The article analyses how legal mobilisation strategies evolved from the fringes of politics in the 1970s to become a more mainstream repertoire of contention in the 2000s. While legal strategies have evolved along different paths in each state, there are also similar shifts in politico-legal opportunities, such as the incorporation of the European Convention on Human Rights in the 1990s, that may account for the advent of legal mobilisation strategies.
The article is part of a forthcoming special issue of the Nordic Journal of Human Rights that Isabel Schoultz (Lund University) and I have co-edited. It includes selected papers from a workshop I organised at the University of Gothenburg in June 2022.
Other papers in the special issue analyse class actions as a tool for collective mobilisation in Sweden and Canada (Michael Molavi), legal mobilisation for cultural heritage protection of the so-called Y Block in central Oslo (Sandvik), the legal mobilisation of young persons in homelessness in Denmark (Nielsen & Hammerslev), and how trade unions mobilise for migrants’ rights in Sweden (Schoultz & Muhire).
Schaffer, J. K., Langford, M., & Madsen, M. R. (2024). An Unlikely Rights Revolution: Legal Mobilization in Scandinavia Since the 1970s. Nordic Journal of Human Rights, 42(1), 1–21. https://doi.org/10.1080/18918131.2023.2273652
]]>Det börjar när man ska boka resa.
Då ingår ändå inte kostnaden för att ta sig till och från flygplatsen, där du antingen får ta en överprisad taxi eller en buss- eller tåglinje med monopolpriser.
Och restiderna är ju rent bedrägeri för det tillkommer ju alltid:
Sedan följer förnedringen i att gå igenom säkerhetskontroll och tvingas traska runt i strumplästen medan säkerhetspersonalen rotar igenom ens necessär och underkläder och konfiskerar ens dricksvatten.
Jag kan inte undgå att misstänka att säkerhetskontrollen tjänar samma syfte som flytvästarna inne i flygplanet: Att ge passagerarna en känsla av trygghet och säkerhet, snarare än att lösa något verkligt säkerhetsproblem.
Därefter slussas man igenom ett shoppingcentrum som ska ge en känsla av flärd och lyx mitt i denna boskapstransport, som för att kompensera för den förnedring säkerhetskontrollen just inneburit. “Du utsattes just för en offentlig förnedring – ska du inte unna dig en flaska överprisad whiskey? Because you’re worth it!”
Dödtiden förväntas man slå ihjäl genom att konsumera dålig mat, dålig alkohol och allsköns annan dålig skit.
Komforten under själva flygturen håller standard som långfärdsbussar på 1990-talet. (Långfärdsbussar i dag kan ju däremot vara riktigt bekväma – de slår flyget: de har skönare, rymligare säten och fungerande wifi inkluderat i biljettpriset, förutom att de liksom tåget också startar och stoppar i staden och erbjuder intressanare utsikt, jämfört med flyg.)
Och när man landat: Mer av samma förnedring innan man tar en överprisad monopoltransfer eller en dyr taxi in till den verkliga destinationen.
Jämför tåg: Du bokar en biljett med förutsebart pris på en webbplats som bemöter dig värdigt, tar dig med reguljär kollektivtrafik till en centralt belägen, lättillgänglig station – som, till skillnad från flygplatsen, rentav kan vara värd ett besök i sig – kliver på ditt tåg, reser bekvämt, kliver av på din slutdestination och kan traska direkt till hotellet.
Då har jag inte ens jämfört flyg och tåg utifrån aspekter som:
…som alla faller ut till tågets fördel.
(Det här inlägget bygger på en tråd jag skrev på Mastodon.)
]]>Begreppet “lidbommeri” myntade moderatledaren Gösta Bohman med syftning på statsrådet Carl Lidboms mycket pragmatiska hållning till lagstiftningsarbetet och den frenesi med vilken regeringen i början av 1970-talet drev igenom otaliga lagändringar i snabb takt.
“Lagar skall inte användas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål,” sa Lidbom i ett beryktat tal. Han förkroppsligade tacksamt den socialdemokratiska maktfullkomlighet mot vilken Moderaterna tog spjärn i sin förnyelse på 1980-talet.
Konstitutionalismen — dvs idén om begränsningar av majoritetsstyret för att värna minoriteten och den enskildes rättigheter — var inte bara en ideologisk hjärtefråga för de liberalkonservativa, utan också ett strategiskt intresse för ett parti som inte lyckats erövra regeringsmakten på mer än 50 år.
Medan de borgerliga regeringarna 1976-1982 mest hade förvaltat systemet strävade Bildt-regeringen efter att skapa institutionella förändringar som skulle bestå även efter att dess mandatperiod löpt ut. Inkorporeringen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) är kanske det viktigaste exemplet, i alla fall om ni frågar mig. Lidbom, å sin sida, förordade istället att Sverige skulle säga upp EKMR om Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fortsatte döma mot Sverige.
Men allt det där är förstås historia. Nu är det istället en moderatledd regering som stiftar lag utan att bekymra sig alltför mycket om utredniningsväsende, lagrådsremisser och andra konstitutionella begränsningar av lagstiftningsmakten, enligt Funcke:
“I stället för kommittéer har regeringen med två undantag, bland annat utredningen om public service-företagens sändningstillstånd, tillsatt ensamutredare och bokstavsutredare med krav på snabba leveranser. En ordning som tidigare regeringar använde och som regeringen Kristersson för vidare med än större frenesi och särskilt avlönade tjänstemän.
Några av de genomförda och pågående ensamutredningarna har lämnat efter sig ett moras av misstag, omtag, utkast på utkast och omtag igen. Många gånger med felaktig kompetens hos utredaren.
Som exempel kan nämnas: Översyn av ordningslagen, Utlandsspioneriutredningen, Terroristbrottsutredningen, utredningarna Sveriges säkerhet i etern, En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp, Kronvittnen och anonyma vittnen och Anonyma vittne, Utredningen om preventiva tvångsmedel och direktiven Avskaffande av grundlagsskyddet för vissa databaser och Hederligt levnadssätt.”
Lidbommeri, med andra ord — fast kanske är det dags att uppdatera uttrycket till något med mer samtida sting.
Vad skulle man kalla vår nuvarande regerings lagstiftningsfrenesi med en neologism lika finurlig som Bohmans?