska praktiken och det juridiska paradigmet:

  • Praktiken är politisk, inte juridisk: “most international and transnational efforts to promote and defend human rights are more accurately understood as political rather than legal.” (40)
  • Därav följer också att andra aktörer är centrala: “In the juridical paradigm, public bodies established and authorized by treaty carry out the international monitoring and oversight role. … In practice, … human rights violations have come to supply reasons for action to other kinds of agents as well, frequently acting without specific legal authority. The most important of these are states acting individually or in coalitions, international organizations which are not part of the system constituted by the human rights treaties, and local and transnational nongovernmental actors.” (41)
  • Varav också följer att praktiken visar att juridifiering av mänskliga rättigheter inte är nödvändigt: “it is not clearly essential to the idea of a human right that all human rights protections be provided for in the constitutions and laws of states.” (41) Ett försiktigt påstående med viktiga följder.

För det första råder ingen tvekan om var Beitz lägger sitt krut: Även om han inte systematiskt empiriskt undersöker de olika implementeringsparadigmens förekomst eller effektivitet, så tycks han mena att externa aktörer — andra regeringar, internationella institutioner (inklusive internationella MR-organ) och transnationella NGO:er — är de främsta pådrivarna för förändring. Och det ska då förstås som ett faktapåstående: I den mån MR gör en skillnad är det för att dessa aktörer framgångsrikt engagerar sig i något av de sex-sju implementeringsparadigmen. Individer och grupper inom staterna tycks på sin höjd spela en sekundär roll för att se till att stater åtlyder sina internationella MR-förpliktelser. Det kan tyckas som ett sätt att lägga till rätta de empiriska premisserna för den normativa delen av teorin som försöker klargöra vilket ansvar dessa internationella aktörer har. Anyway, empirisk forskning på området tycks avfärda tesen att MR implementeras huvudsakligen genom internationella påtryckningar, vare sig påtryckarna är stater, internationella institutioner eller transnationella aktivister (visst, det finns naturligtvis också högvis med empirisk forskning som håller med Beitz; jag är mer förundrad över varför han värderar och viktar sådana empiriska premisser som han gör, och vilka följder det får för hans normativa teori).

För det andra: Även i den sekundära roll han tillskriver individer och grupper inom stater tycks det mig att Beitz felbedömer hur den reellt existerande praktiken fungerar när han påstår att just den inhemska aktivismen skiljer sig mest från det juridiska implementeringsparadigm som MR-fäderna hade tänkt sig. Jag vet inte i vilken mån MR-stiftarna förutsåg hur normerna skulle användas för juridisk aktivism, men en central poäng hos Simmons är att internationella MR-normer de facto påverkar regeringars beteende just genom en nationell juridisk implementering, genom mekanismerna agendasättning, processande och mobilisering. Genom att införliva internationella MR-normer i nationella rättsordningar öppnar de upp nya kanaler för individer och grupper att ta till vara sina intressen gentemot regeringen i den stat där de lever. De är i högsta grad juridiska medel, men för politiska mål, och deras juridiska status är avgörande för att de ska kunna göra sin subtila men viktiga skillnad. Således kanske den här typen av aktivism ligger betydligt närmre det juridiska implementeringsparadigmet såsom Beitz beskriver det än vad han själv tycks inse.

Exempel 2: Ansvaret för mänskliga rättigheter

När så Beitz presenterar sin normativa modell tycks han helt och hållet förstå internationella mänskliga rättigheter som en fråga om mellanstatlig politik. Beitz är tydlig med att de subjekt på vilka mänskliga rättigheter i första hand ställer krav är stater:

“Human rights apply in the first instance to the political institutions of states, including their constitutions, laws and policies.” (109) “States have the primary or ‘first-level’ responsibility to ensure the satisfaction of the human rights of their own residents.” (114)

Poängen är alltså att han lägger förstahandsansvaret för att förverkliga och respektera mänskliga rättigheter på stater, och inte på andra typer av aktörer och enheter: multinationella företag, internationella organisationer, städer, gerillagrupper, frivilligorganisationer, individer, etc. Där tror jag han har helt rätt.

Men: När stater inte fullföljer sitt ansvar för sina egna medborgare, menar Beitz att ansvaret faller på externa aktörer: andra stater som agerar individuellt eller kollektivt, internationella organisationer eller internationella icke-statliga organisationer:

“Whatever else is true of human rights, they are supposed to be matters of international concern in the sense that a society’s failure to respect its people’s human rights on a sufficiently large scale may provide a reason for outside agents to do something. So, to anticipate, we should construe the doctrine so that appeals to human rights, under conditions that will need to be specified, can provide reasons for the world community or its agents to act in ways aimed at reducing infringements or contributing to the satisfaction of the rights in societies where they are insecure.” (105f, e.a.)

“Human rights are matters of international concern. A government’s failure to carry out first-level responsibilities may be a reason for action for appropriately placed and capable ‘second-level’ agents outside the state… international community … states and non-state agents” (109)

Beitz ambition är sedan att utvärdera vad sådana skäl för handlingen egentligen innebär. Jag har inte så mycket att säga om det här, utan vill ta upp ett annat problem: Att Beitz normativa teori, som gör anspråk på att utgå ifrån internationella mänskliga rättigheter som en existerande praktik, inte tycks ge något framträdande roll över huvud taget åt individer och grupper.

Och det kan ju vara både empiriskt och normativt tveksamt:

  • Empiriskt, eftersom det finns övertygande forskning som visar att den sorts internationell genomdrivning som Beitz förlitar sig på inte fungerar särskilt väl eller konsistent, medan däremot rättslig mobilisering inom staterna ofta kan utgöra skillnaden mellan normefterlevnad och normbrott. Om sådan aktivism utgör en central och oundgänglig del i den internationella MR-praktiken, så bör den väl också spela en framträdande roll i en praktikcentrerad teori om mänskliga rättigheter, men Beitz har inte mycket att säga om den.
  • Normativt, eftersom en teori om mänskliga rättigheter som inte erkänner enskilda människors aktörskap riskerar att bli paternalistisk. Externa aktörers ansvar att säkra individers rättigheter är också ett mandat att handla i deras namn. Här delar Beitz dessvärre en del av den kosmopolitiska genrens paradoxala paternalism. ((…som jag diskuterar i förbifarten i min avhandling: Karlsson, Johan. 2008. Democrats without borders: A critique of transnational democracy. University of Gothenburg, s. 102.)) Men för att åberopa ett gammalt liberalt argument mot paternalism: Personer kan mycket väl missta sig om vad som är i deras intresse och göra dåliga val, men alternativen till att låta dem själva avgöra vad som är i deras intresse är värre, eftersom vi tenderar att vara minst lika dåliga på att bedöma vad som är i andra personers intresse.

2 replies on “Beitz och MR-praktikens aktörer”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *