Benhabib om den internationella MR-regimen

Precis som Charles Beitz tycks Seyla Benhabib ha en skev bild av hur den internationella MR-regimen ser ut och funkar, åtminstone som hon beskriver den i Another Cosmopolitanism (Oxford UP, 2006).

Benhabib driver tesen att sedan 1948 genomgår världen en övergång från internationella rättvisenormer, som reglerar politiken mellan stater, till kosmopolitiska rättvisenormer, som binder stater genom internationella avtal men utrustar individer med vissa rättigheter och anspråk. Den övergången ser hon framför allt i den internatioenlla MR-regimen:

”This is the uniqueness of the many human rights agreements signed since World War II. They signal an eventual transition from a model of international law based on treaties among states to cosmopolitan law understood as international public law that binsd and bends the will of sovereign states.” (s. 16)

Senare beskriver Benhabib den internationella människorättsregimen så här:

”Since the 1948 Universal Declaration of Human Rights, an international human rights regime has emerged. By an ’international human rights regime,’ I understand a set of interrelated and overlapping global and regional regimes that encompass human rights treaties as well as customary international law or international soft law.

The rise of multiple human rights regimes causes both collusion and confluence between international and domestic law. The consequence is a complex system of interdependence that gives lie to Carl Schmitt’s dictum that ’there is no sovereign to force the sovereign.’ … This transformation of human rights codes [through their implementation into national law] into generalizable norms that ought to govern the behavior of sovereign states is one of the most promising aspects of contemporary globalization processes.” (s. 27)

Det funkar väl som en beskrivning, om än vag. Med Schmitt-citatet och referensen till interdependens tycks Benhabib antyda att MR-normer genomdrivs genom internationellt, multilateralt agerande, medan passagen om inkorporering pekar mot nationell implementering. Och hennes poäng tycks ju här vara att det är både och.

Därefter listar Benhabib tre områden där vi bevittnar denna utveckling; områden ”in which international human rights norms are creating binding guidelines upon the will of sovereign nation-states” (29):

  1. Crimes against Humanity, Genocide, and War Crimes: ”in a significant development since World War II, crimes against humanity, genocide, and war crimes have all been extended to apply not only to atrocities that take place in international conflict situations, but to events within the borders of a sovereign country that may be perpetrated by officials of that country or by its citizens during peacetime as well.” (28f)
  2. Humanitarian Interventions: ”Although lacking clear guidelines in international law and the UN Charter, humanitarian interventions are based on the belief that when a sovereign nation-state egregiously violates the basic human rights of a segment of its population on account of its religion, race, ethnicity, language, or culture there is a generalized moral obligation to end actions such as genocide and crimes against humanity. In such cases, human rights norms trump state sovereignty claims.”
  3. Transnational Migration: In contrast to (i) and (ii), (iii) ”pertain to the rights of individuals, not insofar as they are considered members of concrete bounded communities but insofar as they are human beings simpliciter, when they come into contact with, seek entry into, or want to become members of territorially bounded communities.” (30)

Det här tycks mig som ett både alltför brett och alltför snävt, för att inte säga felaktigt, urval av områden där internationella MR-normer binder suveräna stater.

  1. För vid: Å ena sidan ingår (i, ii) inte nödvändigtvis i en internationell regim för mänskliga rättigheter sensu stricto. Men okej, med en vid definition av den internationella MR-regimen kanske den kan sägas inbegripa även (i) och (ii).
  2. För snäv: Å andra sidan: Utanför Benhabibs beskrivning av den internationella MR-regimen faller det mesta av de rättighetskonventioner som reglerar individers — både medborgares och icke-medborgares — rättigheter gentemot de regeringar under vilka de lyder, till exempel FN:s viktigaste konventioner. Och hon nämner inte den europeiska MR-regimen, som fokuserar på samma typer av rättigheter, trots att den binder suveräna stater mer än någon jämförbar MR-institution. Sådana rättigheter framstår kanske som triviala vid jämförelse med brott mot mänskligheten, folkmord och krigsbrott, liksom med den sorts massiva övergrepp som sägs kunna motivera internationell intervention. Men just för att de inte handlar om sådana extrema situationer är de ju också viktiga exempel på den utveckling Benhabib tar sig för att beskriva: Hur internationella MR-normer binder suveräna staters regeringar.1

Det märkliga urvalet förbryllar mig när jag läser resten av boken:

  1. Urvalet antyder att Benhabib framför allt ser den internationella MR-regimen som ett normsystem som genomdrivs genom internationell, multilateral eller bilateral handling (till exempel i krigsförbrytardomstolar eller genom militära interventioner). I beskrivningen av regimen tycks hon alltså dela Beitz topptunga syn på hur MR implementeras. Här tror jag både hon och Beitz överskattar den internationella implementeringens betydelse och underskatta den nationella politikens avgörande roll i att implementera internationella MR-normer, inte minst de individer som använder rättighetsnormer för att värna och främja sina intressen.
  2. Här tror jag att hon, precis som många andra, har fel, och denna felaktiga empiriska premiss leder till tveksamma normativa resonemang. Benhabibs beskrivning av den internationella MR-regimen tycks därmed negligera hur aktörer inom stater spelar en avgörande roll i att implementera internationella MR-normer, inte minst de individer som använder rättighetsnormer för att värna och främja sina intressen.
  3. Samtidigt går Benhabibs beskrivning av MR-regimen stick i stäv med hennes huvudpoäng: Att kosmopolitiska normer är beroende av den demokratiska statens institutionella infrastruktur för att omvandlas till positiv rätt i nationella rättsordningar. Benhabib hävdar att de öppna offentligheterna i demokratiska stater tillåter medborgare att upprepa kosmopolitiska principer (dvs. universella MR-normer) i demokratiska, deliberativa viljebildningsprocesser och på så sätt få dem successivt inkorporerade i positiv rätt. Det är sådana processer Benhabib kallar demokratiska upprepningar som involverar en rättsskapande politik – processer som helt och hållet tycks handla om hur olika aktörer inom stater – individer, myndigheter, domstolar, lagstiftare – förhåller sig till, använder och omtolkar internationella MR-normer. Hennes empiriska exempel på sådana processer är slöjdebatten i Frankrike och medborgarskapsdebatten i Tyskland. Och även om de debatterna kanske uppstod till följd av migration, så berörde de inte direkt internationella konventioner om migranters rättigheter (iii), utan mer generella MR-normer (mot diskriminering, t ex). Just därför är det märkligt att hon inte betraktar den sortens rättigheter som en nämnvärd utveckling i den internationella MR-regimen — hon tycks se den sortens mänskliga rättigheter som synonymt med medborgerliga rättigheter, och därmed som oproblematiska för gränsdragningsproblematiken.2
  4. Däremot säger Benhabib i resten av boken föga om hur demokratiska deliberativa processer kan förhålla sig till (i) massiva brott eller (ii) humanitära interventioner. Man kan ju tänka sig att hennes Habermaska deliberativa modell är hart när omöjlig att tillämpa på just sådana extrema situationer: De demokratiska iterationerna får stå tillbaka när Interahamwe bultar på dörren. Därtill väcker massiva brott och extrema humanitära kriser knappast spörsmål om demokratins gränsdragningsproblem och medlemspraktiker, de frågor som framför allt tycks intressera Benhabib.
  5. Inte heller säger hon mycket om varför medborgare i demokratiska stater per automatik skulle komma till insikt om de kosmopolitiska normernas intrinsikala giltighet, låta dem trumfa andra normer och agera därefter. Men varför skulle just kosmopolitiska idéer ta överhanden i demokratier? Ta socialdemokratin på 1930-talet som motexempel: Dess framgångar i Norden byggde på att den, till skillnad från kontinentala demokratiska socialister, anammade nationalismen och höll rent hus åt vänster, mot socialismens internationalistiska idéer. Därigenom konsoliderades också demokratin.

Bygger vi ett case här? Många normativa filosofer tycks starta från felaktiga empiriska premisser när de analyserar internationella mänskliga rättigheter.

Anyway, jag antar att man får se det som ett Benhabibskt in-joke att hon i Another Cosmopolitanism närmast ordagrant upprepar sin inledning till The rights of others: Aliens, residents and citizens (Cambridge UP, 2004). En illustration av democratic iteration?

Noter

  1. När hon avfärdar en halmdocka av nyliberal globaliseringsteori (jäms med Hardt & Negris empire) tycks hon mena att sådana teorier reducerar kosmopolitiska normer till tunna versioner av civila mänskliga rättigheter, och att de inte lyckas fånga kärnproblemet i den kosmopolitiska utmaningen: Hur normer som uppstår utanför demokratiska legislaturers suveräna vilja kan binda den. (16f). Men vilken roll en tjock versi0n av rättigheter till liv, frihet, jämlikhet och egendom spelar i Benhabibs teori får vi aldrig veta.[]
  2. Så anför hon t ex i diskussionen av Kants kosmopolitiska rätt till gästvänlighet en skarp distinktion mellan (a) mänskliga rättigheter (som tillfaller varje människa) och (b) civila och politiska rättigheter (som tillfaller varje medborgare): ”The right of hospitality is situated at the boundaries of the polity; it delimits civic space by regulating relations among members, strangers and bounded communities. It occupies that space between human rights and civil and political rights, between the rights of humanity in our person and the rights that accrue to us insofar as we are citizens of specific republics.” (22).[]

RSS Ingen har kommenterat ännu

Kommentera

Trackback-URI för detta inlägg.


Obligatoriskt


Obligatoriskt, visas inte



Och du är?

Mothugg är Johan Karlsson Schaffer. Jag skriver om politik. Läs mer…

Sök

Sök Mothugg

Nya inlägg

Nya kommentarer

  • JLR: Habermas var berömd och uppskattad för flera...
  • Johan: @JLR: Ironi är ett intressant problem i...
  • JLR: Att tala om Habermas i presens, som om han levde...
  • Rasmus: Det där är verkligen inte mitt område, men en...
  • Johan: @Erik: Japp, exakt. Och myten skapas — detta...

Populära inlägg

Kategorier

Knuffslem

RSS Nytt på NPPR.se

Vid den här tiden