Categories
Statsveteri

Den anakronistiska kompromissandan

En annan guldklimp jag snubblade över i Statsvetenskaplig Tidskrifts nätarkiv är Kai Paajastes Skinnerska idéanalys av hur parlamentarismen rättfärdigades på 1920- och 30-talet, i debatter just i Statsvetenskaplig Tidskrift. ((Paajaste, Kai. “Det Parlamentariska Tomrummet i Sverige. En Studie i Den Statsvetenskapliga Begreppsdebatten 1920-1939.” Statsvetenskaplig Tidskrift 103, no. 3 (2000): 241–258. http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/2238/1814)) Trots att majoritetsstyre var idealet anammade Sverige minoritetsparliamentarism. Det som är särskilt intressant i Paajastes studie handlar om hur övergången från dualism till parlamentarism framställdes som en fortsättning på en unik, inhemsk svensk tradition av kompromiss och samförstånd.

“Det gällde att hitta en svensk tolkning som dessutom pekade på att politik inte var strider, utan man måste kunna framhäva politiken som ett slags balanssystem. Den svenska historieskrivningen hade allt sedan tillkomsten av 1809 års regeringsform och riksdagsreformen 1866 presenterat den svenska politiken som konsten att kunna kompromissa. Man knöt samman koalitionsregeringamas idé på 1900-talet med de svenska kompromisserna från 1800-talet. Genom att betona parlamentarismen som ett slags kompromisspolitik i rent politiska syften lyckades man motivera parlamentarismen även i minoritetsförhållandena. Man förstärkte på ett anakronistiskt sätt också den traditionella (och konservativa) tolkningen av svensk politik, att en enorm samförståndsanda stod att finna bakom all politik i Sverige.”

Anakronismen ligger i att man gjorde kompromissandan under parlamentarismen till den logiska fortsättningen av en unik, svensk samförståndskultur, grundad i kulturell, etnisk och social homogenitet utan konfliktfyllda skiljelinjer. Parlamentarismen gav ett labilt system med hoppande majoriteter på 1920-talet. Först efter kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundet fick Sverige:

“en fungerande majoritetsparlamentarism på grundval av en koalition. Denna grundval ansåg man stå på den folkliga basen — det var brett stöd som man senare kunde finna bakom den (välfärdsjpolicy som denna samling stod för.”

Hur skulle man förstå den situation som parlamentarismen hade försatt den svenska författningen i? Särskilt intressant här är Georg Andrén som försöker grunda den kompromissanda, som parlamentarismen krävde, i en lång politisk tradition:

“‘Den svenska parlamentarismen har icke blivit medvetet skapad efter vissa på förhand skisserade riktlinjer. Det har kommit så småningom — med ständigt nya symtom och delvis växlande kriterier – som en ganska oväntad kompromiss mellan medvetna strävanden, nedärvda rättsbestämmelser och mer eller mindre tillfälliga maktförhållanden.’ (Andrén 1930:467)

Han betonar kompromissen och den långsamma utvecklingslinjen samtidigt för att åberopa allt ifrån anhängarna till den konservativa historiesynen och de liberalt sinnade anhängarna till den brusewitzska tolkningen. Det är ingen tillfällighet att hans synsätt består av tanken om kompromisser som den svenska politikens väsentligaste idé utan det är en politiskt mycket skicklig utvärdering av situationen som motiverar hans val av denna kombination.” (253)

Men, hävdar Paajaste med stöd i Per Hultqvist, 1800-talets stora kompromiss handlade inte om att gå de demokratiska krafterna tillmötes. Tvärtom:

“Men självaste kompromissen som ledstjärnan i all svensk politik, något särskilt för Sverige, kan ifrågasättas. Kompromissen är en politiskt avsiktlig föreställning både på scenen och bakom kulisserna. …

många som talade och röstade för 1873 års kompromiss—De Geer och Oscar II i spetsen — ansåg den inte som ett försök att åstadkomma en nationell samling kring försvars- och skattefrågorna. De ansåg den som en möjlighet att binda ihop dessa frågor till en politisk hårdknut som skulle hindra en genomgripande omfördelning av skatterna som av andrakammarmajoriteten ansågs belasta alltför mycket de svenska bönderna…

Genom att hålla avskrivningsfrågoma öppna ända fram till 1890-talet kunde man bevara splittringen bland de vänsterelement som först på 1890-talet kunde samlas i folkpartiet. “Först då, långt efter motsvarande utveckling i Danmark och Norge, började den vänsterns frammarsch
i svensk politik, som 1918-1921 nådde sitt slutmål: att undanröja de konservativa intressenas överrepresentation i riksdagen” (256f)

På det hela taget vatten på vår kvarn: Demokratins genombrott var, på många plan, ett radikalt brott, som rättfärdigades genom en berättelse om kontinuitet med politisk tradition och historia.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *