Habermas, demokrati och mänskliga rättigheter

I senaste numret av tidskriften International Theory har jag en artikel som analyserar Jürgen Habermas tes om att demokrati och mänskliga rättigheter är likursprungliga (gleichursprünglich), det vill säga att de begreppsligen förutsätter varandra likt höna och ägg.

Pappret handlar framför allt om att Habermas misslyckas att infria den tesen när vi rör oss utanför ett isolerat, nationellt författningsprojekt. Dels är demokratiska konstitutioner i dag sammanvävda med internationella mänskliga rättigheter, som inte artikuleras av en nationell, demokratiskt legitimerad lagstiftare. Dels skulle Habermas topptunga kosmopolitiska modell för en reformerad världsordning inte bara ha blygsam demokratisk förankring, utan också innebära en nedgradering av dagens internationella människorättsregim. För att lösa de problemen föreslår jag istället att ett nedifrån-perspektiv med fokus på hur individer och grupper kämpar för mänskliga rättigheter bättre kan bevara poängerna i likursprunglighetstesen.

I enlighet med god sed och förlagets upphovsrättsöverföringsavtal har jag lagt en post-print-version (det vill säga, den kollegiegranskade, accepterade versionen, men utan förlagets formgivning) på min jobbwebbplats.

Johan Karlsson Schaffer (2015). The co-originality of human rights and democracy in an international order. International Theory, 7, pp 96-124. doi:10.1017/S1752971914000426 (post-print).

Abstract

This paper analyses Jürgen Habermas’s claim that democracy and human rights are co-original and its implications for his international theory. A central argument in his theory, the co-originality thesis suggests that human rights and democracy are not only both fundamental and mutually supportive, but also ‘equi-primordial’ and internally related. Reconstructing Habermas’s argument as it has developed over two decades, I argue that his account of constitutional democracy has difficulties accounting for the enmeshment of constitutional and international human rights, while his three-tiered model of global governance, in the absence of democratic legitimation, amounts to a downgrade of the currently institutionalized practice of international human rights. Instead, I suggest that shifting the focus from ideal global institutions to actual processes of domestic contestation, through which groups appropriate and apply international legal norms in order to claim their rights, provides a plausible account of the practice of international human rights consistent with the co-originality thesis.

One thought on “Habermas, demokrati och mänskliga rättigheter

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *