Ny artikel om den politiska teorins kanon

I senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift har jag skrivit en essä om kanonproblemet när man undervisar i politisk teori. Bör man vidareförmedla den etablerade kanon av politiska tänkare som börjar i Platon och slutar i Rawls? Eller bör man försöka inkludera tänkare, teorier och traditioner som vår kanonisering har exkluderat och försummat?

Jag diskuterar goda – och mindre goda – skäl för både att bevara och utmana kanon och föreslår ett antal strategier man kan använda för att hantera det ofrånkomliga kanonproblemet i undervisningen.

Artikeln är en expanderad version av det pedagogiska utvecklingsarbete jag skrev inom ramen för grundkursen i universitetspedagogik vid Universitetet i Oslo 2012. I sin tur började det arbetet med ett par bloggposter här på Mothugg:

Statsvetenskaplig tidskrift lägger ut nya artiklar i fulltext med ett nummers fördröjning, så artikeln dyker så småningom upp här. En pre-print version finns att läsa på min SSRN-sida.

Här är abstractet:

Denna artikel angriper kanonproblemet i undervisning i politisk teori. Kanonproblemet är ofrånkomligt, eftersom vi måste välja ut en hanterlig uppsättning av centrala texter, tänkare och teorier för att undervisa en introduktionskurs i politisk teori. Emellertid bidrar vad vi väljer ut också till att forma en idé om vad som är politisk teori och politik. Mot denna bakgrund kontrasterar artikeln argument för att hålla fast vid en västerländsk kanon av politiskt tänkande mot argument för att expandera kanon med icke-konventionella källor. Att undervisa utifrån kanon kan rättfärdigas i den mån den representerar essentiell bildning, erbjuder enastående, användbara resurser för att generera begrepp, teorier och forskningsfrågor, och utgör en gemensam valuta och identitet för disciplinen. Att expandera kanon med alternativa källor kan dock tjäna viktiga funktioner för både undervisning och forskning: Det kan erbjuda kontrapunkter, unika insikter och möjligheter till jämförelse mellan kulturer och nat-ionell relevans, men också att reflektera över vad politisk teori är och kan vara. Ett diversifierat urval reflekterar också både pedagogikens och den vetenskapliga forskningens inneboende pluralism. Jag avslutar genom att föreslå tre strategier för att hantera kanonproblemet i ljuset av de ofrånkomliga val det påtvingar oss som lärare i politisk teori.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *